När man ser det lite grann från ovan.... förändrat perspektiv.

Idag skiner solen och det är tolv minus grader ute. Det känns vår trots allt. Kanske det beror på ljuset. Jag ser ut genom fönstret och känner vemod. Långsamt bleknar minnen av min underbara tid i Nigeria. Jag försöker blunda och tänka mej tillbaka, höra ljudet av cikadorna och känna svetten rinna nedför min solvarma rygg. Allt jag känner är mina iskalla fötter och så hör jag en kråka kraxa. Jag öppnar ögonen och ser att den har landat i en av tallarna utanför mitt fönster. Den sitter så nära att jag nästan kan se dess gråblåa iris i ögat, som den vänder mot mej medan den fixerar mina suddiga konturer bakom fönsterglaset. I näbben har den en krokig käpp. Ja det är visserligen vår och småfåglarna bygger bo.

 I Nigeria är kråkorna svartvita som om de skulle vara en hybrid av skata och korp. De är något större än vår egen kråka men deras beteende är absolut kråkigt. Jag har alltid älskat kråkor och sett den som mitt eget totem och lyckodjur. Alltid när kråkor visar sig förväntar jag mej att något gott ska hända. Den här flocken på sex kråkor som plötsligt dyker upp från ingenstans gör mej glad och jag känner att nu kan inget gå fel.

Vi står tillsammans ute på gårdsplanen där Sam jobbar. Sam ska vara mitt bröllopsvittne och vi väntar på att han ska bli klar att följa oss till juristbyrån var vi ska gifta oss. David som ska vara min mans vittne är redan på plats. Han ser rolig ut. Jag får hålla mej från skratt när jag först får syn på honom. Han ser så typiskt afrikansk ut, nästan en karikatyr. Jag tycker spontant om honom trots att jag inte känner honom. Han är sävlig och allvarsam, och han pratar långsamt och med få ord. Jag har lätt att förstå honom trots hans breda bush-engelska. Jag börjar vänja mej. 

Sam kommer leende mot oss. Han ger mej en mjuk snabb kram och frågar om vi vill se hans arbetsplats. Han arbetar på tidningen This Day och jag trodde att byggnaden vi står framför är någon sorts redaktion. Vi har inte fått gå innanför stängslet och porten vaktas av tre unga pojkar. Jag tackar ja och ser kråkorna flyga iväg över taket på byggnaden.

Utifrån sedd kan man inte ana sig till vad byggnaden används till. Den står ensam ute på en öppen plats och omges av en hårdpackad gräsplan med enstaka spretiga träd. Jag tycker byggnaden ser ut som ett stort cirkustält men med samma grå-röda färg som resten av Nigeria.

Vi går in och jag flämtar till av överraskning. Det är högt till tak i det stora öppna utrymmet. Salen, om man kan kalla det så, är fylld med stolar i rad som är vända mot en scen med ett podium. I taket hänger stora kristallkronor. Det är absurt med dessa vackra sirliga lampor mot den råa grovhuggna konstruktionen.  Jag kan inte förstå om detta är en kyrka eller bara en allmän samlingssal. Sam berättar att presidenten brukar hålla tal här och ikväll ska här hållas bröllop.

Jag går upp på scenen och ställer mej i podiet. Jag lutar mej framåt mot mikrofonen och blickar ut över havet av tomma stolar. Framför mej ser jag mörka ansikten med de vita ögonen riktad mot mej i förväntan. Jag hör i mitt inre ett mummel och min blick rör sig över de färgglada huvudbonaderna och de konstfulla frisyrerna, slätrakade skallar och fez-prydda snaggar.  Där sitter kvinnor i vackra klänningar och män med färgglada dräkter, barn med västerländska kläder och gubbar i sina traditionella tomtemössor. Jag harklar mej…. mina damer och herrar…. nu ska jag berätta för er om mitt land…..om mitt folk…………………………………. vad ska jag säga………..ja…vad…. ska jag säga.

 Ska jag berätta om isen, kylan och mörkret. Om rasism och främlingsfientlighet. Om ett tillsynes välfungerande socialskydd som sätter gamla och ensamförsörjare ut i kylan, som stänger skolor och sjukhus och som höjer de fattigas skatter medan förmåner dras in. Ska jag berätta om de stängda gränserna om självmorden och om våldet i hemmen. Ska jag berätta om de tomma kyrkorna och de överfulla matbutikerna, om barn som lämnas ensamma med elektroniska kramdjur som sällskap medan de gamla ligger ensam med sina liggsår och väntar på en slutkörd nattsköterska. Ska jag berätta om likgiltigheten i ungdomarnas blick, tomheten i den gamles och rädslan i barnets blick, eller om min egen förtvivlade blick som jag möter i spegeln varje morgon…. mina damer och herrar… Jag ska berätta för er, om ett land som är vitt som socker där stjärnorna gnistrar dag och natt där du kan se när värmen från ditt inre lämnar dej genom din mun likt en mjuk slöja. Jag ska berätta om ett folk som inte vet hur man uppnår frid och hur man finner kärlek, ett hungrande törstande folk…. vi behöver er….. jag ber er… kom till oss. Översvämma oss och vårt land, krossa våra barriärer och inta oss. Spetsa oss på er närhet och se in i oss, ifrågasätt allt vad vi är och tror på, jaga oss som svarta skuggor. Mitt folk är ett döende folk, de vet det inte ännu för deras sjukdom kommer långsamt. Sjukdomen kallas egoism och det är en väldigt ensam och smärtsam sjukdom.

  

Jag stiger ner från podiet och går ut i solljuset hand i hand med min man. Jag har inget att säga dessa tomma stolar, inte nu och inte senare. Sam stänger den tunga dörren efter oss och låser. Han ser på mej och säger…. we all love you…. we love white people…. jag ler…. liksom Mona-Lisa ler jag ett outgrundligt leende.