Jag är buggad.

En tid efter att jag kommit från Nigeria, kände jag att jag hade en liten finne-liknande bula under ena bröstet. Jag blev alldeles kall invärtes när jag strök med fingerspetsarna över huden. Ja, där var faktiskt något konstigt. Jag har hört att det är där som cancern börjar, som man känner det först....eller under armarna. Jag rusade fram till spegeln och kollade varenda millimeter över hela framsidan, men det var bara den ena lilla pricken inte större än att man knappt kunde känna den.
Lite då och då kollade jag upp den, och visst, den växte. Jag blev rädd. Nu hade det alltså drabbat mej. Jag tänkte att jag följer med hur den utvecklas och går sedan till doktorn om den växer mera. En kväll här för en tid sedan började den klia alldeles fruktansvärt. Jag gick fram till spegeln och konstaterade att nu var den stor som ett större knappnålshuvud....och en liten svart prick i mitten. Jag tog på mej glasögonen men det var svårt att komma åt när tissen var i vägen. Nej nu, tänkte jag, den här "pormasken" tänker jag klämma, så jag klämde på båda sidor, hårt, och ut kom.....en mask! En liten vit knappt synlig, inte så värst levande mera, men en mask.........va äckligt!

På vårt hotellrum fanns det små myror på golvet. Jag älskade dessa myror. De var mycket snabba och så små att man knappt såg dem mera än svarta sandkorn som rörde sig över det vita kaklet. De älskade bröd och alltid efter att vi ätit städade de upp smulorna under bordet. De har en smul-radar i sitt obetydliga huvud. Genast när vi öppnade brödpåsen var första gänget redan på plats. Snabbt fixade de undan delikatesserna, styckade de största bitarna och delade broderligt ut sin börda. I bland regnade det manna från himlen. Ja jag behövde ju inte anstränga mej mycket, för brödet min man hämtat hem var sött och gott, men mycket smuligt. Jag behövde bara borsta av min klänning och jag mättade hela myrsläkten en lång tid framöver.

Första gången jag såg spindlarna var en eftermiddag ganska i början av min resa. I ett mango träd hade en spindel sin enorma ryssja utspänd mellan grenarna. Jag har alltid varit intresserad av småkryp, ja jag studerar hellre insektslivet i Afrika än går på safari och tittar på lejon. Lejon har vi ju faktiskt på Högholmen. Jag övertalade min man att krypa upp i trädet för att fotografera monstret. Det var en hona. Det såg man klart och tydligt på dess breda bak. Vid sidan av hon-spindeln hängde de torra resterna av en smal och spinglig man. Jag skrattade lite för mej själv. Lite som min man och jag, han smal och spinglig och jag rätt ymnig här och där.  Men här i min mans land är det just så som det ska vara. Ju större kvinna desto stoltare man.  Min man är nog väldigt nöjd med sin fru, i hans ögon härlig som en vete bulle. Han är smal som en pepparkaksgubbe, men det får man ju inte säga, så jag säger som ett Marie-kex. Han ser dessutom ut som bilden på kexet också, men jag tänker inte äta upp honom som spindelhonan hade gjort med sin partner.
En fin bild fick jag av spindeln, fast folk tyckte nog att vi var konstiga som jagade en ynka spindel i ett träd. Några tiotal meter längre fram fanns en spindel koloni med säkert tusen spindlar, och på marknivå.