Natt demonen.

Jag hade gjort ett generalfel som är healerns vanligaste miss. Jag hade lyssnat på människors klagan och gått in i världssorgen. Är det så konstigt att jag är utmattad. Min kollega som igår fick vara min läkare med utmaningen att rensa ut all ohyra jag släppt in, lappa och laga alla hål som släppte ut min energi och skaka mitt medvetande så att jag kom till mina sinnen, gjorde ett bra arbete. Endast en liten ego-hattifnatt störde min sömn så att jag gång på gång vaknade ur mina renande kaotiska drömmar. Hattifnatten sa två saker. Först sa den: Nå, nu går han till en annan, men jag bara svarade helt kall, att sånt där tjafs kan du försöka inbilla mej. Mycket kan jag tro men inte det. Nå, försökte hattifnatten med en ny strategi....Gud har ångrat sej. Va? sa jag, vad säger du? Har Gud ångrat sej, varför då. Nå, sa hattifnatten, för att du har varit elak.
Gud har en plan. Till den hör hans grundplan att alla ska hitta hem. Jag sa alla! Också de som går vilse gång på gång får alltid nya möjligheter. När de yrat omkring några tusen år i mörker så kommer ändå alltid den dan när den förvirrade människosjälen ser en liten gnista av ljus och börjar sin långa vandring liksom nattfjärilen dras mot lampan. Sen finns det en personlig plan. Det är spelet som Gud och vi personligen gjort upp tillsammans för att få ut max av äventyret som kallas liv. Det påminner lite om det klassiska Afrikas stjärna. Vi väljer våra vägar, stöter på hästskor, rövare och ädelstenar av olika valörer. Jag har inte hittat så många ädelstenar men rätt mycket hästskor. Min väg har alltid varit kantad av rövare. Afrikas stjärna har jag hittat så klart och vunnit spelet men misslyckades att få hem den till boet eftersom jag stötte på rövare. Men i Guds och mina spelregler hade han lovat att När jag hittar Afrikas stjärna så får jag ta hem den till boet. Ja det var till och med det som hela spelet hade gått ut på. Nu kommer denna hattifnatt, mitt i natten, och påstår att Gud har ändrat på spelreglerna. Hur kan den med sitt "Nå...." komma och påstå något sådant. Hattifnatten log ett listigt leende.
Min mans tillit är så mycket större än min. Hans tålamod är större och han är mentalt stark som tusen oxar. Jag är den svaga lilla flickan som gått med i stora barnens vilda lekar med obegripliga regler. Min man lyfter mej gång på gång och borstar dammet av kläderna och blåser på mina blodiga händer och knän. Han funderar aldrig över om Gud har ändrat sina planer. Att Gud skulle vara så simpel att han lurat oss, det kommer aldrig ens upp som en skugga av en spegling i hans tankevärld.
Min man är min stjärna, inga rövare kan komma och ta honom ifrån mej och Gud ändrar inte på regler eller bestraffar oss för att vi snubblar eller gör misstag. Stjärnan kommer nog hem till boet och spelet tar inte slut då utan allting fortsätter med nya diamanter och hästskor att hitta tillsammans.
Hattifnatten  sjunker ihop som en ballong som tappar luft. Å det är så roligt att vara jag. Få se vilka figurer jag stöter på idag.....Godmorgon mitt livs stjärna. I dag är dagen när det öppnas nya dörrar för dej att hitta hem.

Att vara drabbad av vrede.

Så gick jag då slutligen i väggen. Jag får be om ursäkt till alla som kom i min väg när jag svart och röksprutande som ett ånglok plöjde genom stan. Aldrig i mitt liv har jag varit så djupt i min vrede och förtvivlan. Ett litet ögonblick tänkte jag tanken att bara försvinna från jordens yta för allt går ju ändå bara åt röven. Livet är orättvis och otack är världens lön. Den snälla väntar och blir utan.....och jag var så arg.
I det djupa träsket fick jag plötsligt en klar tanke. Det här är inte jag. Hur kan jag ha gått så här vilse. Jo jag vet. Det är för att insatserna är så stora denna gång. Det krävs av mej att jag ska göra det omöjliga och de behandlar min käresta illa. Men mest arg är jag över att jag känner mej orättvist behandlad.
Jag rannsakar mej själv. Jag ställer frågan till mej själv: finns det orättvisa. Finns det något i min situation som jag åsamkat själv, som jag bett om. Är det så att jag dragit till mej denna situation för att jag är värd detta som jag bett om.
Jag tittar på min mamma. Vad har min mamma att lära mej, hon som är min lärare min mästare och som alltid spelar med i mitt drama tills jag lär mej läxan. Min mamma säger: Det är svårt. Myndigheterna har aldrig hjälpt mej. Jag har aldrig fått ett penni i betalt och när jag valde mina partners så har hela samhället ställt sig mot mej. Jösses....spelar jag min mors drama. Min mamma har aldrig sagt ifrån, aldrig på riktigt. Hon har aldrig varit arg utan bara gråtit varje gång som en hundvalp när hon gått på en snyting när hon försvarat oss barn eller sina rättigheter. Måste jag vara arg för att min mor inte kan vara arg, eller vet jag inte hur jag ska behandla min ilska eftersom jag aldrig sett vrede praktiseras på ett konstruktivt sätt.
Jag snubblade in över tröskeln hos en ängel som lyfte upp mig ur gruset och påminde mej om vem jag var. Snyftande och snorig satt jag i hennes stora fåtölj och hulkade ur mej all min bitterhet. Tack gode Gud för dessa jordiska änglar som står ut med att man spyr på deras vardagsrumsgolv.
Nu känner jag mej tom och lyssnar till den inre tystnaden. Farorna är borta och min kropp är ren. Jag är en människa och jag känner. Trevande känner jag efter, men jag kan inte hitta vreden längre, inte ångesten eller sorgen. Det kommer alltid att finnas de som river, förstör och önskar döda det vackra. Det kommer också att finnas de som inte inser att de orsakar lidande, också de som vänjer sig att se lidande så att det inte berör dem längre. Det kommer alltid att finnas de som är så desperata att de går över lik för att nå sina mål att göra det som de själva tror att är rätt. Och det finns orättvisor. Att bli orättvist behandlad är bara en del av upplevelsen att vara levande. Men vi har rätt att skrika ut vår smärta när vi blir sårade. Och vi har rätt att kräva att bli rättvist behandlade.
Fast allra viktigaste är att vi vet var änglarna finns och att vi har krafter att söka upp dem för att be om hjälp innan vi sätter eld på en hel stan.

Upp ur dammet och vidare.

Den här dagen var inte så rolig. Vi hade hoppats att vi skulle få några glada nyheter från vår advokat. Ja om man processar resedokument kan det löna sig att ha en advokat, men det kanske inte alltid lyckas att få fram vad man önskar ändå. Lagarna kring invandring är så flummiga att det till och med blir övermäktigt för den lag-invigde.
Vår advokat är lillebror till julgubben. Han är fryntlig och optimistisk, och oss ger han råd bara för att han tycker det är spännande att försvara kärleken. Oftast så gör han upp ägotvister och reder ut arv som förs över likets ännu varma kropp. Men idag såg han bedrövad ut och slog hjälplöst ut med armarna. Det blir inga julklappar i år. Jag är för liten man sa han för att slåss mot de stora harpyorna. Visserligen hade de gjort både det ena och det andra som naggade utkanterna av laglighet, men nej han ville inte. Och jag förstår honom så väl. Att kasta sig in i denna djungel så krävs det Tarzan eller Fantomen inte julgubbens lillebror. Snart vet jag mera om de här sakerna än de flesta här i stan, inklusive de i saken berörda. Jag vet vad man inte ska göra och dit hör att försöka peta i ambassadens soppa utan ordentliga redskap. Man kan få skapliga brännsår. Det kan gå att vinna om man är stor och farlig sa julgubbens bror, men det är inte jag. 
En bra sak som jag fick veta är, att jag kan söka om visum igen och igen. Det är ingen begränsning på hur många gånger man söker, man ska vara envis. Det kostar heller inget när vi är gifta och om de vill intervjua min man varje gång som det ska ansökas, så får han ju se sig omkring lite i landet på samma gång. Men jag tror att vi söker uppehållstillstånd nästa gång. Det kostar antagligen skjortan men eftersom vi är gifta kan jag göra det för min mans del här från vår egen polisstation. Då kan jag se min motståndare i vitögat och säga dem en sanningens ord. Jag är inte lätt skrämd när det gäller att tas med stora pojkar och flickor, men jag gillar inte sådana som gömmer sig i bushen. Jag vill kunna förklara noggrant så att de förstår vad jag försöker säga.
Vårt mål är att vi båda ska kunna röra oss fritt mellan våra hemländer. Vi har drömmar om vad vi kan göra. I min mans hemland handlar det om konst och kultur, här handlar det om fotboll. Tillsammans skulle vi vara starka och vi skulle ha ett spännande och rikt liv. Nu spärras vägen av den envist stängda gränsbommen. Nåja vi får se hur det går med mitt uppehålls tillstånd. Lätt som en plätt säger min man. Det får vi se imorgon.

Förbjuden kärlek.

Jag är rädd. Jag har inte förstått hur rättslösa vi är. Vi har inte gjort något fel. Vi har följt alla råd vi fått från polisen, invandrarbyrån, magistraten av vår advokat och också de sparsamma vinkar vi fått från ambassaden. Vi bara älskar varandra och vill vara tillsammans. Men man tror oss inte. De vill inte höra på våra förklaringar. De ger oss inte ens en chans att försvara oss eftersom de vägrar att berätta vad de grundar sina misstankar på. Våra bevis vill de inte ens titta åt. De intresserar sig inte för att bevisa vår oskuld. De plockar sina bevis på våra falska avsikter från påsen av sannolikheter och förutfattade beslut. De här människorna är endera fruktansvärt grymma eller totalt ovetande om konsekvenserna av deras handlingar.
Man säger ingen rök utan eld.  Något måste de ju grunda sina misstankar på. Ja, jag säger, om det är olagligt att älska, om det är förbjudet för fattiga, människor av olika ras eller åldersskillnader att älska, om det är mot lagen att önska leva tillsammans med den som man är gift med. Då är jag så kriminell att jag borde korsfästas långsamt. För jag älskar så gränslöst, utan förbehåll och evigt, min man som är fattig, mörk och ung. Jag beblandar mej med honom vilt och hämningslöst. Jag ser ingenting av det som är olikt eller skiljer oss. Jag ser bara att han är min man. Detta är mitt brott, jag älskar....fast å andra sidan, det skulle ju inte vara första gången som det uttalats en dödsdom på grund av ren kärlek.

Snön faller tyst på taken.

I dag är jag så evinnerligt trött. Efter många månader av hopp och förtvivlan stapplar jag nu framåt böjd som en gammal gumma. Jag har gråtit så att tårarna tagit slut. Jag har skrikit så att rösten har brustit. I de långa nätterna har jag legat vaken och stirrat ut i den svarta ensamheten. Varför? Jag vill leva innan jag dör!
Jag är rädd. Man har sagt till mej att min man aldrig får sitt visum, och jag är rädd att det är sant. Varje dag är en kamp för att överleva, utan att tappa förståndet. Och människor är som råttor, de biter ihjäl och äter upp sina skadade kamrater.
Jag trodde att det fanns rättvisa. Jag trodde att det fanns empati. Jag trodde att kärleken var starkaste som finns och att alla som ser den skulle glädjas. Jag trodde så mycket, som inte visade sig vara sant.
Det finns ingen som är stark nog att slåss mot väderkvarnar, inte ens jag. Plötsligt såg jag att alla sover. Det är ingen ide att jag försöker bråka, skrika eller väsa. The matrix revolutions blev verklighet.....och jag är inte galen.
För sådana som mej och min man borde det finnas ett reservat där vi skulle få bo utan att vara en fara för samhället. För visst är vi farliga. Min man måste vara super farlig eftersom det slösats så många timmar och mycket skattemedel på att hålla honom borta härifrån detta land. Vi har bara velat en sak, alltid, att få vara tillsammans i lugn och ro, odla våra morötter och älska. Det är sant! Jag har aldrig bett om att få skriva arga blogginlägg och kasta skit på myndigheter. Jag har bara bett om ett enkelt visum för min man så att vi kan få vara tillsammans. Jag trodde aldrig att det skulle sättas så mycket energi på att hindra oss från att leva ett normalt man, hustru  förhållande. Min man vill spela fotboll, jag vill måla tavlor. Tillsammans vill vi bo i min enkla höghuslägenhet och dricka vårt morgonkaffe på balkongen. Det är så lite vi begär.
Jag är en fredens kvinna. Största delen av mitt liv har jag odlat morötter och druckit kaffe, skött mina katter och matat mina barn. Min man är en fredens man. Största delen av hans liv har han spelat fotboll, bett sina böner och ätit sin fufu and soup. Vi har båda tänkt fortsätta med att göra detta, resten av vårt liv, tillsammans.
Jag önskar att det fanns någon som kunde berätta hur vi ska göra. Jag tycker inte att min begäran är orimligt stor.
Denna kamp är så onödig. Det är sånt slöseri. Och medan vi väntar på ingenting, blir jag gammal.

Sulamit och Salami.

När jag började min berättelse tänkte jag mycket på vad som var viktigt och vad jag kunde lämna osagt. Nu står jag inte inför ambassadens misstänksamma blick utan inför människor i en osynlig värld som inte ska döma mej och min man, bestämma över vår framtid på grund av sannolikheten i min berättelse. När jag ringde till min man igår, var han glad. Han var glad för att så många hört vår berättelse. Han bad mej fortsätta berätta så detaljerat som möjligt. Men det är så svårt att minnas. Alla de gånger när jag legat krossad och spottat damm, alla de gånger när jag trodde att krafterna var slut men jag ändå reste mej upp på vacklande ben, jag vill glömma. Jag vill se framåt. Jag vill att det ska finnas ett ljus dit borta i tunneln.

Jag hade en e-mail adress i min hand. Hur gör du när du tar kontakt med en människa oändligt långt borta som du bara vet namnet på. Nej, jag visste inte ens namnet, men jag hade sett honom i en dröm. Jag behövde bara stänga mina ögon för att kunna se honom igen. I hans kärleksfulla ögon vilade jag tryggt. Denna vision skulle komma att hjälpa mej genom många svåra stunder. Jag lät hans ögon lysa mej ut ur mörkret. Jag visste att vad jag sett var sant och att han en dag ska komma mot mej just så som i drömmen.

Men i drömmar är allting enklare än i verkligheten. Min tillit prövades igen. Visst tror jag, men att förverkliga tron i vardagslivet var en helt annan sak. Jag satte mej ner vid datorn…. Hej, jag heter Maria och bor i Finland. Detta var det enkla att skriva, nu ska jag berätta en fantastisk historia för dej. Du är min man….. Det borde ju ha varit så enkelt men igen fastnade jag i förklaringar och omskrivningar, mina rädslor tog överhand. Men min kloka man kunde se mera än så. Jag var inte den som ensam byggde en bro, utan vi var som Sulamit och Salami som i vår längtan redan börjat bygga vår bro från båda hållen. Jag har trott att jag  är klok, öppen och långt kommen i min andliga utveckling. Men min man är steget före och jag har fått erfara att han har en styrka och ett inre ljus som jag underskattat. Hans svar på mina vilda förklaringar och långa haranger var ett simpelt ”One love” Vår brygga var komplett, våra händer möttes för att aldrig ett ögonblick släppa taget. Så enkelt är det, med hjärtat som kompass. Be så ska du få, sök så ska du finna…..klappa på så ska det öppnas, men det får vi ännu fortsätta med en tid. Ambassadens människor är både blinda och döva för vår vädjan. Dagen när jag sänder mitt brev är den 17 april 2011. Jag har hittat min man.

Han fanns i Senegal bland tusen och åter tusen andra människor. Endast en i detta land visste om hans existens. Det är inte bara min tro och tillit som har visat sig vara stark. Någon kunde ha låtit bli att lyssna, någon kunde ha tvivlat, någon kunde ha låtit bli att handla och ingenting skulle ha någonsin hänt. Drömmen skulle bara ha varit en dröm. Lyckan hänger ibland på en mycket skör tråd.

När vi väljer, är det då faktiskt vi som väljer, eller är det någon annan som väljer för oss? Alla dessa tillsynes slumpartade möten när vi snubblar över vårt öde, är det något som vi kunnat missa eller undvika? De kloka säger att jag kunde ha valt annorlunda och valet är alltid vårt eget. Men jag säger att min man är min man och någon annan kan inte vara min man för alla andra män är inte min man. Sanningen är enkel.

På ambassaden ser de min man i ögonen och säger: ”Du är sån bluff, ditt äktenskap är en lögn. Du kommer aldrig att få ett visum”  Min man trodde att de skämtar…..Han är en svan min man. Han väljer sig en partner och sedan finns det ingen annan. Så länge jag lever är jag hans fru, när jag dör är han en änkling. Om jag gifter mej med honom eller inte, så är han ändå min man, alltid. Och vi är faktiskt gifta, både enligt Nigeriansk och Finsk lag. Så vari ligger lögnen?

Att samtala är inte att tala om samma sak.

När min berättelse fortsätter kommer ni att märka att sanningen är lika flyktig som rök en vinterdag. Det som syns är mycket mera än bara rök men försöker du samla ihop röken i en säck är allt det som syntes bara en fläck på botten av din behållare. Lika flyktigt är minnet. Minnet kan ändra sig och då förändras hela historien. Vad som också är intressant är att alla talar sanning, men vad som är sanning för dej kan vara lögn för mej. Ingen vill erkänna att de påstått något lögnaktigt. Men att allt går att tolka, är en bra grund för missförstånd. Att människor tolkar olika gör saken ännu mera komplicerad. Vi formar alla sanningen i vårt eget huvud till vad vi tror och önskar att det var som vi upplevde, hörde eller såg.
Vi kan ta det första ordet i en människas liv som exempel....mor....Det betyder så olika saker för dej och mej. Min mor är snäll men lite disträ och eftersom min barndom annars var trygg så älskar jag henne trots hennes oberäkneliga sidor. Men om din mamma slog dej eller ännu värre, lät dej vara osedd, så är ordet mor något som ger dej obehag och motvilja.  Kring varje ord ska vi försöka skapa en verklighet som ska vara så lika som möjligt för oss alla. Hur kan det vara möjlig, då vi inte ens kan får till det första ordet rätt.
I min berättelse fanns ordet bror. Det var första gången på min resa som jag snubblade över en fallgrop för missförstånd på grund av kulturskillnader. Broder kan betyda så mycket. En Afrikansk bror är förutom dina bröder också dina kusiner, dina svågrar, dina vänner eller grannar. Bor du i Finland så är alla mörka män dina bröder, men också dina vita vänner är dina bröder och systrar.
Så vi talar alla sanning. Jag sa: din mans bror är min man, ja sant, men det är inte hans biologiska bror, och hon svarar, min man har ingen bror, Ja också sant, nej han har ingen ogift bror som kunde bli min man. Vi talar alla sanning, men sanningen är olika för oss alla. Det är de små detaljerna som får en sanning att plötsligt bli bara nästan sant, och halvsanningen att bli lögn. Jag lär mig försiktighet, vaksam över varje steg jag avvägt väljer att stiga. Det gäller att bli förstådd.
Jag har ofta funderat, om det kanske är lättare, att leva med en man som du helt säkert vet att du inte har en aning om vad han menar med det han säger , trots att du känner igen ordet, än om du tror att du vet vad ordet betyder för att det är ett språk du kallar ditt modersmål, och eftersom du vet vad ordet brukar betyda så utgår du ifrån att det var just det han menade med det han sa.
Ska vi acceptera att vi egentligen inte förstår något alls. Ska vi acceptera att det egentligen aldrig går att förklara vad du har för avsikter. Och de som inte vill lyssna. De som inte bryr sig om vad du egentligen menar med det du säger utan bara bryr sig om vad de anser att är mera sannolikt. De som tror sig veta att du alltid döljer sanningen, och som gör vad de vill, vad du än säger...nu pratar vi om ambassaden igen....som vet alldeles säkert att alla som kommer från min mans land är lycksökande brottslingar, och som hänförd konstaterar, att häxan var en häxa för hon flöt när vi kasta henne i sjön. Ska vi bara tiga stilla och låta deras sanning vara den enda sanningen.

Om sanning och lögn.

Vi minns alla saker olika, och de saker vi upplevde förstod vi bara delvis utgående ifrån våra tidigare erfarenheter. Jag vill påpeka att jag visste väldigt lite i början, kanske mycket mindre än de flesta av er. Jag visste bara lite om kulturskillnader, om fördomar, om att vara riktigt nära i en relation eller vad som händer i din omgivning när du verkligen stiger ut ur etablissemanget och väljer det som syns orimligt. Jag har alltid gått mina egna vägar men det har ursäktats mej att jag är en konstnär och österbottning och då har allt varit förståeligt och fattbart.
När du går framåt ser du bara ryggarna av de som gått före, men när du vänder dej mot strömmen måste du möta varje människa och spegla dej själv och dina övertygelser i hennes ögon.
Så har min historia varit. Enda från sin början har jag fått kämpa med att hitta ord och förklaringar. Jag har försökt att få människor som jag älskar att förstå, inte bara varför, utan jag har drivits av en iver att förändra min omgivning i samma takt som jag själv förändrats. Jag har velat dela med mej av varje ny erfarenhet och insikt. Med tiden har det blivit annorlunda, så att jag valt att dela bara med de som redan vet. Det är lättare så, att dela med någon som bara står och nickar jakande, förstående. Men en dag såg jag mej omkring och upptäckte att jag gått för långt in i äventyret så att det var bara min familj och mina allra närmaste som jag kunde dela mitt liv med.
Det är här jag är idag. De som en gång känt mej, vet inte att den Maria inte finns kvar. Ja kanske en del av henne, med den största delen av vad som varit jag är nu kasserat som ett utnött klädesplagg. Det som jag ser i min spegel är en annan. Jag tycker om henne, men hon är väldigt ensam och olycklig och samtidigt väldigt lycklig och stark.
Ibland när vi försöker att förklara saker gör vi det onödigt komplicerat, genom att försöka säga det som vi tror att den andra ska förstå. Vad vet vi egentligen om våra medmänniskor. Halvsanningarna som kommer när vi försöker bygga broar till varandra kan bli den grop vi faller i. Plötsligt är halvsanningen lögnen vi inte ville ha, och misstaget kan vara oåterkalleligt, för det finns alltid någon annan som minns saker på sitt sätt. Sanningen är enkel. Alla förklaringar svåra och det förvirrar helhetsbilden. Varför tar vi då alltid till omskrivningar av verkligheten när vi vill få fram ett viktigt budskap. Jo för att vi är rädda.
Jag var så rädd den dagen när jag skulle ta steget in i mitt livs största beslut. Skulle jag ha stannat där med de orden: Din mans bror är min man, så skulle allt ha varit enklare. Alla "logiska" argument alla förklaringar som skulle bevisa att jag inte är i mental obalans, slår tillbaka som en karmatisk bomerang. Det är något ja har svårt att förlåta mej. Jag kan ljuga för andra men inte inför mej själv och inför Gud. Vad var jag rädd för, frågar ni mej. Jag svarar: Allt! Jag  var rädd att inte bli trodd, jag var rädd att bli sedd som galen, jag var rädd för att allt jag trott på skulle smulas sönder, jag var rädd att min dröm inte var sann och mest rädd var jag över att hamna där jag nu är, att veta att allt är sant, att ha upplevt gränslös kärlek men att vara tvungen att sitta ensam i kylan okapabel att nå fram till den jag älskar.
Sanningen drunknar i för många ord.
Men det som är sant, sannolikt eller en omskrivning av verkligheten kommer att gå sida vid sida i min berättelse. Varje detalj ska få sin sanning, så min berättelse kommer att bli lång. Välkommen med!

...och han sade sitt "varde"

Ibland när jag vaknar om natten tror jag att jag fortfarande är i Nigeria. Jag lyssnar efter hans lätta andning och sträcker ut min hand och söker i mörkret efter hans varma kropp. Smärtan slår mej som en kniv i bröstet och jag kan inte hindra kvidandet, som hörs som ett skrik i tystnaden. Jag kan inte förstå att mitt land har svikit mig så. Jag har varit den som tjänat henne gott, min moder Finland, och jag har alltid litat på att när jag behöver henne, är hon med sina lagar där och skyddar mej från ondska och lidande. Men nu när jag är tunnhudad och sårbar så sänder hon sin arme' av försvarare och hon behandlar mej som en fiende och brottsling.
När jag hörde Gud harkla sig, blev jag först rädd. Jag hade aldrig tidigare hört honom tala så tydligt och jag hade för många år sedan jobbat på Ekåsens mentalsjukhus och vårdat patienter som ständigt hade röster surrande i deras förvirrade huvuden. Jag bad min väninna M, som jag hade med mej på min promenad, att följa mej in. Detta kommer jag, till och med inför mej själv, att behöva ett vittne på i framtiden. Ingen kommer att tro mej och jag själv kommer att tro att jag har drömt.
Hur säger du till en människa som du knappt känner, att  "Hör du Gud har sagt att din mans bror är min man." Människors förhållande till Gud här i detta land är både privat och nästan hemligt. Det är inte som i Nigeria där bönen är lika naturlig och viktig som att äta eller andas. Min man ber alltid. Han ber när han tvättar sig, han ber när han städar eller lagar mat. Han ber alltid och ständigt sjunger han sitt i-me-la, i-me-la, tack, tack...
Men här står jag nu och vet inte hur jag ska uttrycka mitt ärende utan att det ska gå fel, så jag säger det bara, rakt ut: "Vet du! Din mans bror är min blivande man". Hon tvekar bara ett ögonblick och sen svarar hon: "Men min man har ingen bror. Jag har levt med honom i två år och han skulle ha berättat för mej om han har en bror." "Jo" svarar jag "Gå hem och fråga din man om hans bror, för Gud har sagt så."
Ambassaden vill veta. Hur fick ni kontakt. Hur kände din fru, din bror och din svägerska. Hur ska vi kunna förklara de händelser som är oförklarliga. Hur ska vi få en myndighetsperson som står med fötterna djupt i en verklighet som kan mätas i statistiska kurvor och staplar, att tro på något som inte ens jag själv vågar tro på, jag som är huvudpersonen i mitt drama. Hur ska jag övertyga dem om att drömmar är en annan del av verkligheten. Ja drömmar är inte bara verkliga utan "den första tanken" var allting fått sin början. Vår verklighet är bara så stor som vi förmår att visualisera den.

I begynnelsen var tystnad.

Man hade varnat mej för att tala fritt om min situation. De sa: "Om du berättar kan de som bestämmer göra det svårt för er." Så jag teg, och det blev ändå svårt. Jag satt ensam här och han satt ensam där. Vi teg och vi led. Ensam var för sig stred vi mot väderkvarnsvingarna. Alla som jag frågade hade åsikter men ingen visste riktigt hur man skulle göra, och de som visste, de vägrade att svara på våra frågor. Så jag bestämde mej för att tala om vad jag varit med om, hur allt gått till, och hur det har blivit. Ord för ord ska jag berätta, utan att darra inför det svåra, utan att slå ner blicken för det skamliga och utan att sänka min röst när jag uttalar de obekväma sanningarna. Ni ska få höra min berättelse, ett litet stycke i taget. Allt på en gång skulle vara för mycket och det viktiga skulle drunkna i utmattning.
Jag börjar min historia för tre år sedan. Egentligen började den långt tidigare, kanske har den följt mej som en röd tråd hela mitt liv, men det kan jag kanske berätta senare. Nu börjar jag här, en vinternatt, i mitt rum, i huset i den lilla staden där alla kan sova tryggt.
Jag vaknade upp med bultande hjärta och kallsvetten rann från min panna. Jag hade drömt en dröm, en vacker dröm, men nu var jag bara ångestfylld och illamående. Det kommer att bli svårt tänkte jag, mycket svårt.
I min dröm står jag utanför mitt hus. Jag har pratat med någon men har just vänt bort blicken så jag kan inte se vem det är jag pratar med. Mot mej kommer en man. Hans hud är mörkbrun och han har en ljus mössa på huvudet. "Se här kommer min man,"sa jag. Jag såg i hans ögon en oändligt kärlek, och jag visste att han var mitt hem, min luft att andas, min glädje och mitt livs ljus, allt vad jag någonsin kunnat drömma om....och i mörkret som omgav mej i natten bad jag högt,: Gud du har visat mej vem han är. Visa mej var jag ska hitta honom.
En dag mer än ett år senare när jag gick i den tidiga vårsolen upp för gågatan i vår lilla stad, då harklade sig Gud och sa: "Gå in i den där butiken, säg till henne som står där, att din mans bror är min man"
Så fantastiskt började vår kärleks historia, och det är riktigt sant.
På ambassaden frågade de min man: Hur träffades ni? Ambassadens människor tror knappast på Gud och i synnerhet inte att han pratar till någon, mitt på ljusan dan i människovimlet i en vanlig finsk småstad. Hur ska vi förklara. Hur ska vi få dem att förstå, de skarpögda damerna med hopknipna läppar och sina blanketter som ska ifyllas, att vi lyssnade med hjärtat först innan vi lyssnade med öronen.