Det är svårt att landa på vingliga ben.

 Jag tappade min själ någonstans på halva vägen mellan Nigerien och Finland. Min kropp anlände säkert och vant och mina pojkar kom för att möta mej på flygplatsen i Helsingfors. Allt var overkligt. Jag kunde känna doften av min man på min hud och skorna var fulla av röd sand, men runtomkring mej var kallt, mörkt och ödsligt när vi körde hem mot Ekenäs i den tidiga vårnatten. Samma känsla slog mej som när jag först landade för sex veckor sedan i Nigerien, att jag aldrig egentligen gett mej av. Det var som att vakna ur en sömn och upptäcka att man fortfarande ligger kvar i sin egen säng.

Jag väntade mej inte att jag skulle enkelt glida in i vardagslivet och ta itu med vad som bör göras men när dagarna gick och jag fortfarande kände mej omotiverad började jag känna en molande oro. Så här kan jag inte gå och rugga som en skraltig höna. Senaste gång när jag kom hem föll jag in i en depression som höll på att kosta mej allt mitt vett och förstånd. Jag vill inte hamna i den gropen igen.

För att få fotfäste redigerade jag bilder och texter från min resa,och sammanställde den till en bok. Samtidigt skickade jag iväg en tidigare bok som jag gjorde innan resan, för att tryckas upp i ett exemplar. Sällan kan jag göra bara en sak i gången när jag jobbar.

På Söndagen när jag skulle starta på Måndag med arbete på dagisar, att läsa sagor för barn, kände jag att fötkylnings bobborna hade segrat över  mitt överbelastade immunförsvar. Näsan rann och halsen kändes som sandpapper. Det var bara att ringa återbud till arbetsplatserna och lägga mej ner  och vila. Kanske var det just vad jag behövde. Det var ganska skönt att ligga i sängen och invänta själen som blödande trasig och förvirrad landade på mitt köksgolv likt vårens första ruggiga stare landar vid boholken, tyst och trött. Jag rullade in mej i mitt duntäcke och struntade i att vårens vackraste dag rann bort utanför mitt flugprickiga fönster. Det kommer flera dagar men nu var det viktigaste för mej att få krafterna tillbaka, och det fort. Jag kan inte skjuta upp arbetet längre. Mitt arbete är det som ska göra det möjligt för mej att återvända till Nigerien. Idag ligger jag kvar och drömmer, men i morgon tar jag nya tag.

Parentes.

Det var så mycket som hände i Nigerien under mina sex veckor. Det var omöjligt att måla och det känndes inte lika viktigt att fotografera denna gång som senast jag var där. Men jag skrev. Jag tror aldrig jag har skrivit så mycket som under dessa dagar och jag ville ju så gärna dela. Men internet ville inte fungera. Genast när vi köpte mer kredit, sög det kontot tomt igen på några minuter. I Nigerien köper man bytes och vi fick betala också för allt reklam som laddades ner på datorn. Min man som hade mobil kunde surfa en vecka på samma summa som jag på min dator gjorde av på två minuter.
Någonstans mitt i min vistelse bestämde jag mej för att inte dela allt för mycket av allt detta. Jag har material till minst en bok och jag fantiserar om att det är någon som vill läsa och kanske t.o.m. betala för det som jag skrivit. Det kunde vara en inkomstkälla för mej då när jag vistas i Aba och mitt liv ser ju inte ut att bli mindre ointressant efter att tiden går.
Nu har jag evighets visum och Naija wife certifikat så att jag fritt kan röra mej mellan länderna. Min man är fortfarande fast i Nigerien så vi är tvugna att hitta andra alternativ. Vi kommer nu att hyra en lägenhet i Aba och jag jobbar ihop pengar för att så fort som möjligt ta mej tillbaka till mitt andra hem. Vårens bloggande kommer att handla om mina tankar inför detta stora steg mina förberedelser men också min fortsatta kamp för rättvisa. Ni är välkomna att följa mej.