Vem är rädd för vargen.

Idag läste jag på min facebook, om vänner som reser till och från Afrika, såna som är där just nu och såna som längtar dit. Och jag funderar vad jag gör här egentligen. Mitt hjärta är där. Men jag har ännu skulder kvar från min senaste resa. Pengarna vill inte räcka till nu, eller det har de inte gjort på länge. De säger att det är billigt att resa till Afrika men för att stanna en längre tid behöver jag någon plats att bo där jag kan känna mej trygg, eller där min man kan känna att han har mej i tryggt förvar, och det kommer att kosta. Var kan man bo tryggt i Nigeria. 

  

Jag gick in på den Nigerianska ambassadens hemsida. Där fanns stränga varningar. Gå inte dit! Där finns kidnappare, mördare, rånare och sjukdomar, översvämningar och…. panik, panik…. fanatiker!

Det som jag fruktar minst är väl sjukdomar och översvämningar. Jag har aldrig varit så frisk som under den tiden jag var i Nigeria och översvämmande kloaker var vardags bekymmer. Jag fick höra om alla sjukdomar som finns i det stinkande vattnet men min man tillät mej inte ens att doppa stortån i det…. inte för att jag ens ville komma i närheten av det… De större översvämningarna kan jag troligtvis undvika. Rånare, mördare och kidnappare kommer på delad andra plats för farligheter. Jo, de finns. Jag är rätt säker på att jag träffade på potentiella rånare när jag var där, men jag har ju inte speciellt mycket att råna och jag ser inte viktig ut heller. Jag undrar om Finska staten skulle betala lösen för mej om jag blev plockad av kidnappare. Mycket intressant fråga.

Så är det fanatiker då som står på första plats. Det är faktiskt väldigt få saker jag är rädd för men dit hör definitivt fanatiker. Jag är uppfödd i bibelbältet och min mormor var vaktmästare på bönehuset i byn. Där spenderade jag och min lillasyster mycket av vår barndomstid. Jag kommer ihåg att jag sov i vardagsrummet på två motsatta fåtöljer och att min mormor brukade klippa gräsmattan med en vanlig sax. Där fanns en vacker vildvuxen trädgård och ett stenkast från huset rann en å förbi där jag brukade sitta på en skranglig brygga och titta på sländor och vatten loppor. På sommaren spände de upp ett mögelstinkande tält i trädgården. Dit kom gästföreläsande predikanter och jag kan ännu känna lukten av adrenalin och svett när predikanten högljutt och skakande sträckte händerna i skyn och babblade sin rotvälska medan damerna damp i marken. Jag var bara 10 år och jag var skräckslagen. Jag kunde inte förstå att fullt kloka människor blev som förryckta och helt utan att tänka rörde sig i takt med predikantens hysteriskt vevande armar. Jag förstår det inte ännu i denna dag.

Nigerias fanatiker lär ska höra till någon radikal muslimsk grupp som består av vildsinta individer, som vill utplåna kyrkobesökare och kidnappa västerlänningar. Vad som egentligen är sant kommer vi aldrig att få veta. Kanske är det en skenmanöver. Oroligheterna ligger i norr alltså borde vi titta åt söder om vi vill ha en hint om var det egentliga problemet ligger. Det får mej osökt att tänka på olja…..

Där jag rörde mej levde muslimer och kristna fredligt och respektfullt sida vid sida. Vi bodde på ett muslimskt hotell och ägaren var glad och full av omsorg om min välfärd. Ingenstans såg jag någon oro eller fientlighet. Här fanns också tält med rabahiff-pastorer och böneutroparen ropade ut sina böner i tid och otid. Men jag kände mej bara trygg.

De säger att oroligheterna ökar. Det kastas bomber och man läser om att fem dog och femton skadades. Med tanke på Nigerias folktäthet antar jag att de kastade en bomb ute i bushen när de inte lyckades få livet av fler än så. Var du än avfyrar en bomb i Nigeria, fast mitt på gatan en vanlig eftermiddag, så borde det ha tagit livet av minst det dubbla. Det finns faktiskt 200-miljoner människor där i detta land. Undrar hur många som dör av att de faller av motorcykeln. Antagligen flera per dag…. Jag har faktiskt åkt motorcykel i Nigeria, många gånger.

Jag tror att min chans att råka ut för en kidnappning eller att dö i en bombmassaker är ungefär lika stor som möjligheten att bli uppäten av en varg när jag plockar blåbär i Tenala skogarna…. och jag fortsätter att plocka blåbär… mitt barnbarn också.