lördag 2 februari 2013

Ögat är världens spegel.



Jag har låtit mitt hjärta beröras av Afrikas barn. Det går så enkelt. Det är bara att låta isen smälta och de rusar in för att inta dej, fylla dej med lek och skratt. Jag sörjer över att min man inte är här, men jag sörjer mest för att jag blir förhindrad i mina goda avsikter, av paragrafer och deras ryttare. Resan har ingen möjlighet att fortsätta och såhär blir allt så mycket svårare och tyngre. Mina krafter går åt att slåss i ett onödigt krig när jag nu kunde ha varit långt på väg till något roligt, spännande och vackert. Jag vill inte göra något stort. Jag vill göra de små förändringarna, trollsländans vingslag som startar en orkan, så ett frö som kanske växer till ett träd. Jag vill inte slå på pukor och blåsa i basuner. Jag vill bara gå till min mans gata, böja mej ner och se in i dessa barns ögon och låta dem se in i mina. Speglingen av dessa barn ska jag ta med mej till er och jag ska låta er se speglingen av dessa barn i mina ögon. Isen skall smälta i tårar.
Det finns saker vi inte kan förändra, det finns saker vi inte skall förändra. Vi är inte Gudar och Afrika är inte vår sandlåda. Allt är Guds ordning och människornas oordning. Vi sörjer över Afrika och det gnager i vårt samvete. Vad vi inte kan se är att orsaken börjar här och konsekvenserna är för oss ohanterliga. I det ögonblicket vi slutar förstöra behövs inte vår hjälp mera. Afrika är fullt kapabel att ta hand om sig själv och har alltid varit. När ska vi inse att vi inte är någon överlägsen ras utan bara ett annat uttryckssätt.
Vi kan inte ta skulden för våra förfäders missgärningar. Inte heller kan vi läka alla sår som satts djupt Afrikas kött. Mycket av det som gått sönder är svårt eller omöjligt att reparera. Frågan är: vad tänker vi ge avkall på för att hindra att skadan blir större. Fortfarande manipuleras vår verklighetsuppfattning, fortfarande tillåter vi åderlåtning. Att vi fortsätter att sätta småslantar i kollekten är inte tillräckligt så länge som ena handen ger mindre än den andra handen tar.
Det finns mycket vi inte kan förändra , det finns mycket som vi inte får förändra. Guds perfekta plan för varje land för varje by, för varje människa har vi ingen rätt att ändra på, endast en sak har vi fullt rätt att styra och det är våra egna liv. Det finns bara en sak vi har rätt att ändra på...oss själva.
Jag vill gå tillbaka för att formas liksom klippan i havet blir mjuk av eviga vågor. Jag vill gå tillbaka, men för att inte gå sönder själv. behöver jag min vän att hålla i handen. Det behövs två ben för att kunna gå.

4 kommentarer:

  1. Det behövs två ben för att kunna gå, men det behövs varken armar eller ben om man vet vad man vill. Då ser man till att hitta alternativa vägar! http://www.youtube.com/watch?v=snDQe3tWwRQ

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jösses Nettan. Den kulan visste var den tog. Min pappa satt i rullstol,100% invalid sa dom. Nej ,nej det är inte sant. Han var inte den som var krymplingen i vår by. Han uppfyllde alla sina mål i livet. Han fick kämpa lite mot systemet och ta lite utrymme, flytta på obekväma hinder. Finnair skruvade bort en hel rad stolar ur sitt flyg när han skulle till Canada för att få plats för hans rullstol. Han var ödmjuk men vek inte med blicken när han mötte orätt. Det är vad min mamma försökt säga hela tiden....om Levi var här så skulle han nog fixa....så korkkad jag varit. Förlåt älskade pappa, har jag då inte lärt mej någonting på de 25 år du var min mästare och lärare. Tack Nettan för att du påminner mej om vem jag är.

      Radera
    2. ♥ Vi behöver alla ibland påminnas om att aldrig ge upp. Kram!!

      Radera
  2. "You see, I will try 100 times to get up, and if I fail 100 times - if I fail and I give up do you think that I'm ever going to get up? No." Nick Vuijcic

    http://www.youtube.com/watch?v=Hd05kpKaYr8

    SvaraRadera