Hem är inte en plats utan ett sammanhang.

Nu när dagen närmar sig brister alla dammar. Längtan fräter mej hudlös och mitt hjärta ligger vidöppet. Jag måste anstränga mej till det yttersta för att hålla mej mänsklig. En vindpust kan få mej att darra till och vaporisera i miljontals molekyler. All denna smärta som jag genomlevt dagar och nätter minut för minut, sekund efter sekund, så onödigt bara för att någon sitter och stämplar nej på våra document, bara av den orsaken att de kan. Vi har nu väntat i tusen dagar på att min man ska få ett legalt inresetillstånd till Finland.

Jag vill lämna allt det svåra, klä det av mej som en sliten klänning som blivit allt för gammalmodig och för trång eftersom jag vuxit mej större. Jag vill tvätta av mej allt det obehagliga, slemmiga och klibbet som håller mej kvar i sorg och som gör mej förstelnad och svag. De kloka säger att Gud har en mening med allt och jag tror dem. Men ibland har jag undrat, är detta faktisk nödvändigt.

Jag reser tillbaka till Nigerien för att plocka upp tråden där jag lämnade den för över ett år sedan. Jag kommer ihåg den dagen jag anlände, hur skräckslagen jag var inför de stora uniformklädda männen som skulle skicka mej tillbaka hem. Jag minns min bävan när min man föll på knä och bad av hela sitt hjärta att jag skulle få stanna kvar. Hela Afrika stod på knä och bad för kärlekens skull och jag kved som  gråterskor när jag såg min man kämpa för att blidga de hårdhudade tulltjänstemännen. Jag fick genast lära mej att i Nigerien är allting svårt men ingenting omöjligt. Jag minns också, som om det var igår, när jag lämnade landet på samma sätt som jag kom. Vi slet oss ur varandras armar och allt var overkligt. Min hjärna vägrade att uppfatta vad som höll på att ske. Jag såg min man när han oroligt följde mej med blicken genom fönstret som skillde oss åt. Han lyfte sin had och vinkade sakta med en skugga av ett leende i sina kärleksfulla ögon. Hur skulle vi kunna ana att det skulle ta över ett år innan vi skulle ses igen.

Så många gånger jag själv, efter att jag kommit tillbaka till Finland, fallit ner på knä, av sorg, trötthet och nästan gett upp hoppet. Jag kommer ihåg den stormiga kvällen när jag hade bestämt mej för att sätta mej ner mitt på gatan, så att bilarna skulle köra över mej, eller att någon skulle hämta mej för att låsa in mej med tvångströja i vita vadderade rum och med mitt blodomlopp fyllt av ljuva droger som får mej att sova och glömma, men hur jag istället huttrande stod och bultade på min väninnas dörr, och med mina sista krafter viskade…..hjälp mej…..

Hur underbart är det inte, att det finns änglar i människohamn som i våra svåraste stunder kan lyfta bördan av våra axlar en liten stund och peka ut vägen mot ljuset när vi alldeles gått vilse. Jag vill själv vara den ängeln för andra….för jag vet….jag har varit där.

Jag vill lägga det bakom mej, inte för att glömma, men för att det inte ska fördröja mitt ärende. Jag har lärt mej läxan och nu går jag vidare, klokare och starkare. Vi har väntat tusen dagar, men nu väntar vi inte längre. Vi formar vår egen verklighet och går nya oupptrampade stigar i våra egna äventyrs landskap.

Kappsäcken står öppen….nu packar jag. Jag rese hem. Hem till det hem som inte är en plats utan ett sammanhang.  

I början reser jag alltid ifrån....

Luften är kristallklar och solen silar sina gula strålar genom de snöpudrade tallgrenarna. Det knarrar när jag går och min andedräkt bildar ett litet vitt moln vid varje utandning. Jag njuter i den tidiga Söndagsmorgonen. Allt är så tyst och stilla. Plötsligt hör jag på avstånd hur en flock kråkor upprört kraxar och ett par skator deltar ivrigt med sitt skränande. När jag kommer närmare ser jag att flera kråkor flyger in lågt mellan trädstammarna. De är mycket upprörda och så ser jag varför. En liten uggla inte mycket större än den lilla sparven som den bär i sina klor, lyfter från marken och avlägsnar sig lite vingligt med den skränande flocken efter sig. I tystnaden som följer står jag och beundrar de glittrande snökristallerna som dalar ner från de gungande grenarna. Jag blundar med mitt ansikte vänt mot solen. Den värmer mjukt mina kinder….har det blivit vår….

Jag är redan där, i Nigerien, i mina tankar. Jag känner en ensamhet och kanske ett främlingskap inför min stad och dess innevånare. Jag ser på deras ansikten och jag ser att deras munnar rörs men ljudet som kommer från deras läppar är obegripligt. De talar om saker som inte angår och de säger ord som för mej verkar ytligare än skummet på havet. Jag gör ett försök att nå fram. Jag försöker vara varsam och ger dem något som inte är allt för främmande, men genast börjar de nervöst trampa i den mjuka snön och blicken blir fjärran. De har redan valt bort mej och någonstans inne i mej blir avståndet längre. Det är jag och de och för dem är jag inte längre ett oss. Ibland önskar jag att jag kunde dela men oftare nu, vill jag bara vara ensam med skogen, kråkorna och tystnaden.

I mitt pass finns en klisterlapp med en silver stämpel i ena hörnet som glimmar i regnbågens alla färger. Där står att jag är välkommen att spendera 90 dagar i Nigerien om jag har lust. Det kostade mej 200€ denna gång och December månadens alla helgdagar gjorde att jag fick vänta nästan tre veckor. Nu har jag mitt visum, min flygbiljett via London och hotellet och reseförsäkringen betald. Jag har malariamedicin och myggnät, sololja och koltabletter. Ännu ska jag inhandla pulverkaffe, torrmjölk och si-så-där fem plattor Fazers blå och ett stort paket rågbröd och ännu en ask plåster för skavsår. Senaste gång vandrade vi en hel del och jag antar att det inte blir mindre denna gång. Nu ska jag packa väskan med lätta klänningar och hela underkläder, bekväma skor och fylla toma utrymmet i kapsäckarna med allt övrigt vad jag kan tänka mej att det behövs i ett land där det finns väldigt lite av allt. Det är drygt en vecka tills jag åker men jag vill packa nu och fylla på efterhand som jag kommer på något som ännu kunde behövas.

Sex veckor ska jag spendera i Nigerien och när jag återvänder är våren redan här. Jag tänker på mina barn och barnbarn och känner en kramp i hjärttrakten. Mina tankar följer dem en och en, deras familjer och barnbarnen. Mina tankar dröjer en stund vid min mor….

Himlen är turkosblå och skiftar mera i grönt nere vid horisonten. Persikofärgade moln drar långsamt förbi. Tallarn bildar mörka siluetter mot den vackra bakgrunden. Dagarna är ännu korta. Livet i sig är kort. Vad jag än väljer så blir jag tvungen att avstå från något. Jag känner igen smärtan. Jag är mitt i den virvlande sorgen, varje gång, dagarna före avfärd. Just nu är det att resa ifrån, inte till. Det kommer senare. Nu handlar det om att säga adjö. Att dö en liten smula. Det är många val i livet som vi är tvungna att göra ensamma. Jag väljer att gå in i äventyret men jag vänder mej om, gång på gång ser jag tillbaka…..

Andlös väntan.

Posten kommer ungefär klockan tio varje dag från måndag till fredag. Katten, som tycker att det är skönt med frächa underlag för sin toa, står ofta väntande under postluckan på att toan ska bäddas. De senaste dagarna har jag och katten haft ett gemensamt intresse, alltså inte att skita i eller på reklamblad, utan slammret från postluckan. Jag väntar på att mitt visum ska anlända från Stockholm. Det är nu över tre veckor sedan jag skickade iväg min ansökan och idag är det bara 25 dagar kvar tills jag har planerat avfärden för min resa. Varje dag när klockan närmar sig tio känner jag hur oron plockar i mina nerver och varje dag står jag där med hängande axlar när bunten med färgglada reklamblad ramlar in genom luckan. Inget visum idag heller.

Igår ringde jag till Nigerianska ambassaden i Stockholm. Samtalet kom till en växel som sa tryck ett två tre eller fyra. Fyra gick till en dam som lät trött och uppgiven. Hon bad mej trycka ett eller två. Nu svarade en vänlig och mcket Nigeriansk man. Med alla tillhörande vänliga tilltalsord fick jag efter länge knaprande på dator och lite tassande omkring i kontoret veta att mitt pass skickades på tisdag. Okej det tackar vi för. Nu idag på fredag står jag och katten framför postluckan än mera ivriga….men nej. Inget visum idag heller. Jag vill inte betala min flygbiljett innan jag har passet i handen.

Vi har gjort om rutt. Det var meningen att jag skulle åka till Lagos men jag kunde läsa osäkerhet i min mans röst och det om något får varningsklockor att ringa. Min man gör allt han kan för att jag ska vara glad och han vet att jag älskar havet. Jag skulle gärna doppa tån i det klara ljumma vattnet och låta mina fötter sjunka ner i den solvarma sanden, plocka snäckor och fylla öronen med vågskvalp. Men det får bli till en annan gång. Jag intar Nigerien steg för steg. Nu går jag tillbaka dit där jag lag ifrån mej den röda tråden för ett år sedan och det känns skönt. Jag kommer att bo på samma hotell och gå på samma gator. Jag kommer att besöka Sam och Grace i byn Aku-willage och jag kommer att klättra upp till människorna på det lilla berget. Där vill jag söka upp den lilla flickan Joy och ge henne dockan som jag fick av min mor. Sen vill jag sitta utanför det lilla huset med den hjärtliga familjen och titta ut över staden. Kanske får jag hålla barnet i famnen, det barn som då den gången när jag var där, bara var tre dagar gammal. Kanske har mangoträdet frukt och jag får fylla min mun av den saftiga smaken av kåda. Och det bästa av allt, jag får vakna av opa-kvinnans röst när hon med gungande höfter och sitt fat på huvudet långsamt går mellan husen och stilla ropar sitt ooooppaaaa…..ooooppaaaa…..

Att undvika att kokas i olja.

De senaste dagarna har jag drabbats av något som kunde kallas resfeber. Jag inser plötsligt att den här resan som jag nu planerar kommer att förändra min varseblivning av verkligheten väldigt radikalt. Jämförelsevis var min föregående resa till Nigerien rätt lugn. Jag hade en avsikt som tog all min uppmärksamhet så att det övriga som jag upplevde låg i ett rosa skimmer och den mest framträdande känslan var att allt är bara underbart. Visst såg jag fattigdom och elende, men det nådde aldrig riktigt fram. Jag behövde bara se på min man och solen tändes på min himmel igen. Människorna jag mötte var för många och för annorlunda, ingen var familj eller vän, så den yttersta spetsen av smärta lyckades aldrig tränga in till mitt innersta av den mjuka sårbara kärnan av empati. Jag såg men kunde välja vad jag ville ta in. Jag satte solglasögonen på mej för att skydda mina ljusblåa ögon. Jag ville inte se in i dessa människors innersta, jag ville inte att de skulle se in i mej. Jag ville gå på Abujas gator utan att lämna spår och när en tid har gått skulle det bara finnas en sägen kvar som berättar att en gång gick här en vit kvinna. Jag själv ville bestämma graden och mängden av mitt intag av allt det nya. Jag ville själv ha kontroll över när, hur och var jag skulle möta Afrika. Jag bestämde att nästa gång det skulle bli, så skulle vara dagen då när jag är stark och trygg i mej själv och i visshet om att jag kan resa hem när jag har fått nog. Det får mej att rodna av skam ännu i denna stund, den idiotiska tanken hos en vit spolerad kvinna, att jag kan skjuta Afrika ifrån mej som en tallrik soppa när jag är mätt.

Jag drömde att jag höll ett ägg i min hand. Jag skulle koka det i vatten för att ur det skulle kläckas en undrebar varelse, liksom fågeln Fenix som stiger ur den heta älden. Jag satte ägget i kastrullen men upptäckte försent att det inte var vatten utan olja. Den nykläckta varelsen skållades och jag vaknade i ångest med ljudet av den skrikande lilla nyfödda varelsen ringande i mina öron och med den fruktansvärda insikten att den kommer att skrika tills den dör.

Jag är ägget. Mina känslor är endera den heta oljan eller vatten som ska få mej att kläckas. Vatten kokar alltid vid 100 grader, oljan blir mycket het innan den börjar koka.

Denna gång kommer jag inte undan. Jag reser till hjärtat av Afrikas hjärta. Jag kommer att gå på de gator var min man vuxit upp. Jag kommer att se in i hans mors ögon. Hennes händer kommer att krama om mina. Jag kommer att äta den mat som hon tillreder, av de grödor som är kommen ur den jord och det vatten som finns i varje cell i min mans kropp. Vi kommer att bryta vårt bröd tillsammans och doppa det i samma gryta som en helig ceremoni i systerskap.

Jag kommer att se barnen på hans gata leka samma lekar som han lekte när han var barn. Jag kommer att möta de människor som min man vet namnet på och som har funnits för honom alltid.

De här männen, kvinnorna barnen är……min familj…..och mina känslor är vatten eller olja. Deras smärta är min smärta, deras glädje är min. Som en dunlös fågelunge får jag lära mej att leva, att överleva och det finns ingen möjlighet att blunda eller resa hem igen för att glömma.

Har du fått kalla fötter frågar min väninna. Nej, jag är glad…..jag vet att akta mej för olja. Jag låter mina känslor koka som vatten. Kommer sorg kommer tårar, kommer glädje kommer skratt. Jag ska möta Afrika utan solglasögon denna gång.

Att våga vara i kaos.

Det nya året är här med nya krafter och förhoppningar att det ska bli ett bra år. Med tillbakablick på det gamla året kan jag konstatera att det blev inte riktigt som jag hade tänkt och jag antar att 2014 kommer att bli minst lika överraskande. Jag hoppas att det blir i en mera positiv bemärkelse.

Det är 33 dagar kvar till min resa hem till mitt andra hem och resfebern har rivit tag i mej. När jag för ett år sedan hoppade mitt benji-hopp utan rep in i det okända var jag nästan självmordsbenägen. Jag struntade i om det bär eller brister och när jag steg på flyget funderade jag inte över om jag kanske borde bestämma mej att komma hem tillbaka igen lite senare när allt var klart. Det blir så, när du har en dröm tillräckligt länge. Till sist bryr du dej inte om annat än bara att du får din dröm uppfylld till vilket pris som helst.

I år är resan en annan. Jag känner mannen jag ska möta, inte bara till rösten. Han är mannen jag valt att leva mitt liv tillsammans med i nöd och lust. Jag vet hur han doftar och hur han smakar och jag vet hur han vaknar på morgonen och hur han sjunger när han tvättar kläder och hur han omsorgsfullt tillreder sin fo-fo. Jag vet hur min hand känns i hans och jag vet hur det känns att vara under hans beskyddande omsorg. Vårt liv har tillsvidare innehålligt en stor bit av nöd och lusten har vi fått i smulor när vi flera gånger per dag skickat meddelande eller ringt. Men jag vet.... och det gör mej trygg.

Föregående resa reste jag till Abuja som är Nigerias huvudstad. Vi rörde oss mest i förstäderna bland vanliga Nigerianska familjer i deras vardagsliv. Jag såg inte en enda vit människa under hela min resa, bara då när vi tillfälligt for in till stans centrum för att göra ambassad ärenden. Vi besökte ibland min mans släktingar som bodde i en avlägsen avkrok i ett tätt bebyggt område av enkla stenhus med plåttak. I övrigt var det bara han och jag som vandrade omkring och tittade på vimlet.

Abuja är huvudstad. Lagos är turisternas stad, de få turister som vågar sig till Nigerien. I Lagos finns det platser var vita människor verkligen ska hålla sig borta från. Den vanliga Nigerianen är övertygad om att vit betyder rik och var det finns pengar där finns det rövare. Med tanke på att Nigerien har 200 miljoner innevånare så behöver det inte vara stor procent rövare för att mängden ändå blir rätt stor. Jag oroar mej inte för rövare. Min man känner Lagos och vet var man kan röra sig tryggt.

Vi kommer inte att stanna länge i Lagos, bara någon dag så att jag får vila mej inför bussresan till Aba. Lagos ligger vid havet och jag hoppas att jag har möjlighet att gå längs med stranden och kanske doppa en tå i det varma vattnet. Men vi är på väg till Aba. Jag har aldrig i mitt liv varit så långt borta hemifrån. Om jag plötsligt skulle drabbas av hemlängtan är vägen hem mycket lång. Jag måste lära mej att bära mitt hem inom mej. Jag är mitt hem och min man är mitt hem.
Aba är handelsstaden i Nigerien. Från hela landet och också från länderna runtomkring kommer folk till Aba för att idga handel. Jag googlade Aba och kom till denna sida http://nigeriaworld.com/feature/publication/ubochi/011509.html .....sedan ville jag inte veta mera. Jag har en känsla av att ju mindre jag vet nu destu bättre. Jag inte bara hoppar benji utan rep utan jag blundar dessutom. Men jag håller min man i handen. Jag litar på honom att han vet. När han säger gå, så går jag. När han säger vänta, så väntar jag och om han säger spring så kutar jag vad jag förmår.
Jag frågade min man om det finns andra vita i Aba.... no, no, no..... säger han....you will see..... Jo det tror jag nog svarar jag med lätt darr på rösten. Jag måste vara skvatt galen.... men livet är bara en gång och kommer inte i repris. Här har min man varit barn, vuxit upp och överlevt. Jag behöver få veta.