Jag älskar....och sagan är sann.

Ni ska veta att den dagen jag satte min fot på Nigerias mark var jag ganska nervös. Jag stod inför en situation som jag inte ens drömt om att existerar i 2000-talet....på riktigt, inte på film. Och huvudrollsinnehavaren var jag. Jag ska få träffa mannen som jag bestämt mej för att leva tillsammans resten av mitt liv,....första gången. Jag kommer att vara medveten om varje flämtning varje darrning i min kropp från det ögonblicket jag ser honom komma mot mej till det ögonblicket när jag är i hans famn med hans läppar mot mina.
Vi har väntat så på detta ögonblick. Vi trodde ju att det skulle se ut lite annorlunda. Vi visste ju inte att vi var tvungna att vänta nästan ett och ett halvt år och att det var jag som skulle komma till honom inte tvärt om som vi planerat. Jag tyckte att jag kände honom utan och innan. Otaliga timmar har vi pratat och skrivit uppmuntrande kärleksfulla ord till varandra.  Det var den mannen som jag bestämt mej för att gifta mej med. Hurudan han än såg ut i verkligheten, hur han än smakar och doftar så spelar det ingen roll. Mannen som jag gifter mej med är han som viskar styrka och mod in i mina öron som får mej att alltid vara glad och som i sin frånvaro visar mej mera kärlek än någon annan man har kunnat ge mej i sin närvaro.
Jag vill ta er till detta vibrerande ögonblick för att ni ska förstå hela min upplevelse  här i mitt andra hemland. Jag vill att ni ska förstå att det fanns en lång tid av väntan och förberedelser. Jag hade suttit och målat tavlor som jag sålt för att få pengar att åka och varje penseldrag har varit en jublande  sång, ett steg närmare, ett steg närmare.
En sista titt i spegeln. Duger jag? Hur kommer han att se på mej.  Köerna ringlar sig fram. Jag är sist i kön. Jag var tvungen att gå på toan, två gånger. Jag var den enda vita i kön och jag dirigerades om till en annan kö. När jag stack in mitt pass och ifyllda blankett  för utträde ur EU, i tull-luckan tittade mannen  bakom rutan på mej med rynkad panna. "Var ska du bo?" frågade han. Jag hade ju glömt att fråga min man vad hotellet hette och det sade jag till mannen." Det här duger inte" sa han. "Du åker hem igen med nästa flyg" Jag kände hur håren reste sig i nacken och blodet vek , helt ordagrant, från mina kinder. Jag har aldrig varit så nära att svimma någonsin som då. Jag såg alla timmar av längtan, alla timmar av arbete, hela den långa, långa vägen och jag kommer till porten, men får inte ens träffa honom. Han ska inte resa alltså får han inte ens komma innanför dörrarna på flygplatsen. Fem stora, mycket svarta män, i kakifärgade uniformer står i ring kring mej och ser på mej med allvarlig blick."Du har någon som väntar dej" sa de. "Var är han" "jag vet inte" pep jag ynkligt. Jag ringde"Sweety where are you. I need you now" Jag är yr, nästan medvetslös av skräck och någon ber någon att gå för att hämta min man. Jag sätter mej ner och får en tyst och sträng man på var sida. Jag känner mej som en fånge, en brottsling och jag vet inte vad som kommer att hända med mej. Inte en vettig tanke kommer i mitt huvud. Då kommer min man. "Han är mager" tänker jag helt orationellt. Sen stiger jag upp och bara rusar in i hans famn och klamrar mej fast som en drunknande vid en planka. Då viskar han i mitt öra "I'm here now, and I'm not going enywhere"
Det jag älskar mest med min man är hur enkelt allt är när han är nära. Hur han med några ord får mina upprörda känslohav att stillas spegelblank. Jag är inte längre rädd. Jag är hemma.

Och Salami och Sulamit, när bryggan färdig var,
de sprungo i varandras famn – och strax en stjärna klar,
den klaraste på himlens valv, rann upp i deras spår,
som efter tusen år av sorg i blom et hjärta slår.