I drömmen är jag där.

 Det fanns inget tvivel när jag lärde känna honom för två år sedan, det fanns inget tvivel där i vårt paradis tillsammans och det finns inget tvivel nu, när jag är här och han är där, när tid och rum skiljer oss åt… Himlen är grå och stora vita flingor faller. Långsamt sänker sig skymningen. Jag släpper taget om min längtan och låter den löpa fritt som vilda hästar. Jag är tvungen att genomleva ännu en natt av ensamhet och jag ser många ensamma nätter komma.

Ibland när jag vaknar tar det en liten stund innan jag vet vem jag är och var jag är. Mitt huvud är alldeles blankt och det som jag ser runtomkring mej säger mej ingenting. Jag har inga känslor, ingen oro eller förväntningar men just när medvetandet återvänder och jag vet att jag är jag är det en stund av skräckfylld panik när jag försöker få kontroll över min tillvaro. Jag sträcker ut min hand och jag känner min mans sammetsmjuka varma kropp vid min sida. Jag hör att han andas lugnt och att andningen ändrar i den stund min hand nuddar vid honom. Han är vaken och jag vet att han liksom jag, just nu pendlar mellan sömn och vakenhet. Ja vänder mitt ansikte mot honom och när han öppnar sina ögon kan jag se djupt in i hans själ. Jag ser hans blick hur den vandrar från tomheten han just lämnat till att möta min blick.... och han ser att jag är jag.

Så börjar vi vår morgon medan de små rosafärgade duvorna kuttrar utanför fönstret och tupparna galar. Solen har redan gått upp och den tropiska regnskuren har gjort att luften känns ren och fuktig. Vi sover med öppet fönster och vi hör de första arbetarna anlända…”Hagfaa”…..så låter det i mina öron deras hälsning…”goooodmorning”….

Sen kommer ”Opaaa-kvinnan”. Hennes röst är liten och mjuk. Hon går försiktigt mellan husen och balanserar sitt emaljerat fat på huvudet. Hennes runda höfter svajar när hon går. Hennes klänning har ärmarna avklippta och de fransar sig vid axlarna. Hon är vacker. Hon ler blygt och hon har en stor glugg mellan framtänderna. 

Opan som hon säljer är min favorit mat, min morgongröt och det som jag helst av allt äter fast än flera gånger per dag. Jag älskar färgen den djup orange-okra och jag älskar utseendet, till en kon formad efter hörnet på en plastpåse. Jag älskar konsistensen liksom tjock gröt eller mjuk korv. Jag älskar smaken, mild ärt-liknande med skarp kajen-peppar och nästan inget salt och jag älskar sättet hur det serveras, kluven i skivor och bara att gripa tag med fingrarna och äta det på samma sätt som äppelklyftor.

Men den första veckan låter min man mej inte äta Opa. Han tror att min klena magen inte ska tåla sådan mat så jag får pulverkaffe och vitt bröd och bananer istället. Han behandlar mej som sin skatt. Inget ska få hända med mej. Han skyddar mej för allt, från myggor till rånare. 

Jag försöker att hålla mej lugn. Jag är van att ta vara på mej själv och det var bara några dygn sedan jag sov hopkrupen på en stol, ensam på Paris flygfält bland vakter med stenansikten och blodtörstiga vakthundar med munkorg. Bredvid mej satt en man med sina bara fötterna som hade stora svarta fläckar av död hud och förruttnelse. Han luktade urin och lik. Han var kanske tjugo plus och redan ordagrant med båda fötterna i graven. På andra sidan låg en kvinna av obestämd härkomst som ängsligt barrikaderade sig med sina kappsäckar. Utanför fönstret bäddade uteliggarna åt sig med papplådor och gamla filtar.

Men hans omsorg lugnade mej. Upplevelsen jag hade när jag anlände sjönk långsamt undan och den ersattes med en vaggande känsla av att allt är som det ska vara.