Idag läste jag på
min facebook, om vänner som reser till och från Afrika, såna som är där just nu
och såna som längtar dit. Och jag funderar vad jag gör här egentligen. Mitt
hjärta är där. Men jag har ännu skulder kvar från min senaste resa. Pengarna
vill inte räcka till nu, eller det har de inte gjort på länge. De säger att det
är billigt att resa till Afrika men för att stanna en längre tid behöver jag
någon plats att bo där jag kan känna mej trygg, eller där min man kan känna att
han har mej i tryggt förvar, och det kommer att kosta. Var kan man bo tryggt i
Nigeria.
Jag gick in på
den Nigerianska ambassadens hemsida. Där fanns stränga varningar. Gå inte dit!
Där finns kidnappare, mördare, rånare och sjukdomar, översvämningar och….
panik, panik…. fanatiker!
Det som jag
fruktar minst är väl sjukdomar och översvämningar. Jag har aldrig varit så
frisk som under den tiden jag var i Nigeria och översvämmande kloaker var
vardags bekymmer. Jag fick höra om alla sjukdomar som finns i det stinkande
vattnet men min man tillät mej inte ens att doppa stortån i det…. inte för att
jag ens ville komma i närheten av det… De större översvämningarna kan jag
troligtvis undvika. Rånare, mördare och kidnappare kommer på delad andra plats
för farligheter. Jo, de finns. Jag är rätt säker på att jag träffade på
potentiella rånare när jag var där, men jag har ju inte speciellt mycket att
råna och jag ser inte viktig ut heller. Jag undrar om Finska staten skulle
betala lösen för mej om jag blev plockad av kidnappare. Mycket intressant
fråga.
Så är det
fanatiker då som står på första plats. Det är faktiskt väldigt få saker jag är
rädd för men dit hör definitivt fanatiker. Jag är uppfödd i bibelbältet och min
mormor var vaktmästare på bönehuset i byn. Där spenderade jag och min lillasyster
mycket av vår barndomstid. Jag kommer ihåg att jag sov i vardagsrummet på två
motsatta fåtöljer och att min mormor brukade klippa gräsmattan med en vanlig
sax. Där fanns en vacker vildvuxen trädgård och ett stenkast från huset rann en
å förbi där jag brukade sitta på en skranglig brygga och titta på sländor och
vatten loppor. På sommaren spände de upp ett mögelstinkande tält i trädgården.
Dit kom gästföreläsande predikanter och jag kan ännu känna lukten av adrenalin
och svett när predikanten högljutt och skakande sträckte händerna i skyn och
babblade sin rotvälska medan damerna damp i marken. Jag var bara 10 år och jag
var skräckslagen. Jag kunde inte förstå att fullt kloka människor blev som förryckta och helt utan att tänka rörde sig i takt med predikantens hysteriskt
vevande armar. Jag förstår det inte ännu i denna dag.
Nigerias
fanatiker lär ska höra till någon radikal muslimsk grupp som består av
vildsinta individer, som vill utplåna kyrkobesökare och kidnappa
västerlänningar. Vad som egentligen är sant kommer vi aldrig att få veta.
Kanske är det en skenmanöver. Oroligheterna ligger i norr alltså borde vi titta
åt söder om vi vill ha en hint om var det egentliga problemet ligger. Det får
mej osökt att tänka på olja…..
Där jag rörde mej
levde muslimer och kristna fredligt och respektfullt sida vid sida. Vi bodde på
ett muslimskt hotell och ägaren var glad och full av omsorg om min välfärd.
Ingenstans såg jag någon oro eller fientlighet. Här fanns också tält med
rabahiff-pastorer och böneutroparen ropade ut sina böner i tid och otid. Men
jag kände mej bara trygg.
De säger att
oroligheterna ökar. Det kastas bomber och man läser om att fem dog och femton
skadades. Med tanke på Nigerias folktäthet antar jag att de kastade en bomb ute
i bushen när de inte lyckades få livet av fler än så. Var du än avfyrar en
bomb i Nigeria, fast mitt på gatan en vanlig eftermiddag, så borde det ha tagit
livet av minst det dubbla. Det finns faktiskt 200-miljoner människor där i
detta land. Undrar hur många som dör av att de faller av motorcykeln.
Antagligen flera per dag…. Jag har faktiskt åkt motorcykel i Nigeria, många
gånger.