Det är svårt att landa på vingliga ben.

 Jag tappade min själ någonstans på halva vägen mellan Nigerien och Finland. Min kropp anlände säkert och vant och mina pojkar kom för att möta mej på flygplatsen i Helsingfors. Allt var overkligt. Jag kunde känna doften av min man på min hud och skorna var fulla av röd sand, men runtomkring mej var kallt, mörkt och ödsligt när vi körde hem mot Ekenäs i den tidiga vårnatten. Samma känsla slog mej som när jag först landade för sex veckor sedan i Nigerien, att jag aldrig egentligen gett mej av. Det var som att vakna ur en sömn och upptäcka att man fortfarande ligger kvar i sin egen säng.

Jag väntade mej inte att jag skulle enkelt glida in i vardagslivet och ta itu med vad som bör göras men när dagarna gick och jag fortfarande kände mej omotiverad började jag känna en molande oro. Så här kan jag inte gå och rugga som en skraltig höna. Senaste gång när jag kom hem föll jag in i en depression som höll på att kosta mej allt mitt vett och förstånd. Jag vill inte hamna i den gropen igen.

För att få fotfäste redigerade jag bilder och texter från min resa,och sammanställde den till en bok. Samtidigt skickade jag iväg en tidigare bok som jag gjorde innan resan, för att tryckas upp i ett exemplar. Sällan kan jag göra bara en sak i gången när jag jobbar.

På Söndagen när jag skulle starta på Måndag med arbete på dagisar, att läsa sagor för barn, kände jag att fötkylnings bobborna hade segrat över  mitt överbelastade immunförsvar. Näsan rann och halsen kändes som sandpapper. Det var bara att ringa återbud till arbetsplatserna och lägga mej ner  och vila. Kanske var det just vad jag behövde. Det var ganska skönt att ligga i sängen och invänta själen som blödande trasig och förvirrad landade på mitt köksgolv likt vårens första ruggiga stare landar vid boholken, tyst och trött. Jag rullade in mej i mitt duntäcke och struntade i att vårens vackraste dag rann bort utanför mitt flugprickiga fönster. Det kommer flera dagar men nu var det viktigaste för mej att få krafterna tillbaka, och det fort. Jag kan inte skjuta upp arbetet längre. Mitt arbete är det som ska göra det möjligt för mej att återvända till Nigerien. Idag ligger jag kvar och drömmer, men i morgon tar jag nya tag.

Parentes.

Det var så mycket som hände i Nigerien under mina sex veckor. Det var omöjligt att måla och det känndes inte lika viktigt att fotografera denna gång som senast jag var där. Men jag skrev. Jag tror aldrig jag har skrivit så mycket som under dessa dagar och jag ville ju så gärna dela. Men internet ville inte fungera. Genast när vi köpte mer kredit, sög det kontot tomt igen på några minuter. I Nigerien köper man bytes och vi fick betala också för allt reklam som laddades ner på datorn. Min man som hade mobil kunde surfa en vecka på samma summa som jag på min dator gjorde av på två minuter.
Någonstans mitt i min vistelse bestämde jag mej för att inte dela allt för mycket av allt detta. Jag har material till minst en bok och jag fantiserar om att det är någon som vill läsa och kanske t.o.m. betala för det som jag skrivit. Det kunde vara en inkomstkälla för mej då när jag vistas i Aba och mitt liv ser ju inte ut att bli mindre ointressant efter att tiden går.
Nu har jag evighets visum och Naija wife certifikat så att jag fritt kan röra mej mellan länderna. Min man är fortfarande fast i Nigerien så vi är tvugna att hitta andra alternativ. Vi kommer nu att hyra en lägenhet i Aba och jag jobbar ihop pengar för att så fort som möjligt ta mej tillbaka till mitt andra hem. Vårens bloggande kommer att handla om mina tankar inför detta stora steg mina förberedelser men också min fortsatta kamp för rättvisa. Ni är välkomna att följa mej.

Det finns mörker om natten.

Jag somnade om kvällen, mätt i magen av den Nigerianska maten och sval efter en uppfriskande dusch. Fläkten surrar sövande i taket, ljuden ute domnar bort och allt är som det ska vara. Jag sover utan drömmar med mina ben flätade samman med min mans ben. Plötsligt är jag klar vaken och min reptilhjärna alarmerar fara. Jag känner att min man vänder på sig. Han är vaken liksom jag. Jag kan inte sova säger jag bara. Min man mumlar något, kanske på Igbo språkets mjuka dialekt, kanske bara mjuk i rösten av sömn och sedan lägger armen tryggt omkring mej. Gardinen rör sig sakta i vinden. Oron vill inte lägga sig.

Plötsligt knackar det på dörren. Min man sätter sig upp på sängen. Han är skärpt som en vildkatt på jakt. Det står någon där ute och bultar på dörren och klockan är tre på natten. Min man går fram till dörren och frågar vad de vill. Mannen säger att han är receptionisten och han har ärende, öppna dörren. Men min man vill inte öppna dörren för dem den här tiden på dygnet. Han går fram till fönstret och pratar genom fönstergallret med dem. Han vänder sig mot mej och säger att det är fara. Han öppnar dörren och går ut på trappan. Han är skrämmande vacker när han står naken och rakryggad i det svaga lampskenet. Plötsligt ser jag två män hoppa på honom bakifrån och börja slå honom och dra honom in i rummet. Men min man river tag i dem och rusar ut i mörkret med rövarna efter sig. Jag skriker och ropar men allt är tyst och ingen människa syns till. Hela hotellet verkar öde. Ingen lampa tänds inga säkerhetsvakter finns på plats.

Jag går in tillbaka och låser dörren efter mej. Jag lutar mej mot dörren med bultande hjärta. Jag sänder en vredens tanke till dem på ambassaden. Detta land är aldrig säkert och de säger nej till ett visum för min man. Jag blir tvungen att komma hit för att få leva tillsammans med honom, endast några dyrbara ögonblick fyllda av oro för min säkerhet. Jag ser framför mej min man springa för sitt liv ute i natten. Är detta kanske det sista jag ser av honom. Jag sänder mina skyddsänglar fort, fort för att skydda honom.

Ingen vet om det är de rätta tjuvarna som sitter i häktet. Ingen vet egentligen vad som hände. Min man har tre djupa hack i sin kropp, märken efter deras knivhugg. Hans knän är sönderskrapad när han i skräckens övernaturliga styrka slängde sig över ett två meter högt stängsel. Hans fötter är blodiga och hans bröst har ett stort sår var de slog pistolkolven i honom när de hotade skjuta huvudet av honom om han ropar.

Polisförhöret vill jag inte tala om, när vi satt flera timmar i natten och förhördes av en mycket trött uniformklädd man som i skenet från ett stearinljus knagglande skrev ner sin rapport. Förhörsrummet var ett plåtskjul som mera liknade ett vedlider än en polisstation. Det är inte spännande mera, inte roligt. Jag ser sex underbara veckor rinna in i helvetes löpgravar. Frågan blir. Var ska vi bo, var ska vi röra oss. Min man skyddar mej med sin egen nakna kropp, men vem skyddar min man. Endast Gud allena. I-me-la, I-me-la. Tack Gode Gud för att vi lever idag.

Jag vill att ni ska veta.....

Hotellet har anställt två extra vakter. Det finns en vit kvinna på hotellet och det förväntas att ingen dollar hungrig tjuv tar sig in på området. Två svartklädda män sitter dygnet runt ute vid porten och en sitter utanför det egentliga hotellutrymmet. De har små pistoler i ett hölster i bältet och armslånga knivar. De fixerar alla som går förbi med sina intensiva ögon som kontrasterar starkt till det mörka ansiktet. När min man och jag går förbi hälsar de och ler med minst hundra tänder. Det är ju trots allt vi som sett till att de fått jobb.

Jag vill gå till ambassaden. Så klart är jag upprörd. Om du sett döden i vitögat så vet du vad som är viktigt i livet. I ett ögonblick av evigheten kunde jag se allt jag älskar dö vid mina fötter innan pistolsmynningen riktas mot mig..... Om jag vill vara nära min man är faran alltid närvarande. Vill jag leva i trygghet måste jag gå tillbaka till landet som inte ger svar på varför min man inte är välkommen.

Jag får tid att komma klockan tio. Jag möter en mycket försående ambassadör som verkligen visar att hon bryr sig. Hon ber mej byta hotell och komma närmare staden. Mera kan hon inte göra. Jag får hennes privata nummer ifall något händer....om det är något du behöver, ifall jag kan hjälpa....

...sedan får jag träffa kvinnan som sköter visum ansökningar. Hon ser mej inte i ögonen. Hennes ansikte är stelt och slutet. Hon har just intervjuat en man som vill resa till Finland. Jag har hört allt genom den stängda dörren. Hon var inte vänlig mot honom. Jag kan känna hennes förakt, samma förakt som möter mej nu. Jag ber henne, hjälp oss. Jag vill inte lämna min man här och vi vet inte varför ni inte ger oss visum. Vad är problemet... Hon säger att hon inte är här för att hjälpa, hon bara hindrar illegal invandring. Hennes händer är bundna vid regler och hon varken får eller tänker säga vad problemet är. Jag frågar hur vi ska försvara oss när vi inte vet vad problemet är. Hon svarar att vi borde ha överklagat inom 30 dagar nu är det försent. Men, säger jag, om vi överklagar utan att vi vet vad vi klagar över så är det ju bara att gissa och vi svarar kanske på fel fråga. Sedan när vi får svaret är det ju försent, för då kan vi inte överklaga mera. Hon säger bara att så är reglerna och hon tänker inte prata med mej mera för det leder ingen vart och att hon egentligen inte behöver tala med mej als. Hon ber oss söka uppehållstillstånd och informerar att det kommer att ta tid för köerna är långa och hon har inget med den saken att göra.....så säger hon...men största problemet är att ni har en pågående ansökan om uppehållstillstånd på grund av fotboll....

....vad?....men varför har vi då inte fått veta detta när vi ansökt om visum....två gånger. Vid hur många tillfällen har de haft chans att informera oss. Men de här kvinnorna är inte här för att informera. I stället hemlighåller de alla undersökningar de gör, drar sina egna slutsatser och ger oss inga möjligheter att rätta till problemen eller att underrätta dem om sanningen, förklara och reda ut missförstånden.

Problemet är systemet. Problemet är att ingen tar ansvar. Men största problemet är att vi inte har någon talesman. Ingen som berättar för oss....Hur ska man få ett legalt inres tillstånd till Finland. De som mutar, de som har kontakter och de som inte har skrupler att krypa genom springor, luras eller ljuga, de vinner.

Hennes sista ord.....ingen har rätt att komma till Finland....du har bara rätt att ansöka och det är vi som gör besluten!

Solen och den röda jordens land.

Det finns en djup smärta i glädjen i att mötas efter en allt för lång tid. Att se min man på flygfältet stå och vänta på mej utanför porten gör att det hugger till i bröstet och all längtan jag gömt är plötsligt där. Nu är stegen fram till honom allt för många och även när jag klänger mej fast vid honom som en drunknande klamrar sig fast vid en planka är avståndet för långt. Jag vill smälta in i honom och bli en del av honom. Jag vill pressa honom så hårt mot mitt bröst att han sjunker in i mej och blir mitt dunkande hjärta. Jag vill att allt runtomkring, alla människor och alla ljud och dofter upphör ögonblickligen och vi förvandlas till en gnista, två tvillingstjärnor som alltid dansar i evigheten.

Det är skönt att anlända på morgonen. Vi kör genom den första morgontrafiken mot en persika färgad soluppgång. Månen sjunker sakta ner som en leende mun, ny måne, ny början. In genom det öppna fönstret blåser Nigerien. Det doftar jord och damm, asfalt och getter. Redan står försäljarna uppradade med sina bördor av allehanda ting på sina huvuden och axlar. Det är nästan en timmes väg från flygfältet men jag insuper varje sekund och alla mina sinnen öppnar sig. Kylan som hållit mej förstelnad smälter bort och förvånad upplever jag känslan av att jag aldrig egentligen lämnade landet då för över ett år sedan.

 Att ta upp tråden var jag släppte taget var lättare än jag anat. Jag bara stiger ner på Nigerias jord och jag är här. Jag är en annan Maria än den jag är där i mitt torn uppe i den kalla norden. Här är jag mycket mera kvinna. Kläderna sitter annorlunda på min kropp, jag går annorlunda, jag gör andra saker och säger andra saker än jag brukar och jag tror att jag egentligen är en annan. Kommer dessa Marior någonsin att växa ihop. Tanken på att vi i samma liv kan leva flera helt olika liv är helt logisk. Jag tycker om mej här. Jag säger som Karlsson på taket, lagom tjock, genom klok och världens bästa jag.

Hotellet är sig likt fast rummet är ett annat. Vi har en större tv och ett kylskåp. Jag tror att de tycker om mej här, för ett kylskåp är en lyx som inte existerar så mycket varken här på hotellet eller utanför muren med taggtrådsstängsel. Jag inte bara tror utan beviset kommer genast den första dagen. Det är många som knackar på dörren bara för att hälsa och nu får jag till och med krama ägaren av hotellet trots att han är muslim, utan att han i förskräckelsen höjer sina händer.

Min man tvättar mina kläder. Han sjunger sitt i-me-la (tack) med darrande röst. Jag trär upp pärlor på ett band och sedan lappar jag ett hål i mina byxor. Min man går ut för att hänga min klänning vid sida vid sida av hans shorts. Den heta vinden full av dofter av Nigerien tar tag i våra kläder och gör att de snart är torra igen. Sedan skriver jag och vi äter opa tillsammans innan han kysser mej och går ut för att handla bröd. Vi glider in i vardagslivet. Det är just det här som damerna på ambassaden förhindrat oss att uppleva, att göra saker sida vid sida. Att syssla var för sig med sitt, men vara kopplade till varandra i ett stilla samförstånd. Detta är att vara man och hustru. Detta är att vara här och nu. Varje ögonblick att leva.

Hem är inte en plats utan ett sammanhang.

Nu när dagen närmar sig brister alla dammar. Längtan fräter mej hudlös och mitt hjärta ligger vidöppet. Jag måste anstränga mej till det yttersta för att hålla mej mänsklig. En vindpust kan få mej att darra till och vaporisera i miljontals molekyler. All denna smärta som jag genomlevt dagar och nätter minut för minut, sekund efter sekund, så onödigt bara för att någon sitter och stämplar nej på våra document, bara av den orsaken att de kan. Vi har nu väntat i tusen dagar på att min man ska få ett legalt inresetillstånd till Finland.

Jag vill lämna allt det svåra, klä det av mej som en sliten klänning som blivit allt för gammalmodig och för trång eftersom jag vuxit mej större. Jag vill tvätta av mej allt det obehagliga, slemmiga och klibbet som håller mej kvar i sorg och som gör mej förstelnad och svag. De kloka säger att Gud har en mening med allt och jag tror dem. Men ibland har jag undrat, är detta faktisk nödvändigt.

Jag reser tillbaka till Nigerien för att plocka upp tråden där jag lämnade den för över ett år sedan. Jag kommer ihåg den dagen jag anlände, hur skräckslagen jag var inför de stora uniformklädda männen som skulle skicka mej tillbaka hem. Jag minns min bävan när min man föll på knä och bad av hela sitt hjärta att jag skulle få stanna kvar. Hela Afrika stod på knä och bad för kärlekens skull och jag kved som  gråterskor när jag såg min man kämpa för att blidga de hårdhudade tulltjänstemännen. Jag fick genast lära mej att i Nigerien är allting svårt men ingenting omöjligt. Jag minns också, som om det var igår, när jag lämnade landet på samma sätt som jag kom. Vi slet oss ur varandras armar och allt var overkligt. Min hjärna vägrade att uppfatta vad som höll på att ske. Jag såg min man när han oroligt följde mej med blicken genom fönstret som skillde oss åt. Han lyfte sin had och vinkade sakta med en skugga av ett leende i sina kärleksfulla ögon. Hur skulle vi kunna ana att det skulle ta över ett år innan vi skulle ses igen.

Så många gånger jag själv, efter att jag kommit tillbaka till Finland, fallit ner på knä, av sorg, trötthet och nästan gett upp hoppet. Jag kommer ihåg den stormiga kvällen när jag hade bestämt mej för att sätta mej ner mitt på gatan, så att bilarna skulle köra över mej, eller att någon skulle hämta mej för att låsa in mej med tvångströja i vita vadderade rum och med mitt blodomlopp fyllt av ljuva droger som får mej att sova och glömma, men hur jag istället huttrande stod och bultade på min väninnas dörr, och med mina sista krafter viskade…..hjälp mej…..

Hur underbart är det inte, att det finns änglar i människohamn som i våra svåraste stunder kan lyfta bördan av våra axlar en liten stund och peka ut vägen mot ljuset när vi alldeles gått vilse. Jag vill själv vara den ängeln för andra….för jag vet….jag har varit där.

Jag vill lägga det bakom mej, inte för att glömma, men för att det inte ska fördröja mitt ärende. Jag har lärt mej läxan och nu går jag vidare, klokare och starkare. Vi har väntat tusen dagar, men nu väntar vi inte längre. Vi formar vår egen verklighet och går nya oupptrampade stigar i våra egna äventyrs landskap.

Kappsäcken står öppen….nu packar jag. Jag rese hem. Hem till det hem som inte är en plats utan ett sammanhang.  

I början reser jag alltid ifrån....

Luften är kristallklar och solen silar sina gula strålar genom de snöpudrade tallgrenarna. Det knarrar när jag går och min andedräkt bildar ett litet vitt moln vid varje utandning. Jag njuter i den tidiga Söndagsmorgonen. Allt är så tyst och stilla. Plötsligt hör jag på avstånd hur en flock kråkor upprört kraxar och ett par skator deltar ivrigt med sitt skränande. När jag kommer närmare ser jag att flera kråkor flyger in lågt mellan trädstammarna. De är mycket upprörda och så ser jag varför. En liten uggla inte mycket större än den lilla sparven som den bär i sina klor, lyfter från marken och avlägsnar sig lite vingligt med den skränande flocken efter sig. I tystnaden som följer står jag och beundrar de glittrande snökristallerna som dalar ner från de gungande grenarna. Jag blundar med mitt ansikte vänt mot solen. Den värmer mjukt mina kinder….har det blivit vår….

Jag är redan där, i Nigerien, i mina tankar. Jag känner en ensamhet och kanske ett främlingskap inför min stad och dess innevånare. Jag ser på deras ansikten och jag ser att deras munnar rörs men ljudet som kommer från deras läppar är obegripligt. De talar om saker som inte angår och de säger ord som för mej verkar ytligare än skummet på havet. Jag gör ett försök att nå fram. Jag försöker vara varsam och ger dem något som inte är allt för främmande, men genast börjar de nervöst trampa i den mjuka snön och blicken blir fjärran. De har redan valt bort mej och någonstans inne i mej blir avståndet längre. Det är jag och de och för dem är jag inte längre ett oss. Ibland önskar jag att jag kunde dela men oftare nu, vill jag bara vara ensam med skogen, kråkorna och tystnaden.

I mitt pass finns en klisterlapp med en silver stämpel i ena hörnet som glimmar i regnbågens alla färger. Där står att jag är välkommen att spendera 90 dagar i Nigerien om jag har lust. Det kostade mej 200€ denna gång och December månadens alla helgdagar gjorde att jag fick vänta nästan tre veckor. Nu har jag mitt visum, min flygbiljett via London och hotellet och reseförsäkringen betald. Jag har malariamedicin och myggnät, sololja och koltabletter. Ännu ska jag inhandla pulverkaffe, torrmjölk och si-så-där fem plattor Fazers blå och ett stort paket rågbröd och ännu en ask plåster för skavsår. Senaste gång vandrade vi en hel del och jag antar att det inte blir mindre denna gång. Nu ska jag packa väskan med lätta klänningar och hela underkläder, bekväma skor och fylla toma utrymmet i kapsäckarna med allt övrigt vad jag kan tänka mej att det behövs i ett land där det finns väldigt lite av allt. Det är drygt en vecka tills jag åker men jag vill packa nu och fylla på efterhand som jag kommer på något som ännu kunde behövas.

Sex veckor ska jag spendera i Nigerien och när jag återvänder är våren redan här. Jag tänker på mina barn och barnbarn och känner en kramp i hjärttrakten. Mina tankar följer dem en och en, deras familjer och barnbarnen. Mina tankar dröjer en stund vid min mor….

Himlen är turkosblå och skiftar mera i grönt nere vid horisonten. Persikofärgade moln drar långsamt förbi. Tallarn bildar mörka siluetter mot den vackra bakgrunden. Dagarna är ännu korta. Livet i sig är kort. Vad jag än väljer så blir jag tvungen att avstå från något. Jag känner igen smärtan. Jag är mitt i den virvlande sorgen, varje gång, dagarna före avfärd. Just nu är det att resa ifrån, inte till. Det kommer senare. Nu handlar det om att säga adjö. Att dö en liten smula. Det är många val i livet som vi är tvungna att göra ensamma. Jag väljer att gå in i äventyret men jag vänder mej om, gång på gång ser jag tillbaka…..

Andlös väntan.

Posten kommer ungefär klockan tio varje dag från måndag till fredag. Katten, som tycker att det är skönt med frächa underlag för sin toa, står ofta väntande under postluckan på att toan ska bäddas. De senaste dagarna har jag och katten haft ett gemensamt intresse, alltså inte att skita i eller på reklamblad, utan slammret från postluckan. Jag väntar på att mitt visum ska anlända från Stockholm. Det är nu över tre veckor sedan jag skickade iväg min ansökan och idag är det bara 25 dagar kvar tills jag har planerat avfärden för min resa. Varje dag när klockan närmar sig tio känner jag hur oron plockar i mina nerver och varje dag står jag där med hängande axlar när bunten med färgglada reklamblad ramlar in genom luckan. Inget visum idag heller.

Igår ringde jag till Nigerianska ambassaden i Stockholm. Samtalet kom till en växel som sa tryck ett två tre eller fyra. Fyra gick till en dam som lät trött och uppgiven. Hon bad mej trycka ett eller två. Nu svarade en vänlig och mcket Nigeriansk man. Med alla tillhörande vänliga tilltalsord fick jag efter länge knaprande på dator och lite tassande omkring i kontoret veta att mitt pass skickades på tisdag. Okej det tackar vi för. Nu idag på fredag står jag och katten framför postluckan än mera ivriga….men nej. Inget visum idag heller. Jag vill inte betala min flygbiljett innan jag har passet i handen.

Vi har gjort om rutt. Det var meningen att jag skulle åka till Lagos men jag kunde läsa osäkerhet i min mans röst och det om något får varningsklockor att ringa. Min man gör allt han kan för att jag ska vara glad och han vet att jag älskar havet. Jag skulle gärna doppa tån i det klara ljumma vattnet och låta mina fötter sjunka ner i den solvarma sanden, plocka snäckor och fylla öronen med vågskvalp. Men det får bli till en annan gång. Jag intar Nigerien steg för steg. Nu går jag tillbaka dit där jag lag ifrån mej den röda tråden för ett år sedan och det känns skönt. Jag kommer att bo på samma hotell och gå på samma gator. Jag kommer att besöka Sam och Grace i byn Aku-willage och jag kommer att klättra upp till människorna på det lilla berget. Där vill jag söka upp den lilla flickan Joy och ge henne dockan som jag fick av min mor. Sen vill jag sitta utanför det lilla huset med den hjärtliga familjen och titta ut över staden. Kanske får jag hålla barnet i famnen, det barn som då den gången när jag var där, bara var tre dagar gammal. Kanske har mangoträdet frukt och jag får fylla min mun av den saftiga smaken av kåda. Och det bästa av allt, jag får vakna av opa-kvinnans röst när hon med gungande höfter och sitt fat på huvudet långsamt går mellan husen och stilla ropar sitt ooooppaaaa…..ooooppaaaa…..