Jag älskar... och sagan är sann. Fortsättning.

Vi står på Abujas flygplats med armarna om varandra, slingrande som de vita blommorna vid min mors stuguknut som hon kallar "människans liv". Jag vill inte släppa honom, inte nu. Mina knän darrar och varje muskel i min kropp är på helspänn. De har sagt att jag måste åka hem med nästa flyg. Jag kan inte tänka klart men ett ögonblick kan jag betrakta mig själv och konstatera att jag är i fullständigt chock. Hastigt nuddar hans läppar vid mina, lätt som en fjäder. Det var min första kyss och jag hann aldrig känna efter. Plötsligt släppte han taget om mej och gick tillbaka till gränsvakterna. Jag var för långt borta för att höra vad de sa men jag såg på hans gester och ivriga prat att det inte verkade gå bra.

..... Han ställde sig ner på knä framför vakterna... Hela rummet började svaja och jag trodde att jag skulle svimma. Jag såg hela Afrika stå på knä och be för kärlekens skull. Mitt hjärta blödde, jag kved som ett sårat djur. Min stolta man.....kungen i mitt liv....går ner på knä för att jag ska få stanna hos honom.

- Du får två veckor, sa en av vakterna till mej...Ja sa: - Nej jag ska ha sex veckor. - Du far hem om två, sa han. - Jag far ingenstans, sa jag. - Vi är inte i Finland nu sa han, det är inte din sak att bestämma, det är vi som säger om du får stanna eller gå. Jag spände blicken i honom och sa: - Jag säger inte detta för att jag är Finne och du är Nigerian, jag säger det för att jag är en kvinna som älskar och jag tänker inte lämna min man. Vi stirrade varandra i ögonen och mätte vår viljekraft, sedan vände han på klacken och gick för att prata med min man.....min man kom fram till mej och sa att de vill ha pengar. Hundra dollar. Jag sa inget, öppnade plånboken och gav honom hundra dollar. Vakten bredvid mej tittade på mej ett ögonblick....du får sex veckor.

Min kappsäck anlände men jag noterade det knappt. Min man tog mej i handen och ledde mej ut i den ljumma skymningen. Det var kaos. Bilar och människor. Jag satte mej ner på trottoaren och min man gick för att hitta en taxi. Jag studerade palmernas siluetter mot den azurblåa himlen och den rostbruna jorden som redan fastnat på mina skor och kändes sträv i mina lungor. Människorna pratade och gestikulerade. De gick förbi mej där jag satt. De var klädda i färgglada kläder, kvinnorna med stora dukar kring huvudet som fick dem att likna fjärilar. Jag såg det knappt. Jag blundade och var i vinden, i dofterna, i de främmande ljuden.....det fanns ingen taxi.....min man hade en rutig skjorta och han doftade söt parfym....just nu struntade jag i om det fanns en fortsättning på mitt äventyr. Jag satt på den varma asfalten och kände kylan långsamt lämna min kropp. Äntligen, äntligen var jag här. Sex veckor skulle jag få uppleva sådant som jag inte ens drömt om. Det kan vara första gången, många gånger. Nu är det första gången i mitt liv som jag upplever Afrika.

Jag förstod så lite, av vad jag upplevt. Jag reagerade bara instinktivt utgående från mina egna  referenser. Jag skulle senare lära mej att få av mina övertygelser var relevanta här. Att det jag redan vid mina första timmar fått vara med om inte alls var det jag trodde att det var eller ens var möjligt att förstås utgående från mina erfarenheter. Jag hade kommit så långt ut ur min bekvämlighets zon att jag bara hade en sak att göra.....släppa taget om kontrollen.