Snälla barn väntar och blir utan.

Sedan April 2011 har vi bara haft en enda fråga: Hur ska vi göra för att min man ska få tillstånd att komma till Finland. I dag har 667dagar gått och vi har ännu inte fått ett svar som skulle ha gett oss det vi vill ha, lagligt visum eller uppehållstillstånd för min man att vistas i landet.
Jag hade tagit kontakt med honom 17 April och vi visste genast att vi hörde ihop och vi ville hitta en framtid tillsammans. Jag hade sett honom i en vision, men come on, vi lever i 20-hundra talet. Folk är realistiska, man vill dejta, man vill veta. Jag var väl inte mera tillitsfull än andra så jag ville också veta. Dessutom hade jag en familj att ta ansvar och hänsyn till. Jag kunde inte bara meddela från ena dagen till den andra att nu tänker jag gifta mej och det flyttar in en man från Nigeria här i vår lokal nästa månad. För det var just det svaret jag fick på frågan Hur. Man sade att jag skulle gifta mej med honom. jag säger här "man" eftersom det inte var bara en som kom med förslaget och bland de som inkluderar "man" fanns också sådana som kanske inte borde komma med ett sådant förslag på grund av deras arbetsposition. Jag nekade blankt. Jag vill göra allt riktigt och lagligt och dessutom hänsynsfullt till min omgivning. Jag tänkte mera på yttre faktorer än det faktum att jag visste att vi kommer att gifta oss det är inte frågan om utan när.
Det finns inget "dejtingvisum". Min man som är Afrikan ska ha en orsak att resa, inte bara som oss vitingar, att det är roligt att se sig om. Till Finland kommer man inte utan orsak. Vi måste hitta en giltig orsak för min man att vistas i landet. Vi behövde inte göra några långsökta åsnebryggor. Min man är professionell fotbollsspelare och spelar på landslagsnivå. I vår stad älskar man fotboll men har inte ett tillräckligt starkt lag för att spela på högre nivå. Min man hade just det nummer på sin skjorta som gjorde att han platsade in i gänget. Jag gick till ledningen för laget, presenterade min man, visade en cd där han spelade samt föreslog att han kunde komma provspela. Vår kontakt sa att det var enkel sak och han fixar allt. Jag gick nöjd hem och trodde att nu var det bara att vänta på att han skulle skriva inbjudan. Det var inte riktigt så, men efter många om och men hade jag en inbjudan i min hand. Vi ansökte om ett visum för att provspela för fotboll.
För att kunna göra det, sade min man upp sitt kontrakt i Senegal reste till Abuja Nigeria för att lämna in sin anhållan. Han fick vänta på tid till intervju men till slut hade vi ansökningen inlämnad och avgiften betald. Eftersom min man trodde att han skulle få sitt visum snabbt blev han kavar i Abuja.
Det var en fruktansvärd tid. Jag visste inte var min man bodde om han hade mat för dagen eller om han skulle råka illa ut där bland okända som inte var hans folk och inte pratade hans språk. Vi hade svårt att ha kontakt och vi väntade varje dag på ett svar....i morgon får du ditt visum....det blev vårt mantra.
Efter lång väntan kom svaret...det blev ett nej...utan förklaringar, bara, nej. Nu blev vi både förvånade och upprörda. Vi skrev ett brev och krävde att få veta vem som beslutat och varför han fått ett nej. Svaret vi fick var att det ges inget visum på provspelningar att kontakten till fotbollslaget var för svag.
Jag gick tillbaka till vår kontakt och fick ett års kontrakt på stående fot. Min man ansågs vara ett säkert kort och han behövdes verkligen som förstärkning. Vi hade också en sponsor som lovade betala biljetten för hans resa. Vi lämnade in överklagan med vårt kontrakt.....vi fick vårt andra nej......Det ges inte visum för sådana som har kontrakt. Nu bad man oss söka uppehållstillstånd.
Nu hade tiden gått och fotbollen var över. Vi sökte nytt kontrakt. Ett kontrakt innebär fri bostad, fri utrustning, försäkringar, sjukvård och matkuponger. Dessutom till kommer lön 900€ i grundlön + extra för mål och andra förtjänster. Vi förstärkte fotbollskontraktet med ett timbaserat arbetskontrakt på en byggfirma med möjlighet att jobba efter vilja och behov. Tanken var att fotbollen skulle komma i första hand. Vi hade dessutom en rekommendation från Metodistförsamlingen som lovade stöda honom i allt han behöver. Han skulle bo hos sin kusin där han hade ett eget rum till sitt förfogande. Invandrarbyrån handledde oss och vi blev ett "fall" med egen pärm med dokument. Ingen har väl haft sån karling som som min man fått. .... och så skulle han intervjuas igen, och igen fick vi punga ut med en avgift.....och igen fick vi vänta.
Om det är något jag lärt mej under denna tid, det är att fylla i blanketter och att vänta. Nu fick vi vänta en god tid innan önskemål om kompletteringar började dugga in. Allt var skrivet på fel blanketter. Fotbollskontrakt har sina bokstäver och nummer, arbetskontrakt har sin egen blankett.
Efter en evighet kom........ ett nej.... Motivering: Uppehållstillstånd ges inte för fotboll division 2 som anses som hobby och på byggarbete får han inte gå för de är endast för eu-medlemmar. Han ska dessutom ha en lön på 2500€
Nu gick jag till rättshjälpen som ordnade med överklagan.....ännu är hans ansökan om uppehållstillstånd någonstans i mangeln bland högar av papper...
Jag blir matt bara av att skriva detta. Ändå är allt förenklat. Förrän vi fått klart hur allt ska gå till har jag suttit åtskilliga timmar framför datorn. Jag har ringt och frågat. Kopierat och skrivit formulär. Jag har suttit och berättat vår historia tusen gånger. Under tiden har min man kämpat för att överleva, svultit och blivit bestulen på allt han äger.
Och frågan är obesvarad....hur ska vi göra.....finns det ingen som kan ge svar?