Söndertrasad.

Igår kväll såg jag på film, Karen Blixens Ut ur Afrika. Jag har inte kunnat se den filmen efter att jag kommit hem från Nigeria. Det är för svårt. Jag är fortfarande hudlös och varje beröring är smärtsam. Att gå ut bland människor är att utsätta mej för mer smärta. Folk behöver bara ställa en enkel fråga och jag blöder fritt ur mina öppna sår. Att skriva, prata och måla om det som har hänt och det som fortsätter att hända mej i varje andetag har inte gjort mej helare, men sårkanterna är nu rena  och sjukdomen går inte inåt. Jag kommer antagligen att överleva utan att ha utvecklat kroniska bitterhetssjukdomar.

Jag träffade på en väninna här om dagen när jag gick ute på stan. Det var en ren slump att jag gått just dit för egentligen hade jag ärende åt det precis motsatta hållet. Hon var min spegel för ett ögonblick och hennes tårar rann i floder ner för hennes kinder. Jag kom att tänka på att det känns skönt att se en annan gråta när man själv är torr som en öken, och hur viktigt det skulle vara att det fanns en gråterska i allas liv, någon som kunde läka genom att gråta ut den sorg som det inte finns krafter att gråta ut själv.

I den situation jag nu befinner mej blir jag berörd av allt jag möter, mycket djupare än jag borde låta mej beröras för att fortfarande vara i balans. Om jag möter vrede eller förakt blir jag så in i märgen sårad att det nästan krossar mej, uppmuntran och lycka gör mej euforisk. Varje litet ord möter mej med kraft av en orkan och varje skiftning i ett ansikte blir en förvriden grimas, som om personen stod och ropade rakt upp i mitt ansikte. Jag har annars varit sensibel för emotioner men nu överhettar min mottagarsändare totalt.

Jag vill inte gå ut. Jag vill inte prata i telefon och när jag ska möta människor öga mot öga blir jag fruktansvärt utmattad. När jag är ensam hemma sjunker jag ihop på sängen….. jag kan inte ens prata med min man….. det gör för ont.

Ute skiner solen i ett gnistrande vårväder. Fåglarna kvittrar och mina barn kvittrar med dem, lyckliga i sitt bobyggande och ruvande av sina små. I vimlet bland vänner och familj är jag fruktansvärt ensam. I det fantastiska som kallas livet är jag tyngd av sorg. Bara en sak fattas mej…. du som är min luft att andas… så patetiskt det låter när man säger: det är du som ger mitt liv mening…. men det är sant, så brutalt sant.

Det finns människor som har kärlek men ingen att ge den till, Det finns människor som älskar någon som är ouppnåelig, sedan finns det sådana som älskar och lever tillsammans med en som inte kan ge kärlek tillbaka. Sånt slöseri. Jag har min man som älskar mej lika högt som jag älskar honom. Det enda som står mellan oss är inte lagar eller förbud, utan människor som godtyckligt tolkar dessa lagar. Vi är utelämnade till dessa ansiktslösa oantastliga som med ett kryss i en ruta kan tillfoga andra människor sådan fruktansvärd smärta. De tror att de gör rätt att de är duktiga att det är vi som är skurkarna.

 
Lycka är smittsam och sprider sig som en epidemi från leende till leende. Ge mej min lycka och jag ska starta en pandemi……. utan min kära är jag kraftlös och ett svart hål. Jag äter mej själv och har inte krafter kvar att resa mej….. och hon som höll i pennan på ambassaden hette Pilatus.

Sand.

När toaletten var städad fortsatte jag med bokhyllan sedan kom skrivbordet, materialhyllan, klädskåpet och sen….. allt. Vinterns damm låg som Nigerias röda sand över alla möbler och golv ja till och med upp på väggarna och jag tyckte att det hängde som spindelnät i taket. Fönstren borde tvättas och gardinerna bytas, men det får räcka nu.

När jag har väntat på att min man ska få sitt visum och tiden för svar har närmat sig, har jag ivrigt städat för att göra det hemtrevligt när han kommer till sitt nya hem första gången. Städning hör inte till min favoritsyssla men tanken på att han ska stiga in i rummet och låta sin milda blick glida över mina ansträngningar, har gjort att allt gått som en dans. Nu idag städar jag bara för att jag mår dåligt av allt det dammiga, eller kanske inte ens det utan bara för att hålla händerna sysselsatta. Sedan vi bestämde oss att skjuta upp beslutet om vi ska söka uppehållstillstånd tills vi fått svar på arbetsuppehållstillståndet, så har jag känt en likgiltighet som känns långtifrån bra. Jag kan glömma bort långa stunder att jag ens varit till Nigeria än mindre att jag är gift. Jag stiger upp på morgonen sköter mitt arbete och dagen går och på kvällen lägger jag mej utan en tanke och bara somnar bort från allt. Men på natten drömmer jag mardrömmar och jag vill inte sova med lampan släckt. I natt vaknade jag ångestfylld efter en dröm var en osynlig man i rullstol ville skära tungan av mej för att jag inte skulle kunna berätta att han egentligen kunde gå, att allt bara var en lögn. Drömmen avbröts när jag desperat ropade till alla människor: men titta han går ju, han går….. Jag försöker inte tolka mina drömmar bara låter dem glida bort och så fort jag kan få tag i sömnen, igen domna bort i medvetslöshet.

Min man som är i ständig balans med hur jag känner mej är också frånvarande. Tidigare sände han meddelanden till mej flera gånger per dag. Nu får jag ett enkelt I love you, okey, på kvällen sent. Jag har ingen aning om vad han sysslar med, men orkar inte oroa mej. Jag tror att han tänker att han ska lämna mej ifred, att ge mej den time out som jag bett om. Men egentligen vet jag inte vad jag skall göra av denna tomhet, så jag kan bara gå in i den och låter den bo i mej en tid. Jag försöker ibland skriva eller måla men allt vad jag gör blir lämnad på hälft och jag tycker att det saknas något, kanske salt eller krydda. När jag tittar mej i spegeln har jag blivit gammal.

Det är såhär som det känns när någon nära försvunnit ur ens liv. Först går man i chock och både kropp och sinnen är bedövade, sedan kommer sorgen och vreden, slutligen vaknar man upp en morgon och känner…..ingenting.

Min man finns, tack och lov för det, och jag kan ringa till honom och höra hans underbara tröstande ord. Det har alltid varit så att det är han som är den starkare. Ibland har jag gråtit för att han har haft det svårt och då lyfter han upp mej och bär mej genom min sorg. Jag ska ringa honom ikväll och jag vet att han kommer att skratta och göra mej lycklig ett ögonblick. Han kommer att stärka mej med tankar om framtiden som alltid i hans värld, kommer snart. Han kommer att berätta om mangoträden om barnen på hans gata och om huset som vi ska bo i tillsammans. Och så kommer han att berätta att han ska äta fofo, för han vet att jag tycker om att höra att han tar väl hand om sig själv för mej. Så kommer han att fråga hur min mamma mår och hur barnen har det och om mitt jobb och mina målningar. Och när jag säger att jag är trött och ledsen säger han, be strong for me, my wife, I love you. Och så blir jag stark bara för att jag vet att om jag är stark och glad så gör det honom stark och glad. För jag är han och min glädje är hans. Så enkelt är det.

 
Det är snart fyra månader sedan jag lämnade Nigeria. Jag sträcker mej mot minnet som en törstande räcker ut sin hand mot den hägrande oasen. Men det finns stunder när vi lägger oss ner hoprullade och låter ökensanden täcka vår sönderbrända kropp. När vi inte orkar kämpa mera, när vi ligger där och sparar krafter för att orka andas, kan det hända att vattnet rinner bara några steg längre fram. Skillnaden mellan att gå under eller nå fram är frågan om att ge upp eller att krypa vidare.

Gör om rutt...

 Det brukas sägas att hoppet är det sista som lämnar människan. Jag brukar tänka att det skulle vara bra om hoppet var det första som for, då när det ännu finns krafter kvar att kämpa. Om vi är helt uttröttade den dagen hoppet far, orkar vi inte stiga upp utan dör där i vår ynkedoms ler-pöl. Men om vi genast inser att det är hopplöst, det kommer inte att gå, just då när vi är hänryckta av iver att uppnå vårt mål, då rycker vi bara fnysande på axlarna och säger, tror du ja, det finns väl andra vägar. Så låt hoppet fara, det bara suger. Hoppas inte att allt ska ordna sig, utan fixa det själv. Hitta lösningar som ingen annan har tänkt på eller byt riktning, gå motströms om du måste. Ta genvägar, parkoura dej fram genom livet och ibland…. gå vilse... men sätt dej aldrig på en stubbe och vänta. Det är ingen, slump att ankaret är hoppets symbol. Du kommer att dra det ankaret efter dej vart du än vill ta dej, om du överhuvudtaget kommer någon vart. 

Det här handlar inte om tillit, det är något helt annat. Att vara i hoppet sittande på sin stubbe är inte tillit, men att gå vilse. När du lyckas vara så i tillit att du känner att i varje ögonblick på din vandring, så var det hit du skulle, då har du uppnått den optimala tilliten och i det ögonblicket kan du samtidigt vinka farväl till egot.

 Jag tycker om ordet surrender. Om man googlar översättning på ordet får man många alternativ, ge sig, frånträda, underkasta, uppge, hänge och överlämna. Det är så full av acceptans och tillit. Hoppet är full av sorg och längtan. Hoppet i sig är full av hopplöshet medan tillit är full av bekräftan. I hoppet kan det gå galet men i tilliten är du säker på att allt kommer att gå presis som det ska.

 Jag har en stor läxa i mitt liv. Det är tillit. Mera och mera stiger jag in i tillitens ljusa cirkel och bara ibland faller jag ner över kanten och ligger skräckslagen sprattlande i det iskalla vattnet där egot kastar sig över mej och kallar mej Jantte. I detta milda ljus från Källans ansikte finns det alltid förslag och uppmaningar, möjligheter och lösningar. Det här är bubbelbad. Det kittlar nyfikenheten och barnet i mej skrattar. På ytan av varje bubbla, speglar sig regnbågens färger av upplevelser. Jag vet att det är drömmar, speglingar och i varje spegel ser jag mej själv i mitten. För att bilden ska bli verklighet måste jag vända mej om och sträcka mej efter det som jag inte ser just nu. Men jag vet att det finns, liksom oasen i hägringen finns, men någon annanstans.

 Nu lägger  jag hoppet på hyllan. Ännu finns det möjlighet att vi får ett ja på min mans första uppehållstillstånd på grund av arbete. Det beror bara på om de som bestämmer rider på sina punkter och tycker att vi borde söka om uppehällstillstånd på grund av familjeförhållande i stället. Blir det ett nej så blir det en lång väg att gå. Då vänder vi som en Österbottnisk ”skithusklinkko”. Blir det ett ja så kommer han hit men ändå vill jag ha mitt mål i Nigeria. Eftersom jag inget vet om myndigheternas kryptiska tankegångar så får jag tänka själv. Jag reser mej upp från stubben. Nu pekar kompassnålen söderut.

 På denna nya morgon ser jag mej omkring…… vad behöver göras….

Jag behöver pengar, jag behöver jobb, jag behöver strukturera upp mitt liv och göra bagaget lätt….. jag börjar med att städa toaletten.

När man ser det lite grann från ovan.... förändrat perspektiv.

Idag skiner solen och det är tolv minus grader ute. Det känns vår trots allt. Kanske det beror på ljuset. Jag ser ut genom fönstret och känner vemod. Långsamt bleknar minnen av min underbara tid i Nigeria. Jag försöker blunda och tänka mej tillbaka, höra ljudet av cikadorna och känna svetten rinna nedför min solvarma rygg. Allt jag känner är mina iskalla fötter och så hör jag en kråka kraxa. Jag öppnar ögonen och ser att den har landat i en av tallarna utanför mitt fönster. Den sitter så nära att jag nästan kan se dess gråblåa iris i ögat, som den vänder mot mej medan den fixerar mina suddiga konturer bakom fönsterglaset. I näbben har den en krokig käpp. Ja det är visserligen vår och småfåglarna bygger bo.

 I Nigeria är kråkorna svartvita som om de skulle vara en hybrid av skata och korp. De är något större än vår egen kråka men deras beteende är absolut kråkigt. Jag har alltid älskat kråkor och sett den som mitt eget totem och lyckodjur. Alltid när kråkor visar sig förväntar jag mej att något gott ska hända. Den här flocken på sex kråkor som plötsligt dyker upp från ingenstans gör mej glad och jag känner att nu kan inget gå fel.

Vi står tillsammans ute på gårdsplanen där Sam jobbar. Sam ska vara mitt bröllopsvittne och vi väntar på att han ska bli klar att följa oss till juristbyrån var vi ska gifta oss. David som ska vara min mans vittne är redan på plats. Han ser rolig ut. Jag får hålla mej från skratt när jag först får syn på honom. Han ser så typiskt afrikansk ut, nästan en karikatyr. Jag tycker spontant om honom trots att jag inte känner honom. Han är sävlig och allvarsam, och han pratar långsamt och med få ord. Jag har lätt att förstå honom trots hans breda bush-engelska. Jag börjar vänja mej. 

Sam kommer leende mot oss. Han ger mej en mjuk snabb kram och frågar om vi vill se hans arbetsplats. Han arbetar på tidningen This Day och jag trodde att byggnaden vi står framför är någon sorts redaktion. Vi har inte fått gå innanför stängslet och porten vaktas av tre unga pojkar. Jag tackar ja och ser kråkorna flyga iväg över taket på byggnaden.

Utifrån sedd kan man inte ana sig till vad byggnaden används till. Den står ensam ute på en öppen plats och omges av en hårdpackad gräsplan med enstaka spretiga träd. Jag tycker byggnaden ser ut som ett stort cirkustält men med samma grå-röda färg som resten av Nigeria.

Vi går in och jag flämtar till av överraskning. Det är högt till tak i det stora öppna utrymmet. Salen, om man kan kalla det så, är fylld med stolar i rad som är vända mot en scen med ett podium. I taket hänger stora kristallkronor. Det är absurt med dessa vackra sirliga lampor mot den råa grovhuggna konstruktionen.  Jag kan inte förstå om detta är en kyrka eller bara en allmän samlingssal. Sam berättar att presidenten brukar hålla tal här och ikväll ska här hållas bröllop.

Jag går upp på scenen och ställer mej i podiet. Jag lutar mej framåt mot mikrofonen och blickar ut över havet av tomma stolar. Framför mej ser jag mörka ansikten med de vita ögonen riktad mot mej i förväntan. Jag hör i mitt inre ett mummel och min blick rör sig över de färgglada huvudbonaderna och de konstfulla frisyrerna, slätrakade skallar och fez-prydda snaggar.  Där sitter kvinnor i vackra klänningar och män med färgglada dräkter, barn med västerländska kläder och gubbar i sina traditionella tomtemössor. Jag harklar mej…. mina damer och herrar…. nu ska jag berätta för er om mitt land…..om mitt folk…………………………………. vad ska jag säga………..ja…vad…. ska jag säga.

 Ska jag berätta om isen, kylan och mörkret. Om rasism och främlingsfientlighet. Om ett tillsynes välfungerande socialskydd som sätter gamla och ensamförsörjare ut i kylan, som stänger skolor och sjukhus och som höjer de fattigas skatter medan förmåner dras in. Ska jag berätta om de stängda gränserna om självmorden och om våldet i hemmen. Ska jag berätta om de tomma kyrkorna och de överfulla matbutikerna, om barn som lämnas ensamma med elektroniska kramdjur som sällskap medan de gamla ligger ensam med sina liggsår och väntar på en slutkörd nattsköterska. Ska jag berätta om likgiltigheten i ungdomarnas blick, tomheten i den gamles och rädslan i barnets blick, eller om min egen förtvivlade blick som jag möter i spegeln varje morgon…. mina damer och herrar… Jag ska berätta för er, om ett land som är vitt som socker där stjärnorna gnistrar dag och natt där du kan se när värmen från ditt inre lämnar dej genom din mun likt en mjuk slöja. Jag ska berätta om ett folk som inte vet hur man uppnår frid och hur man finner kärlek, ett hungrande törstande folk…. vi behöver er….. jag ber er… kom till oss. Översvämma oss och vårt land, krossa våra barriärer och inta oss. Spetsa oss på er närhet och se in i oss, ifrågasätt allt vad vi är och tror på, jaga oss som svarta skuggor. Mitt folk är ett döende folk, de vet det inte ännu för deras sjukdom kommer långsamt. Sjukdomen kallas egoism och det är en väldigt ensam och smärtsam sjukdom.

  

Jag stiger ner från podiet och går ut i solljuset hand i hand med min man. Jag har inget att säga dessa tomma stolar, inte nu och inte senare. Sam stänger den tunga dörren efter oss och låser. Han ser på mej och säger…. we all love you…. we love white people…. jag ler…. liksom Mona-Lisa ler jag ett outgrundligt leende.