Det finns mörker om natten.

Jag somnade om kvällen, mätt i magen av den Nigerianska maten och sval efter en uppfriskande dusch. Fläkten surrar sövande i taket, ljuden ute domnar bort och allt är som det ska vara. Jag sover utan drömmar med mina ben flätade samman med min mans ben. Plötsligt är jag klar vaken och min reptilhjärna alarmerar fara. Jag känner att min man vänder på sig. Han är vaken liksom jag. Jag kan inte sova säger jag bara. Min man mumlar något, kanske på Igbo språkets mjuka dialekt, kanske bara mjuk i rösten av sömn och sedan lägger armen tryggt omkring mej. Gardinen rör sig sakta i vinden. Oron vill inte lägga sig.

Plötsligt knackar det på dörren. Min man sätter sig upp på sängen. Han är skärpt som en vildkatt på jakt. Det står någon där ute och bultar på dörren och klockan är tre på natten. Min man går fram till dörren och frågar vad de vill. Mannen säger att han är receptionisten och han har ärende, öppna dörren. Men min man vill inte öppna dörren för dem den här tiden på dygnet. Han går fram till fönstret och pratar genom fönstergallret med dem. Han vänder sig mot mej och säger att det är fara. Han öppnar dörren och går ut på trappan. Han är skrämmande vacker när han står naken och rakryggad i det svaga lampskenet. Plötsligt ser jag två män hoppa på honom bakifrån och börja slå honom och dra honom in i rummet. Men min man river tag i dem och rusar ut i mörkret med rövarna efter sig. Jag skriker och ropar men allt är tyst och ingen människa syns till. Hela hotellet verkar öde. Ingen lampa tänds inga säkerhetsvakter finns på plats.

Jag går in tillbaka och låser dörren efter mej. Jag lutar mej mot dörren med bultande hjärta. Jag sänder en vredens tanke till dem på ambassaden. Detta land är aldrig säkert och de säger nej till ett visum för min man. Jag blir tvungen att komma hit för att få leva tillsammans med honom, endast några dyrbara ögonblick fyllda av oro för min säkerhet. Jag ser framför mej min man springa för sitt liv ute i natten. Är detta kanske det sista jag ser av honom. Jag sänder mina skyddsänglar fort, fort för att skydda honom.

Ingen vet om det är de rätta tjuvarna som sitter i häktet. Ingen vet egentligen vad som hände. Min man har tre djupa hack i sin kropp, märken efter deras knivhugg. Hans knän är sönderskrapad när han i skräckens övernaturliga styrka slängde sig över ett två meter högt stängsel. Hans fötter är blodiga och hans bröst har ett stort sår var de slog pistolkolven i honom när de hotade skjuta huvudet av honom om han ropar.

Polisförhöret vill jag inte tala om, när vi satt flera timmar i natten och förhördes av en mycket trött uniformklädd man som i skenet från ett stearinljus knagglande skrev ner sin rapport. Förhörsrummet var ett plåtskjul som mera liknade ett vedlider än en polisstation. Det är inte spännande mera, inte roligt. Jag ser sex underbara veckor rinna in i helvetes löpgravar. Frågan blir. Var ska vi bo, var ska vi röra oss. Min man skyddar mej med sin egen nakna kropp, men vem skyddar min man. Endast Gud allena. I-me-la, I-me-la. Tack Gode Gud för att vi lever idag.

Jag vill att ni ska veta.....

Hotellet har anställt två extra vakter. Det finns en vit kvinna på hotellet och det förväntas att ingen dollar hungrig tjuv tar sig in på området. Två svartklädda män sitter dygnet runt ute vid porten och en sitter utanför det egentliga hotellutrymmet. De har små pistoler i ett hölster i bältet och armslånga knivar. De fixerar alla som går förbi med sina intensiva ögon som kontrasterar starkt till det mörka ansiktet. När min man och jag går förbi hälsar de och ler med minst hundra tänder. Det är ju trots allt vi som sett till att de fått jobb.

Jag vill gå till ambassaden. Så klart är jag upprörd. Om du sett döden i vitögat så vet du vad som är viktigt i livet. I ett ögonblick av evigheten kunde jag se allt jag älskar dö vid mina fötter innan pistolsmynningen riktas mot mig..... Om jag vill vara nära min man är faran alltid närvarande. Vill jag leva i trygghet måste jag gå tillbaka till landet som inte ger svar på varför min man inte är välkommen.

Jag får tid att komma klockan tio. Jag möter en mycket försående ambassadör som verkligen visar att hon bryr sig. Hon ber mej byta hotell och komma närmare staden. Mera kan hon inte göra. Jag får hennes privata nummer ifall något händer....om det är något du behöver, ifall jag kan hjälpa....

...sedan får jag träffa kvinnan som sköter visum ansökningar. Hon ser mej inte i ögonen. Hennes ansikte är stelt och slutet. Hon har just intervjuat en man som vill resa till Finland. Jag har hört allt genom den stängda dörren. Hon var inte vänlig mot honom. Jag kan känna hennes förakt, samma förakt som möter mej nu. Jag ber henne, hjälp oss. Jag vill inte lämna min man här och vi vet inte varför ni inte ger oss visum. Vad är problemet... Hon säger att hon inte är här för att hjälpa, hon bara hindrar illegal invandring. Hennes händer är bundna vid regler och hon varken får eller tänker säga vad problemet är. Jag frågar hur vi ska försvara oss när vi inte vet vad problemet är. Hon svarar att vi borde ha överklagat inom 30 dagar nu är det försent. Men, säger jag, om vi överklagar utan att vi vet vad vi klagar över så är det ju bara att gissa och vi svarar kanske på fel fråga. Sedan när vi får svaret är det ju försent, för då kan vi inte överklaga mera. Hon säger bara att så är reglerna och hon tänker inte prata med mej mera för det leder ingen vart och att hon egentligen inte behöver tala med mej als. Hon ber oss söka uppehållstillstånd och informerar att det kommer att ta tid för köerna är långa och hon har inget med den saken att göra.....så säger hon...men största problemet är att ni har en pågående ansökan om uppehållstillstånd på grund av fotboll....

....vad?....men varför har vi då inte fått veta detta när vi ansökt om visum....två gånger. Vid hur många tillfällen har de haft chans att informera oss. Men de här kvinnorna är inte här för att informera. I stället hemlighåller de alla undersökningar de gör, drar sina egna slutsatser och ger oss inga möjligheter att rätta till problemen eller att underrätta dem om sanningen, förklara och reda ut missförstånden.

Problemet är systemet. Problemet är att ingen tar ansvar. Men största problemet är att vi inte har någon talesman. Ingen som berättar för oss....Hur ska man få ett legalt inres tillstånd till Finland. De som mutar, de som har kontakter och de som inte har skrupler att krypa genom springor, luras eller ljuga, de vinner.

Hennes sista ord.....ingen har rätt att komma till Finland....du har bara rätt att ansöka och det är vi som gör besluten!

Solen och den röda jordens land.

Det finns en djup smärta i glädjen i att mötas efter en allt för lång tid. Att se min man på flygfältet stå och vänta på mej utanför porten gör att det hugger till i bröstet och all längtan jag gömt är plötsligt där. Nu är stegen fram till honom allt för många och även när jag klänger mej fast vid honom som en drunknande klamrar sig fast vid en planka är avståndet för långt. Jag vill smälta in i honom och bli en del av honom. Jag vill pressa honom så hårt mot mitt bröst att han sjunker in i mej och blir mitt dunkande hjärta. Jag vill att allt runtomkring, alla människor och alla ljud och dofter upphör ögonblickligen och vi förvandlas till en gnista, två tvillingstjärnor som alltid dansar i evigheten.

Det är skönt att anlända på morgonen. Vi kör genom den första morgontrafiken mot en persika färgad soluppgång. Månen sjunker sakta ner som en leende mun, ny måne, ny början. In genom det öppna fönstret blåser Nigerien. Det doftar jord och damm, asfalt och getter. Redan står försäljarna uppradade med sina bördor av allehanda ting på sina huvuden och axlar. Det är nästan en timmes väg från flygfältet men jag insuper varje sekund och alla mina sinnen öppnar sig. Kylan som hållit mej förstelnad smälter bort och förvånad upplever jag känslan av att jag aldrig egentligen lämnade landet då för över ett år sedan.

 Att ta upp tråden var jag släppte taget var lättare än jag anat. Jag bara stiger ner på Nigerias jord och jag är här. Jag är en annan Maria än den jag är där i mitt torn uppe i den kalla norden. Här är jag mycket mera kvinna. Kläderna sitter annorlunda på min kropp, jag går annorlunda, jag gör andra saker och säger andra saker än jag brukar och jag tror att jag egentligen är en annan. Kommer dessa Marior någonsin att växa ihop. Tanken på att vi i samma liv kan leva flera helt olika liv är helt logisk. Jag tycker om mej här. Jag säger som Karlsson på taket, lagom tjock, genom klok och världens bästa jag.

Hotellet är sig likt fast rummet är ett annat. Vi har en större tv och ett kylskåp. Jag tror att de tycker om mej här, för ett kylskåp är en lyx som inte existerar så mycket varken här på hotellet eller utanför muren med taggtrådsstängsel. Jag inte bara tror utan beviset kommer genast den första dagen. Det är många som knackar på dörren bara för att hälsa och nu får jag till och med krama ägaren av hotellet trots att han är muslim, utan att han i förskräckelsen höjer sina händer.

Min man tvättar mina kläder. Han sjunger sitt i-me-la (tack) med darrande röst. Jag trär upp pärlor på ett band och sedan lappar jag ett hål i mina byxor. Min man går ut för att hänga min klänning vid sida vid sida av hans shorts. Den heta vinden full av dofter av Nigerien tar tag i våra kläder och gör att de snart är torra igen. Sedan skriver jag och vi äter opa tillsammans innan han kysser mej och går ut för att handla bröd. Vi glider in i vardagslivet. Det är just det här som damerna på ambassaden förhindrat oss att uppleva, att göra saker sida vid sida. Att syssla var för sig med sitt, men vara kopplade till varandra i ett stilla samförstånd. Detta är att vara man och hustru. Detta är att vara här och nu. Varje ögonblick att leva.