Hundra ord som betyder snö.

Jag trodde att min saga skulle heta "att vänta tusen och en natt" Men de blev flera, många flera än tusen. Våren blev till sommar och sommar blev höst. I September ansökte vi om ett nytt visum för att min man skulle få fira Julen här hos oss. De sa ju på ambassaden föregående gång att de blev tvungna att säga nej eftersom de inte hade tillräckligt med tid, så vi gav dem tid. Sex veckor fick vi vänta på intervju och sju veckor fick vi vänta ytterligare innan vi fick svaret....de tror oss inte. Nu fick vi ett kryss i en ny ruta: Uppgifterna som ni lämnat oss stämmer inte överrens med verkligheten. Jag har ingen aning om vad de menar med det om det inte bara helt enkelt betyder, att vad vi än säger så tror de oss inte. Efter som vi inte vet vad de tror att de vet, kan vi inte överklaga, när vi inte ens vet vad vi ska anklaga dem för. Dessutom är nu Julen här och det finns inte tid för honnom att få en ändring eller för mej att resa till honom.

Jag orkar inte längre bli arg. Vi har bestämt oss att leva vårt liv som vi vill utan att de ansiktslösa på ambassaden har möjlighet att diktera reglerna. Jag sitter vid köksbordet och klipper snöstjärnor. Det finns ingen lust att fira ensam jul och kroppen hjälper mej att smita bort från alla borden och måsten, från släkt och vänner som pysslar och planerar för årets största familjefest. Näsan rinner och halsen känns som sandpapper. Jag är sjuk och det ger mej en godtagbar ursäkt att krypa in under täcket och sova mig utvilad efter höstens stress att arbeta ihop pengar till biljett och uppehället i Nigerien. Snöstjärna efter snöstjärna radar upp sig på bordet. Ute är gräset fortfarande grönt. Snöstjärnorna ska jag sätta upp i köksfönstret. Jag tittar på de klippta smulorna som faller ner på min svarta kjol. I radion spelas "den lilla trummslagarpojken".....

Min man ligger på sängen och tittar på när jag klipper snöstjärnor. You dont know how it feels säger jag, hur det känns, den första snön, då du står med ansiktet och lyssnar mot det stilla frasandet när, hopar av snöstjärnor krachar mot ditt varma ansikte och fastnar i ditt hår. Sedan smälter de och rinner ner som kalla tårar på dina kinder. Mot himmlen ser de mörka ut, som tussar av grå fårull. Men när de lägger sig på din rockärm, kan du se att de är små, små vackra symetriska iskristaller, som stjärnor, alla unika och gnistrande vita. Man får inte andas på dem , då blir de till små vattendroppar. Min man lyssnar på mej och ser på mej med sina allvarliga mörka ögon. I know what snow is, I have google it, säger han. Jag tar alla pappers-stjärnor och ställer mej upp på knä och låter stjärnorna dala ner över min man. Gång på gång öser jag pappers-stjärnorna ner över hans ansikte. Han ligger stilla och stjärnorna dansar när han andas.

I played my drum for Him
Pa rum pum pum pum
I played my best for Him

Jag ska skriva...... Jag reser igen till det land som ska bli mitt andra hemland. Jag ska skriva så att de som vill lyssna ska få höra. Nu vet vi så mycket mera än vad vi visste då. Att få nog är inte att ge upp. Vi har ett liv att leva, ett äventyr.  Jag lämnar sorgen bakom. Framtiden är. Ja, jag vet inte vad den är, men den är min.

 http://www.youtube.com/watch?v=qJ_MGWio-vc

Söndertrasad.

Igår kväll såg jag på film, Karen Blixens Ut ur Afrika. Jag har inte kunnat se den filmen efter att jag kommit hem från Nigeria. Det är för svårt. Jag är fortfarande hudlös och varje beröring är smärtsam. Att gå ut bland människor är att utsätta mej för mer smärta. Folk behöver bara ställa en enkel fråga och jag blöder fritt ur mina öppna sår. Att skriva, prata och måla om det som har hänt och det som fortsätter att hända mej i varje andetag har inte gjort mej helare, men sårkanterna är nu rena  och sjukdomen går inte inåt. Jag kommer antagligen att överleva utan att ha utvecklat kroniska bitterhetssjukdomar.

Jag träffade på en väninna här om dagen när jag gick ute på stan. Det var en ren slump att jag gått just dit för egentligen hade jag ärende åt det precis motsatta hållet. Hon var min spegel för ett ögonblick och hennes tårar rann i floder ner för hennes kinder. Jag kom att tänka på att det känns skönt att se en annan gråta när man själv är torr som en öken, och hur viktigt det skulle vara att det fanns en gråterska i allas liv, någon som kunde läka genom att gråta ut den sorg som det inte finns krafter att gråta ut själv.

I den situation jag nu befinner mej blir jag berörd av allt jag möter, mycket djupare än jag borde låta mej beröras för att fortfarande vara i balans. Om jag möter vrede eller förakt blir jag så in i märgen sårad att det nästan krossar mej, uppmuntran och lycka gör mej euforisk. Varje litet ord möter mej med kraft av en orkan och varje skiftning i ett ansikte blir en förvriden grimas, som om personen stod och ropade rakt upp i mitt ansikte. Jag har annars varit sensibel för emotioner men nu överhettar min mottagarsändare totalt.

Jag vill inte gå ut. Jag vill inte prata i telefon och när jag ska möta människor öga mot öga blir jag fruktansvärt utmattad. När jag är ensam hemma sjunker jag ihop på sängen….. jag kan inte ens prata med min man….. det gör för ont.

Ute skiner solen i ett gnistrande vårväder. Fåglarna kvittrar och mina barn kvittrar med dem, lyckliga i sitt bobyggande och ruvande av sina små. I vimlet bland vänner och familj är jag fruktansvärt ensam. I det fantastiska som kallas livet är jag tyngd av sorg. Bara en sak fattas mej…. du som är min luft att andas… så patetiskt det låter när man säger: det är du som ger mitt liv mening…. men det är sant, så brutalt sant.

Det finns människor som har kärlek men ingen att ge den till, Det finns människor som älskar någon som är ouppnåelig, sedan finns det sådana som älskar och lever tillsammans med en som inte kan ge kärlek tillbaka. Sånt slöseri. Jag har min man som älskar mej lika högt som jag älskar honom. Det enda som står mellan oss är inte lagar eller förbud, utan människor som godtyckligt tolkar dessa lagar. Vi är utelämnade till dessa ansiktslösa oantastliga som med ett kryss i en ruta kan tillfoga andra människor sådan fruktansvärd smärta. De tror att de gör rätt att de är duktiga att det är vi som är skurkarna.

 
Lycka är smittsam och sprider sig som en epidemi från leende till leende. Ge mej min lycka och jag ska starta en pandemi……. utan min kära är jag kraftlös och ett svart hål. Jag äter mej själv och har inte krafter kvar att resa mej….. och hon som höll i pennan på ambassaden hette Pilatus.

Sand.

När toaletten var städad fortsatte jag med bokhyllan sedan kom skrivbordet, materialhyllan, klädskåpet och sen….. allt. Vinterns damm låg som Nigerias röda sand över alla möbler och golv ja till och med upp på väggarna och jag tyckte att det hängde som spindelnät i taket. Fönstren borde tvättas och gardinerna bytas, men det får räcka nu.

När jag har väntat på att min man ska få sitt visum och tiden för svar har närmat sig, har jag ivrigt städat för att göra det hemtrevligt när han kommer till sitt nya hem första gången. Städning hör inte till min favoritsyssla men tanken på att han ska stiga in i rummet och låta sin milda blick glida över mina ansträngningar, har gjort att allt gått som en dans. Nu idag städar jag bara för att jag mår dåligt av allt det dammiga, eller kanske inte ens det utan bara för att hålla händerna sysselsatta. Sedan vi bestämde oss att skjuta upp beslutet om vi ska söka uppehållstillstånd tills vi fått svar på arbetsuppehållstillståndet, så har jag känt en likgiltighet som känns långtifrån bra. Jag kan glömma bort långa stunder att jag ens varit till Nigeria än mindre att jag är gift. Jag stiger upp på morgonen sköter mitt arbete och dagen går och på kvällen lägger jag mej utan en tanke och bara somnar bort från allt. Men på natten drömmer jag mardrömmar och jag vill inte sova med lampan släckt. I natt vaknade jag ångestfylld efter en dröm var en osynlig man i rullstol ville skära tungan av mej för att jag inte skulle kunna berätta att han egentligen kunde gå, att allt bara var en lögn. Drömmen avbröts när jag desperat ropade till alla människor: men titta han går ju, han går….. Jag försöker inte tolka mina drömmar bara låter dem glida bort och så fort jag kan få tag i sömnen, igen domna bort i medvetslöshet.

Min man som är i ständig balans med hur jag känner mej är också frånvarande. Tidigare sände han meddelanden till mej flera gånger per dag. Nu får jag ett enkelt I love you, okey, på kvällen sent. Jag har ingen aning om vad han sysslar med, men orkar inte oroa mej. Jag tror att han tänker att han ska lämna mej ifred, att ge mej den time out som jag bett om. Men egentligen vet jag inte vad jag skall göra av denna tomhet, så jag kan bara gå in i den och låter den bo i mej en tid. Jag försöker ibland skriva eller måla men allt vad jag gör blir lämnad på hälft och jag tycker att det saknas något, kanske salt eller krydda. När jag tittar mej i spegeln har jag blivit gammal.

Det är såhär som det känns när någon nära försvunnit ur ens liv. Först går man i chock och både kropp och sinnen är bedövade, sedan kommer sorgen och vreden, slutligen vaknar man upp en morgon och känner…..ingenting.

Min man finns, tack och lov för det, och jag kan ringa till honom och höra hans underbara tröstande ord. Det har alltid varit så att det är han som är den starkare. Ibland har jag gråtit för att han har haft det svårt och då lyfter han upp mej och bär mej genom min sorg. Jag ska ringa honom ikväll och jag vet att han kommer att skratta och göra mej lycklig ett ögonblick. Han kommer att stärka mej med tankar om framtiden som alltid i hans värld, kommer snart. Han kommer att berätta om mangoträden om barnen på hans gata och om huset som vi ska bo i tillsammans. Och så kommer han att berätta att han ska äta fofo, för han vet att jag tycker om att höra att han tar väl hand om sig själv för mej. Så kommer han att fråga hur min mamma mår och hur barnen har det och om mitt jobb och mina målningar. Och när jag säger att jag är trött och ledsen säger han, be strong for me, my wife, I love you. Och så blir jag stark bara för att jag vet att om jag är stark och glad så gör det honom stark och glad. För jag är han och min glädje är hans. Så enkelt är det.

 
Det är snart fyra månader sedan jag lämnade Nigeria. Jag sträcker mej mot minnet som en törstande räcker ut sin hand mot den hägrande oasen. Men det finns stunder när vi lägger oss ner hoprullade och låter ökensanden täcka vår sönderbrända kropp. När vi inte orkar kämpa mera, när vi ligger där och sparar krafter för att orka andas, kan det hända att vattnet rinner bara några steg längre fram. Skillnaden mellan att gå under eller nå fram är frågan om att ge upp eller att krypa vidare.

Gör om rutt...

 Det brukas sägas att hoppet är det sista som lämnar människan. Jag brukar tänka att det skulle vara bra om hoppet var det första som for, då när det ännu finns krafter kvar att kämpa. Om vi är helt uttröttade den dagen hoppet far, orkar vi inte stiga upp utan dör där i vår ynkedoms ler-pöl. Men om vi genast inser att det är hopplöst, det kommer inte att gå, just då när vi är hänryckta av iver att uppnå vårt mål, då rycker vi bara fnysande på axlarna och säger, tror du ja, det finns väl andra vägar. Så låt hoppet fara, det bara suger. Hoppas inte att allt ska ordna sig, utan fixa det själv. Hitta lösningar som ingen annan har tänkt på eller byt riktning, gå motströms om du måste. Ta genvägar, parkoura dej fram genom livet och ibland…. gå vilse... men sätt dej aldrig på en stubbe och vänta. Det är ingen, slump att ankaret är hoppets symbol. Du kommer att dra det ankaret efter dej vart du än vill ta dej, om du överhuvudtaget kommer någon vart. 

Det här handlar inte om tillit, det är något helt annat. Att vara i hoppet sittande på sin stubbe är inte tillit, men att gå vilse. När du lyckas vara så i tillit att du känner att i varje ögonblick på din vandring, så var det hit du skulle, då har du uppnått den optimala tilliten och i det ögonblicket kan du samtidigt vinka farväl till egot.

 Jag tycker om ordet surrender. Om man googlar översättning på ordet får man många alternativ, ge sig, frånträda, underkasta, uppge, hänge och överlämna. Det är så full av acceptans och tillit. Hoppet är full av sorg och längtan. Hoppet i sig är full av hopplöshet medan tillit är full av bekräftan. I hoppet kan det gå galet men i tilliten är du säker på att allt kommer att gå presis som det ska.

 Jag har en stor läxa i mitt liv. Det är tillit. Mera och mera stiger jag in i tillitens ljusa cirkel och bara ibland faller jag ner över kanten och ligger skräckslagen sprattlande i det iskalla vattnet där egot kastar sig över mej och kallar mej Jantte. I detta milda ljus från Källans ansikte finns det alltid förslag och uppmaningar, möjligheter och lösningar. Det här är bubbelbad. Det kittlar nyfikenheten och barnet i mej skrattar. På ytan av varje bubbla, speglar sig regnbågens färger av upplevelser. Jag vet att det är drömmar, speglingar och i varje spegel ser jag mej själv i mitten. För att bilden ska bli verklighet måste jag vända mej om och sträcka mej efter det som jag inte ser just nu. Men jag vet att det finns, liksom oasen i hägringen finns, men någon annanstans.

 Nu lägger  jag hoppet på hyllan. Ännu finns det möjlighet att vi får ett ja på min mans första uppehållstillstånd på grund av arbete. Det beror bara på om de som bestämmer rider på sina punkter och tycker att vi borde söka om uppehällstillstånd på grund av familjeförhållande i stället. Blir det ett nej så blir det en lång väg att gå. Då vänder vi som en Österbottnisk ”skithusklinkko”. Blir det ett ja så kommer han hit men ändå vill jag ha mitt mål i Nigeria. Eftersom jag inget vet om myndigheternas kryptiska tankegångar så får jag tänka själv. Jag reser mej upp från stubben. Nu pekar kompassnålen söderut.

 På denna nya morgon ser jag mej omkring…… vad behöver göras….

Jag behöver pengar, jag behöver jobb, jag behöver strukturera upp mitt liv och göra bagaget lätt….. jag börjar med att städa toaletten.

När man ser det lite grann från ovan.... förändrat perspektiv.

Idag skiner solen och det är tolv minus grader ute. Det känns vår trots allt. Kanske det beror på ljuset. Jag ser ut genom fönstret och känner vemod. Långsamt bleknar minnen av min underbara tid i Nigeria. Jag försöker blunda och tänka mej tillbaka, höra ljudet av cikadorna och känna svetten rinna nedför min solvarma rygg. Allt jag känner är mina iskalla fötter och så hör jag en kråka kraxa. Jag öppnar ögonen och ser att den har landat i en av tallarna utanför mitt fönster. Den sitter så nära att jag nästan kan se dess gråblåa iris i ögat, som den vänder mot mej medan den fixerar mina suddiga konturer bakom fönsterglaset. I näbben har den en krokig käpp. Ja det är visserligen vår och småfåglarna bygger bo.

 I Nigeria är kråkorna svartvita som om de skulle vara en hybrid av skata och korp. De är något större än vår egen kråka men deras beteende är absolut kråkigt. Jag har alltid älskat kråkor och sett den som mitt eget totem och lyckodjur. Alltid när kråkor visar sig förväntar jag mej att något gott ska hända. Den här flocken på sex kråkor som plötsligt dyker upp från ingenstans gör mej glad och jag känner att nu kan inget gå fel.

Vi står tillsammans ute på gårdsplanen där Sam jobbar. Sam ska vara mitt bröllopsvittne och vi väntar på att han ska bli klar att följa oss till juristbyrån var vi ska gifta oss. David som ska vara min mans vittne är redan på plats. Han ser rolig ut. Jag får hålla mej från skratt när jag först får syn på honom. Han ser så typiskt afrikansk ut, nästan en karikatyr. Jag tycker spontant om honom trots att jag inte känner honom. Han är sävlig och allvarsam, och han pratar långsamt och med få ord. Jag har lätt att förstå honom trots hans breda bush-engelska. Jag börjar vänja mej. 

Sam kommer leende mot oss. Han ger mej en mjuk snabb kram och frågar om vi vill se hans arbetsplats. Han arbetar på tidningen This Day och jag trodde att byggnaden vi står framför är någon sorts redaktion. Vi har inte fått gå innanför stängslet och porten vaktas av tre unga pojkar. Jag tackar ja och ser kråkorna flyga iväg över taket på byggnaden.

Utifrån sedd kan man inte ana sig till vad byggnaden används till. Den står ensam ute på en öppen plats och omges av en hårdpackad gräsplan med enstaka spretiga träd. Jag tycker byggnaden ser ut som ett stort cirkustält men med samma grå-röda färg som resten av Nigeria.

Vi går in och jag flämtar till av överraskning. Det är högt till tak i det stora öppna utrymmet. Salen, om man kan kalla det så, är fylld med stolar i rad som är vända mot en scen med ett podium. I taket hänger stora kristallkronor. Det är absurt med dessa vackra sirliga lampor mot den råa grovhuggna konstruktionen.  Jag kan inte förstå om detta är en kyrka eller bara en allmän samlingssal. Sam berättar att presidenten brukar hålla tal här och ikväll ska här hållas bröllop.

Jag går upp på scenen och ställer mej i podiet. Jag lutar mej framåt mot mikrofonen och blickar ut över havet av tomma stolar. Framför mej ser jag mörka ansikten med de vita ögonen riktad mot mej i förväntan. Jag hör i mitt inre ett mummel och min blick rör sig över de färgglada huvudbonaderna och de konstfulla frisyrerna, slätrakade skallar och fez-prydda snaggar.  Där sitter kvinnor i vackra klänningar och män med färgglada dräkter, barn med västerländska kläder och gubbar i sina traditionella tomtemössor. Jag harklar mej…. mina damer och herrar…. nu ska jag berätta för er om mitt land…..om mitt folk…………………………………. vad ska jag säga………..ja…vad…. ska jag säga.

 Ska jag berätta om isen, kylan och mörkret. Om rasism och främlingsfientlighet. Om ett tillsynes välfungerande socialskydd som sätter gamla och ensamförsörjare ut i kylan, som stänger skolor och sjukhus och som höjer de fattigas skatter medan förmåner dras in. Ska jag berätta om de stängda gränserna om självmorden och om våldet i hemmen. Ska jag berätta om de tomma kyrkorna och de överfulla matbutikerna, om barn som lämnas ensamma med elektroniska kramdjur som sällskap medan de gamla ligger ensam med sina liggsår och väntar på en slutkörd nattsköterska. Ska jag berätta om likgiltigheten i ungdomarnas blick, tomheten i den gamles och rädslan i barnets blick, eller om min egen förtvivlade blick som jag möter i spegeln varje morgon…. mina damer och herrar… Jag ska berätta för er, om ett land som är vitt som socker där stjärnorna gnistrar dag och natt där du kan se när värmen från ditt inre lämnar dej genom din mun likt en mjuk slöja. Jag ska berätta om ett folk som inte vet hur man uppnår frid och hur man finner kärlek, ett hungrande törstande folk…. vi behöver er….. jag ber er… kom till oss. Översvämma oss och vårt land, krossa våra barriärer och inta oss. Spetsa oss på er närhet och se in i oss, ifrågasätt allt vad vi är och tror på, jaga oss som svarta skuggor. Mitt folk är ett döende folk, de vet det inte ännu för deras sjukdom kommer långsamt. Sjukdomen kallas egoism och det är en väldigt ensam och smärtsam sjukdom.

  

Jag stiger ner från podiet och går ut i solljuset hand i hand med min man. Jag har inget att säga dessa tomma stolar, inte nu och inte senare. Sam stänger den tunga dörren efter oss och låser. Han ser på mej och säger…. we all love you…. we love white people…. jag ler…. liksom Mona-Lisa ler jag ett outgrundligt leende.

Vem är rädd för vargen.

Idag läste jag på min facebook, om vänner som reser till och från Afrika, såna som är där just nu och såna som längtar dit. Och jag funderar vad jag gör här egentligen. Mitt hjärta är där. Men jag har ännu skulder kvar från min senaste resa. Pengarna vill inte räcka till nu, eller det har de inte gjort på länge. De säger att det är billigt att resa till Afrika men för att stanna en längre tid behöver jag någon plats att bo där jag kan känna mej trygg, eller där min man kan känna att han har mej i tryggt förvar, och det kommer att kosta. Var kan man bo tryggt i Nigeria. 

  

Jag gick in på den Nigerianska ambassadens hemsida. Där fanns stränga varningar. Gå inte dit! Där finns kidnappare, mördare, rånare och sjukdomar, översvämningar och…. panik, panik…. fanatiker!

Det som jag fruktar minst är väl sjukdomar och översvämningar. Jag har aldrig varit så frisk som under den tiden jag var i Nigeria och översvämmande kloaker var vardags bekymmer. Jag fick höra om alla sjukdomar som finns i det stinkande vattnet men min man tillät mej inte ens att doppa stortån i det…. inte för att jag ens ville komma i närheten av det… De större översvämningarna kan jag troligtvis undvika. Rånare, mördare och kidnappare kommer på delad andra plats för farligheter. Jo, de finns. Jag är rätt säker på att jag träffade på potentiella rånare när jag var där, men jag har ju inte speciellt mycket att råna och jag ser inte viktig ut heller. Jag undrar om Finska staten skulle betala lösen för mej om jag blev plockad av kidnappare. Mycket intressant fråga.

Så är det fanatiker då som står på första plats. Det är faktiskt väldigt få saker jag är rädd för men dit hör definitivt fanatiker. Jag är uppfödd i bibelbältet och min mormor var vaktmästare på bönehuset i byn. Där spenderade jag och min lillasyster mycket av vår barndomstid. Jag kommer ihåg att jag sov i vardagsrummet på två motsatta fåtöljer och att min mormor brukade klippa gräsmattan med en vanlig sax. Där fanns en vacker vildvuxen trädgård och ett stenkast från huset rann en å förbi där jag brukade sitta på en skranglig brygga och titta på sländor och vatten loppor. På sommaren spände de upp ett mögelstinkande tält i trädgården. Dit kom gästföreläsande predikanter och jag kan ännu känna lukten av adrenalin och svett när predikanten högljutt och skakande sträckte händerna i skyn och babblade sin rotvälska medan damerna damp i marken. Jag var bara 10 år och jag var skräckslagen. Jag kunde inte förstå att fullt kloka människor blev som förryckta och helt utan att tänka rörde sig i takt med predikantens hysteriskt vevande armar. Jag förstår det inte ännu i denna dag.

Nigerias fanatiker lär ska höra till någon radikal muslimsk grupp som består av vildsinta individer, som vill utplåna kyrkobesökare och kidnappa västerlänningar. Vad som egentligen är sant kommer vi aldrig att få veta. Kanske är det en skenmanöver. Oroligheterna ligger i norr alltså borde vi titta åt söder om vi vill ha en hint om var det egentliga problemet ligger. Det får mej osökt att tänka på olja…..

Där jag rörde mej levde muslimer och kristna fredligt och respektfullt sida vid sida. Vi bodde på ett muslimskt hotell och ägaren var glad och full av omsorg om min välfärd. Ingenstans såg jag någon oro eller fientlighet. Här fanns också tält med rabahiff-pastorer och böneutroparen ropade ut sina böner i tid och otid. Men jag kände mej bara trygg.

De säger att oroligheterna ökar. Det kastas bomber och man läser om att fem dog och femton skadades. Med tanke på Nigerias folktäthet antar jag att de kastade en bomb ute i bushen när de inte lyckades få livet av fler än så. Var du än avfyrar en bomb i Nigeria, fast mitt på gatan en vanlig eftermiddag, så borde det ha tagit livet av minst det dubbla. Det finns faktiskt 200-miljoner människor där i detta land. Undrar hur många som dör av att de faller av motorcykeln. Antagligen flera per dag…. Jag har faktiskt åkt motorcykel i Nigeria, många gånger.

Jag tror att min chans att råka ut för en kidnappning eller att dö i en bombmassaker är ungefär lika stor som möjligheten att bli uppäten av en varg när jag plockar blåbär i Tenala skogarna…. och jag fortsätter att plocka blåbär… mitt barnbarn också.

Where do I go from here.....

Nu har jag legat i isvaken i snart två år. Under den här evighetslånga tiden har jag lärt mej många saker om mitt land som jag inte ens kunde drömma om att existerade nu på 2000-talet. Det handlar inte bara om myndigheter som skriver sina egna lagar ungefär ”som fåren skiter” som vi säger i Österbotten, utan också fördomar från människor som jag trodde att var kloka och vidsynta. Från den punkt jag nu står är världen långt ifrån vacker och ibland funderar jag hur jag ska stå ut med denna nya vetskap eller hur jag kunde leva i sån okunskap om sakernas natur under så lång tid utan att störas ens så mycket att jag skulle bry mej. Var jag blind. Nej jag tror att det var min medfödda optimism och tilltro till människors godhet som låg som ett filter över mina ögon. Om jag någon gång mötte otrevligheter så skyllde jag på att ”de menar det inte så”. Jag har alltid velat tro på människornas goda vilja, jag har alltid känt mej älskad.

  

Jag har stökat undan de stora bitarna först här i min blogg. Jag kommer nog att tugga de mindre bitarna också men det får bli till senare. Nu är jag uppe på iskanten och nu vill jag gå vidare. Ni undrar kanske hur jag kan säga så. Ingenting har ju blivit bättre snarare sagt värre. Nu ger de oss rådet att söka uppehållstillstånd på grund av äktenskap. I frågeformuläret frågas, träffades ni före ni gifte er och träffades ni efter, varför inte. Ska jag svara Nä, vi ville nog men vi fick int. Med facit från tidigare erfarenheter så ser jag det ganska klart att vi har den största striden framför oss ännu och den tänker vi vinna. Därför får vi nu bara se tiden an. Vi måste få möjlighet att träffas. Jag ska resa till Nigeria igen så fort som möjligt.

  

Det här är nu situationen angående uppehåll på grund av äktenskap: Lagarna har skärpts från nyår. Den som bor i utlandet ska gå till närmaste beskickning och föra in ansökan själv, ombud godkänns inte eller att en anhörig här i Finland ansöker. Fingeravtryck tas när man gör ansökan. Antagligen för att det ska vara omöjligt att förfalska sin identitet i fortsättningen ifall det skulle bli ett totalt nej. Sen får man vänta, i evigheter, på att få tid till intervjun, som nu är obligatorisk för alla sökanden. Det duger inte att ambassadens personal intervjuar, utan en myndighets person från migri här i Finland ska resa till Abuja för att göra intervjun. Hur ofta tror ni det händer. De säger att tiden är ungefär ett år innan något som helst beslut kan fås. Ett år ska vi alltså var tvungen att leva åtskilt. Livet är kort och dyrbart. Varje sekund är värdefull.

Vad som än händer nu behöver jag pengar. Pengar att resa ner till min man, pengar att överleva själv och se till att min man överlever och pengar att processa ett uppehållstillstånd som inte är det allra billigaste. Det är pengarna som talar. Är du fattig har du inte råd med en Afrikansk man….jag har inga pengar. Skulle jag ha fem tusen på mitt konto nu skulle jag vara där. Jag skulle släppa allt vad jag har för händerna och resa dit i morgon. Längtan gnager och tär och jag är tvungen att glömma för att klara av att leva genom dagen. Det hjälper stundom att tänka på allt det fina som jag har och det jag fått uppleva. Det hjälper också att tänka på framtiden, att vi är gifta och att kärleken övervinner alla hinder. Han är närvarande hela tiden och flera gånger per dag har vi kontakt med varandra. Vi lever som om vi var tillsammans. Han är det första jag tänker på om morgonen, den sista tanken på kvällen går till honom. Jag upplever och lär mej, känslan av att vara i längtan, och den är outhärdlig.

God Jul ...... önskar ambassaden.

Nu är vi gifta…. Alla säger att nu är det bara att tuta och köra. Allt trubbel är över, alla dokument registrerade och nu så ska vi söka uppehållstillstånd.

En av mina väninnor hade kvar uppgifter som hon fått av Finska ambassaden hur man ska göra. Mycket enkelt…. först söka visum in till landet, sedan ansöka om uppehållstillstånd från den lokala myndigheten på bostadsorten när han väl är på plats… förvånansvärt enkelt…. De rekommenderade detta klart och tydligt och förklarade att det här är både det enklaste och billigaste sättet att sköta saken.

Vi vill fira Jul tillsammans så vi skyndar oss att få in visum ansökan. Vi planerar att åka upp till min mamma för att hon ska få träffa min man. Sagt och gjort vi ansöker….

I ….. ask for a date for an interview for visa as soon as possible. I want to apply for a 90 day visa to Finland. I am married to ……. which is a Finnish citizen and who has invited me. I am applying as a family member

Svar……..How long are you planning to stay in Finland?…..  have you legalized your marriage certificate?. To request an appointment: Write appointment request to the subject line in your email

We wish to apply for a visa three months and during that time we apply for a residence permit in Finland. If we are denied residence permits, we will return to Nigeria.
Our marriage is legal in Finland and in Nigeria. Purpose of Travel: To spend hollyday whit my familly.
Intended date of travel: As soon as possible in dec 2012

Svar……. Please let us know the exact date you will be travelling to apply for a visa your date of travel is essential.

My date of travel is 17.12.2012 from Lagos to Helsinki

Svar….. Unfortunately we do not have available date for your appointment. Visa takes a minimum of 14 business days to process. From the travel information you provided, we cannot issue a visa. Available dates are from the third week in December. Appointments are scheduled on first come, first serve basis. You may revert back to us with a new schedule.

The next suitable day of departure can be  24.12.2012 Is it possible that you can arrange a time for interview, so this may be a fitting departure date.

Svar…… We are closed on the 24^th of December, we do not take visa applicants on Friday, if we were to give you Monday, please count 14 business days from Monday and check what date you will get.    

Can you please give us a time for an interview. The first day that suits you is good for us.

Svar….. YOUR APPOINTMENT IS SCHEDULED AS FOLLOWS: DATE: 14^th January, 2012 TIME: 08h30 AM

Detta är min brevväxling till ambassaden i förkortad form. Efter lite brevväxling till fick vi faktiskt tid till den 10 dec. kl 9.00. Vad handlar det om egentligen. Varför ska det vara så svårt.

Min man får sin intervju. De skrattar honom rakt i ansiktet och säger: Du är så fejk, du får aldrig ett visum. Min man tror att de skämtar. Jag tror att han har missförstått. Det är ju så här som vi har blivit sagd att vi ska göra. Vi har följt alla råd till punkt och pricka. Alla de dokument som ambassaden ville att vi skulle sända har vi gett, mina kontoutdrag, kopia av mitt pass, inbjudningsbrevet, utdrag från magistraten på att vi var gifta och tre gånger fick vi boka om vår biljett, stackars hon på resebyrån. När jag klagade över att de ville ha dokument som inte var relevant sa de bara att så här brukar man göra och så hänvisade de till en sida på webben där det stod ungefär att man kan be om komplettering , egentligen hur mycket som helst.

Två dagar innan Julafton, en timme innan ambassaden stänger, får vi ett nej på vårt visum. Det finns ett kryss i rutan….  your intention to leave the territory of the Member States before the expiry of the visa could not be ascertained  Det var samma svar vi fick på hans första visum ansökan. Denna ruta borde aldrig få finnas. Det gäller ju alla. Vem kan bevisa något als. En retur biljett duger inte som bevis och vad vi än gör eller säger behöver de inte tro på oss.

Vi är ju gifta… vad tror de…. att vi säger Jaha nå tack å förlåt…. Nej vi överklagar så klart. Vi fortsätter tills vi dör. Vi kommer att hitta ett sätt att leva tillsammans. De kommer att förlora…..så varför detta bråkande.

 Jag vill inte orda om detta mera. Vi fick nej på vår överklagan också. Motiveringen då var att han var ”Ekonomisk svag” Att han hade 3000€ på ett bankkonto till sitt förfogande var alltså för lite pengar. Nu hade vi dessutom ingen rätt att överklaga mera. De hade plockat våra papper i ett par månader. Nu var vi ett avslutat kapitel. De som är mera insatta påstår att vi borde ha mutat. Jag vill inte. Då säger de, ja då får du skylla dej själv.

Egentligen handlar det väl om att de kan säga nej om de vill…. och det vill de…. bara för att de kan. De följer ett regelsystem som är både orättvis och går att tolka som man vill. De dömer utan att vara en juridisk instans och gör beslut utan motivering och den dömda har ingen rätt att föra sin talan eller försvara sig mot anklagelser även om de är falska och grundade på sannolikheter. Jag sände brev på brev till ambassaden och bad att de skulle förklara för oss hur vi ska göra. Jag fick aldrig svar på mina brev. Jag hade bara en enda fråga. Hur ska jag göra för att min man ska få ett legalt inresetillstånd till Finland. Kan det faktiskt vara så att de på ambassaden inte kan svara på en sådan fråga.

Det enda de egentligen åstadkommer är lidande. Jag är här och han är där. Varje dag och natt är fylld av längtan. Vi vet att han en dag kommer att få sitt uppehållstillstånd men när, det är frågan. Ett nej från ambassaden innebär bara att det blir besvärligt och väntan blir längre. Vet de överhuvudtaget verkan av deras beslut, bryr de sig als. Tycker de att de gjort ett bra arbete när de lyckats hålla en människa utanför gränsen igen. De står där och stämplar…. god jul…. men nej int heller…..ha en fucking pissi jul…. nu far vi hem till familjen och myser.

Käre President...du har fått brev....

Igår kväll somnade jag med kläderna på av utmattning. Jag skulle bara lägga huvudet på dynan en stund för att tänka…… jag vaknade igen halv fem och fortsatte att tänka.

Man har gett mej förslaget att jag ska skriva till presidenten. Det stannar kvar i folks medvetande, livförsäkringar, som kan användas när inget annat hjälper och det finns där att ta till i nödfall. Dessa sista utvägar, försäkringarna till att allt kommer att gå bra och vi klarar oss nog, litar vi på så att om vi har de utvägarna kvar så har vi ännu inte försökt allt. Vi vill ju inte tro att det är hopplöst, aldrig, så vi har våra mer eller mindre otroliga lösningar på våra problem. Gud hör till den kategorin och presidenten…. 

Jag kan lova er, att Gud har jag i min förtvivlan ropat till dag och natt, men endera har han annat att göra eller så är han döv. Möjligtvis kan det bero på att han har andra planer men tills vidare har mitt gnällande och gnatande inte gett det resultat som jag önskar. Så kvar finns då presidenten. Kära presidenten ge mej min man…..

Man kan ju googla allt möjligt så jag gjorde så. ”skriva brev till finlands president” Sök på webben! ….. vanligaste frågor….enter…..

Kan republikens president bevilja uppehållstillstånd eller inverka på behandlingen av uppehållstillståndsärenden?

Medborgarskaps- och utlänningsärenden ingår inte i republikens presidents uppgifter och faller inte inom området för presidentens befogenheter. Migrationsverket avgör medborgarskapsärenden och utrikesministeriet, utlänningsverket eller den lokala polismyndigheten avgör ärenden som gäller utlänningars inresa och vistelse i landet

Migrationsverket och andra myndigheter som saken gäller har självständig beslutanderätt, som grundar sig på gällande lagstiftning. Republikens president kan inte ge förhållningsregler till migrationsmyndigheterna och inte heller ändra beslut som utlänningsmyndigheterna fattat inom området för sina befogenheter.

Det finns situationer var vi är utanför rättssamhället, var det inte finns någon som hjälper eller skyddar dej från lidande, där privilegiet att vara född i ett av världens tryggaste och rättvisaste land ingenting är värt. Det finns tillfällen när det land som fött dej, som du har tjänat och älskat, vänder dej ryggen och låter dej stå i kylan utan att känna medlidande eller ge någon nåd.. Jag är gift med en Afrikansk man…. inte ens presidenten kan hjälpa mej så att jag får en enda önskan uppfylld, att få leva tillsammans med min man.

Käre President... här skriver en desperat kvinna.... Du regerar över ett orättvist land och dina undersåtar lider.

I drömmen är jag där.

 Det fanns inget tvivel när jag lärde känna honom för två år sedan, det fanns inget tvivel där i vårt paradis tillsammans och det finns inget tvivel nu, när jag är här och han är där, när tid och rum skiljer oss åt… Himlen är grå och stora vita flingor faller. Långsamt sänker sig skymningen. Jag släpper taget om min längtan och låter den löpa fritt som vilda hästar. Jag är tvungen att genomleva ännu en natt av ensamhet och jag ser många ensamma nätter komma.

Ibland när jag vaknar tar det en liten stund innan jag vet vem jag är och var jag är. Mitt huvud är alldeles blankt och det som jag ser runtomkring mej säger mej ingenting. Jag har inga känslor, ingen oro eller förväntningar men just när medvetandet återvänder och jag vet att jag är jag är det en stund av skräckfylld panik när jag försöker få kontroll över min tillvaro. Jag sträcker ut min hand och jag känner min mans sammetsmjuka varma kropp vid min sida. Jag hör att han andas lugnt och att andningen ändrar i den stund min hand nuddar vid honom. Han är vaken och jag vet att han liksom jag, just nu pendlar mellan sömn och vakenhet. Ja vänder mitt ansikte mot honom och när han öppnar sina ögon kan jag se djupt in i hans själ. Jag ser hans blick hur den vandrar från tomheten han just lämnat till att möta min blick.... och han ser att jag är jag.

Så börjar vi vår morgon medan de små rosafärgade duvorna kuttrar utanför fönstret och tupparna galar. Solen har redan gått upp och den tropiska regnskuren har gjort att luften känns ren och fuktig. Vi sover med öppet fönster och vi hör de första arbetarna anlända…”Hagfaa”…..så låter det i mina öron deras hälsning…”goooodmorning”….

Sen kommer ”Opaaa-kvinnan”. Hennes röst är liten och mjuk. Hon går försiktigt mellan husen och balanserar sitt emaljerat fat på huvudet. Hennes runda höfter svajar när hon går. Hennes klänning har ärmarna avklippta och de fransar sig vid axlarna. Hon är vacker. Hon ler blygt och hon har en stor glugg mellan framtänderna. 

Opan som hon säljer är min favorit mat, min morgongröt och det som jag helst av allt äter fast än flera gånger per dag. Jag älskar färgen den djup orange-okra och jag älskar utseendet, till en kon formad efter hörnet på en plastpåse. Jag älskar konsistensen liksom tjock gröt eller mjuk korv. Jag älskar smaken, mild ärt-liknande med skarp kajen-peppar och nästan inget salt och jag älskar sättet hur det serveras, kluven i skivor och bara att gripa tag med fingrarna och äta det på samma sätt som äppelklyftor.

Men den första veckan låter min man mej inte äta Opa. Han tror att min klena magen inte ska tåla sådan mat så jag får pulverkaffe och vitt bröd och bananer istället. Han behandlar mej som sin skatt. Inget ska få hända med mej. Han skyddar mej för allt, från myggor till rånare. 

Jag försöker att hålla mej lugn. Jag är van att ta vara på mej själv och det var bara några dygn sedan jag sov hopkrupen på en stol, ensam på Paris flygfält bland vakter med stenansikten och blodtörstiga vakthundar med munkorg. Bredvid mej satt en man med sina bara fötterna som hade stora svarta fläckar av död hud och förruttnelse. Han luktade urin och lik. Han var kanske tjugo plus och redan ordagrant med båda fötterna i graven. På andra sidan låg en kvinna av obestämd härkomst som ängsligt barrikaderade sig med sina kappsäckar. Utanför fönstret bäddade uteliggarna åt sig med papplådor och gamla filtar.

Men hans omsorg lugnade mej. Upplevelsen jag hade när jag anlände sjönk långsamt undan och den ersattes med en vaggande känsla av att allt är som det ska vara.

Med denna ring......

Stenen är ljusgul nästan genomskinlig. Kalle säger att det kan vara citrin-kvarts. Han har kluvit den och sedan sågat upp en bit i en tunn skiva. Jag sätter den mot lampan för att titta på strukturen. Det ser ut som sprucken is. Kalle säger att den duger bra som sten i en ring, att sprickorna inte är något hinder. Stenen är passligt hård och ändå bra att bearbeta. Han slipar ytan blank och slät så att den börjar skimra. Jag tycker om den. Jag fotograferar den för att dokumentera hela processen från början till slut. Jag tänker göra en digistory om våra ringar.

Vårt bröllop blev ju lite som det blev. Att gifta sig i Nigeria kan vara lite kaotiskt. Mitt i all röran så sa vi hela tiden till varandra att vi kommer att göra det på riktigt sen, sen när vi är i Finland hos vänner och sen hemma hos hans egen familj i hans hemby. Nu gör vi det så gott vi kan under de omständigheter som råder och med de resurser vi har. 

Ringarna köpte vi av en man som sålde krimskrams och sånt till ett pris av ca 1€ styck. De var enkla förgylld koppar och redan efter bara någon dag började ringen bli mera koppar än guld. Vi hade inte råd till att köpa något dyrare. Alla våra pengar gick åt till papperskriget med både de Nigerianska myndigheterna och de Finska. Ringarna blev en bisak men de måste ändå finnas vid vigselceremonin. Sam som skulle vara mitt bröllopsvittne, hjälpte oss att hitta fram till mannen som sålde ringarna. Vi stannade vid ett försäljningsstånd mitt bland alla andra stånden. Runtomkring stod storögda barn och en flock getter. Nästan varje stånd hade en solblekt parasoll spänd över bordet som skydd mot den heta solen. De tre männen skötte affärerna medan jag stod vid sidan om och tittade på människor, djur och trafiken som gick i en dammig karavan bara ett steg bort från försäljningsståndet. Vi gjorde proceduren kort. Handelsmannen hade en hand full ringar i en plastpåse som han tog fram ur en ficka. Vi hittade några som passade, ett par skrynkliga sedlar bytte ägare och sedan var det inte mera med det än så.

Jag tog det som en rutin att alltid titta efter stenar på marken när vi var ute på promenad. Ibland hittade vi jordhögar som spolats rena under den pågående regnperioden. Jag plockade sådana stenar som jag tyckte att var fina men oftast slängde jag dem tillbaka i dikeskanterna innan vi nått hotellet igen. Långsamt samlades en vacker hög av diverse stenar i vackra färger på fönsterbrädan i hotellet. Granit och kvarts hör till den vanliga berggrunden också här i Nigeria. Enstaka vacker marmorbit från någon byggplats hittade jag också. Jag visste ju inte vad jag skulle titta efter så det blev mest att gå på känn och plocka de som såg lite annorlunda utanpå, men det var inte så lätt.

En eftermiddag när vi var på promenad hittade vi en hel stenhög vid sidan av vägen. Jag rusade dit för att se om jag kunde hitta något av intresse. Det var min man som såg den. Han tog den i handen synade den noga och räkte fram den till mej….Is this good….

 Vi ska ha ett riktigt bröllop, jag kanske till och med två bröllop. Vi ska ha gäster och fest och en präst som välsignar oss. Vi ska ha fina kläder och mitt hår ska vara uppsatt i en vacker frisyr med blommor inflätade. Vi ska ha musik och mycket att äta……och vi ska ha ringar, som är bara våra, gjord av en sten från Nigeria, handgjord av en hantverkare från Ekenäs. Vår viktigaste dag i livet skall vara vacker. Ett steg i taget tar vi mot vårt mål.

Jag tittar på den vackra skimmrande ytan av den polerade flisan. Jag tänker…hur lätt det är att tappa bort livet när vi skyndar mot ett mål någonstans i fjärran. Mitt hjärta är varmt. Jag är mitt i äventyret. Denna stund är viktig.

Att våga vara i äventyret.

Jag sitter på trottoarkanten och blundar. Alla de nya intrycken är för många och jag minimerar dem genom att koppla bort synen. Luften känns varm mot min hud men inte svettigt het som jag hade tänkt mej. Doften av någon okänd blomma blandar sig med lukten av asfalt och sand. Ljuden går inte att utestänga…. Do you have any problem…. En man hade stannat framför mej och tittade oroligt ner på mej… No Im just resting…. Jag ser efter min man. Han går omkring bland bilar och människor en bit bort. Jag ser hans rutiga skjorta bland de andra människorna som i mina ögon ser väldigt likadana ut, bruna med svart kort krulligt hår och massor av tänder. Jag tittar närmare på mannen som pratade med mej och nu känner jag igen honom. Det var en av männen i immigrationspersonalen inifrån flygstationen. Where is your man, frågade han och jag pekar. Mannen gick bort till min man och de pratade en lång stund.

Mannen heter Godswill och är immigrations chef eller vad det nu kan heta. Han har lovat att köra oss till hotellet. Han vill vara säker på att jag kommer i säkerhet och han vill kontrollera var vi tänker bo. Jag funderar hur mycket pengar vi kommer att bli skyldiga honom. 

Jag får sitta i framsätet med Godswill och min man i baksätet. Han säger inte mycket och jag känner mej ganska generad. Godswill pratar om sitt land och jag pratar om Finland, om vårt skolsystem, hälsovård, om att arbeta i Finland och att få visum. Ja jag sa att det är svårt, men jag visste ju inte egentligen hur svårt det är. Godswill var intresserad och ville som alla andra från hans land, importera begagnade skor och barnkläder till försäljning.

Ute är det beckmörkt. Det finns ingen gatubelysning och elektriciteten är avstängd. Nigeria vill privatisera elförsörjningen och för att påskynda förloppet, stänger de av elen lite nu och då och i synnerhet då det är fotbollsmatch på teven. Jag försökte hålla mej lugn. Jag sitter nu i en bil i Nigeria som styr ut i det okända av mörker och kaos. Min man säger inte mycket så det känns som om jag sitter med två vilt främmande människor. Det är hans röst jag älskar, orden han viskar i mitt öra medan jag stirrar på en bild av en allvarsam man i sportkläder. Det är den mannen jag känner. Den här tysta levande mannen som doftar gott och tittar på mej med varma ögon gör mej osäker. Men jag känner hans omsorg omsluter mej. Mitt hjärta är varmt och lugnt. Jag vet att jag har gjort rätt. Nu behöver vi få vara ensamma men vägen bara fortsätter och fortsätter. Det är fullt med bilar och fotgängare. Försäljare bär sina bördor på ryggen och på huvudet. De säljer allt mellan himmel och jord som kan bäras i stora ställningar. Skor, tandborstar, handdukar, postkort, klockor, bil-fälgar, lampor, böcker och kulspetspennor och frukt. Vid kanten av vägen lyste eldar upp de mörka ansiktena och ögon och tänder lyser vita i mörkret. Vindrutorna är nervevade för att ge svalka i den heta kvällen och den dammiga luften virvlar in och sätter sig som ett rött puder över mina svettiga armar. Trafiken sniglar sig fram och står ibland helt stilla. Då passade försäljarna på att sticka in sina varor genom det öppna fönstret. När de ser mej och mitt bleka skräckslagna ansikte, drar de sig hastigt tillbaka och bara stirrar. Jag stirrar tillbaka.

Jag pratar, nej jag babblar hela vägen till hotellet för att hålla mina nerver i styr. Jag har inget att säga men pratade ändå, därför att tystnaden som uppstår när jag i korta stunder upphör med att prata, gör mej ännu mer nervös.

Vi kör genom mörkret och tiden står stilla. Godswills röst blir avlägsen och jag känner närheten av min man i baksätet. Jag stirrar ut i mörkret på siluetterna av landskapet, eldarna som brinner och människor som går högljudda gestikulerande i vimlet. Jag är med i en overklig film. Jag sitter plötsligt längst fram i biosalongen och ingenting är verkligt. Detta kan inte hända mej.

Fågel av Aska, res dej upp!

Jag har kravlat mej upp ur gropen igen. Insikten om hur krass verkligheten egentligen är, hur idiotiskt systemet är utarbetat, nästan till omöjligt  att förstå och absolut omöjligt att efterfölja, gav mej en rak höger och jag damp. Vi trasslar in oss i våra egna garn och ingen kommer ut som en gång fastnat i de klibbiga trådarna av organiserat samhällssystem. Helheten blir så svår att kontrollera, så därför klänger vi oss fast vid små detaljer för att göra saken begriplig åtminstone för oss själva. Människan vill se logik i vad som rör sig i rummet som berör ens eget liv. Utanför rummet angår inte oss. Vad som är innanför dessa väggar bestämmer vi i viss mån själva, men inte allt och alltid. Det gäller att vara vaksamma när vi matas. Ibland kryddas födan med information som inte är relevanta eller som styr oss in i en hage med rädslans stängsel. Men jag säger…. det finns så mycket intressant att upptäcka när man börjar tänka själv och ifrågasätta. Utanför de imaginära stängslen finns en stor värld med nya tankar och  intryck som bara väntar på att utforskas.

 

Det är liksom när det bildas en spricka i dammen. Först sipprar det  droppvis in nya tankar och ett tu tre brister hela  verklighets-muren och vi virvlar omkring i en okontrollerbar vildsint verklighet.

Jag är där, i dessa virvlar. Jag förstår inget och kan inte styra. Försöker jag sprattla emot sjunker jag in i dyn och  mitt medvetande drunknar i oanvändbar information. Det är just vad det är, tankarna som kommer till dej när du virvlar omkring i  slaskvattnet av dina egna vanor och  övertygelser. Inget av vad du trodde var sant eller går att tillämpa här. 

Nu finns det två sätt att reagera. Klamra dej fast i det som var den gamla verkligheten och försöka förstå eller bara kasta all barlast över bord och låta skeppet kastas hit och dit i stormbyarna. Långsamt lär vi oss segla under de nya förhållanden eller kanske vi hamnar på ett rev eller en ny kontinent. En sak är säkert vi lär oss nya saker och vårt medvetande föryngras och blir smidigt. Det går att känna sig bekväm i allt detta nya, som surfaren som rent av mistag plötsligt hittar balans och hamnar mitt i en tunnel av brusande vatten.

Jag ser möjligheterna. Jag kommer inte att bli förtorkad och bitter, bara jag kan förmå mej att komma upp på surfbrädan. Vågen är här. Det är inte försent, inte för svårt. Det är bara att göra en ansträngning för att häva mej upp, så är jag där i tunneln av klart vatten. Strömmarna kommer att föra mej och som albatrossen seglar till synes utan ansträngning på de varma uppvindarna. Så kan också jag höja mej.

Världen är full av möjligheter. Vem lyckas, vem förlorar. Är det inte så att det är den som fortsätter att leka, den som ser varje dag som ett utmanande spel att kasta sig in i, en  runa att tyda och en gåta att lösa , den vinner. Det gäller inte att överleva livet, vi har kommit hit för att leva.

Kärlek utan gränser.

Jag har alltid trott på den gränslösa eviga kärleken, som går genom eld och vatten, bygger broar över himlavalvet och  som är välsignad av gudarna, som ger förvåning och hopp till människor som ser den i verkligheten manifesteras, för att aldrig smulas sönder av vardagstrivialiteter. Jag har inte bara fortsatt att tro utan jag har vetat, för jag har sett den hända mitt framför mina ögon. Jag har sett det i min egen mor och hennes kärlek till min styvfar Levi Sjöstrand, som mot alla odds och i stormar och motgångar aldrig höjde sin röst mot varandra eller slutade upp att stöda varandra som vindpinade martallar på ett klippblock i livets hav.
Min mor var änka med små barn, utsatt i sin ensamhet till att försöka överleva i slutet av 60-talets socialskydds-lösa samhälle. Levi var märkt av sin invaliditet, sin egenart, och satt på undantag på åldringshem innan livet ens hade hunnit börja. Där knöt de sina band för att aldrig släppa taget. I 25 år fick vi barn växa upp med att se respekten och omsorgen om varandra, spelas upp som ett dagligt skådespel. Vi blev präglade i medmänsklighet, mod och tro på det goda......och kärlek över alla gränser.
Varje gång jag gått in i ett förhållande har jag vandrat med den intentionen att aldrig vika bort från min valda väg. När jag mött motgångar har jag inte gett upp, inte i första taget och inte i andra. Att gå skilda vägar har inte varit mitt beslut i första hand men jag har varit den som tagit konsekvenserna av att min väg plötsligt slutar i ett stup eller en återvändsgränd. Ofta har känslan av att vara sammanfogade i osynliga trådar trotts att de mera synliga banden brustit, gjort att jag alltid fortsatt att bry mej och vilja väl även då när det varit som svårast.
Men jag har aldrig kunnat ljuga för mej själv. Det har alltid saknats något i hjärtligheten mellan mej och de livskamrater jag valt .De broar vi har byggt har i något skede mötts men efter en tid har jag blivit tvungen att se att det bara är en spegling. Jag tror att jag ser dej, du tror att du känner mej, när vi egentligen bara startat ett familjeföretag som är en modell av vad vi tror att är sant.
Men jag har vetat så säkert, så jag har aldrig slutat söka, försöka, prova ut nya idéer, varit på min vakt och undersökt mina reaktioner och hur jag kopplar an till möten med olika människor. Jag lär mej att känna mej själv, vad jag värderar, var jag sätter gränser och vad jag inte vill avstå.
En dag står jag helt klar inför insikten, jag kan inte hitta genom att söka. Vad jag söker är ett grässtrå i gräsmattan, ett löv i en skog. Jag kan inte höra genom att lyssna, för vad jag letar efter är en enda ton i en evig symfoni, den tonen som svarar an till min inre sång. Jag kan inte hitta vägen om jag fortsätter att gå, när jag inte vet riktningen. I det ögonblicket var jag i stormens öga.....och allt var lugnt. Jag var i tystnaden och det enda jag hörde var mitt eget hjärta bulta.
Endast hjärtat vet, och för att hitta vägen måste vi gå genom hjärtat. Det är som att sluta simma motströms mitt i forsarnas virvlande skum. Plötsligt bärs du av vattnet och det för dej dit du ska. Det är att sluta vilja och överlämna sig själv villkorslöst för att ta emot det som är för mej bestämt, att ta emot kärleken oberoende av i vilken form den tar sig uttryck.Vi blir oftast överraskade. Vi fick just vad vi ville ha, men vi kunde aldrig ha varit så fiffiga att vi fattat det själva, förstå vad vi egentligen vill. Vi är så förblindade att vi söker det motsatta. Vi måste överlista egot, för egot är alltid beredd att kompromissa för att få en näve smulor. Men vi är värda så mycket mera än bara smulor. Vi är värda att älskas med samma intensitet som vi själva älskar.
När du är hemma, i det hemma som inte är en plats utan ett sammanhang, behöver du aldrig vara rädd. Du vet att den hand som smeker dej, alltid kommer att röra dej med kärlek. Det är inte du och jag, inte vi eller oss utan bara ett......att vara. I det varandet finns ingen separation. Det jag ger kommer jag alltid att få. Jag är kärlek och kärlek kommer till mej, kärlek är redan här, den har aldrig lämnat mej. Det var bara jag som stod i vägen.

Jag älskar... och sagan är sann. Fortsättning.

Vi står på Abujas flygplats med armarna om varandra, slingrande som de vita blommorna vid min mors stuguknut som hon kallar "människans liv". Jag vill inte släppa honom, inte nu. Mina knän darrar och varje muskel i min kropp är på helspänn. De har sagt att jag måste åka hem med nästa flyg. Jag kan inte tänka klart men ett ögonblick kan jag betrakta mig själv och konstatera att jag är i fullständigt chock. Hastigt nuddar hans läppar vid mina, lätt som en fjäder. Det var min första kyss och jag hann aldrig känna efter. Plötsligt släppte han taget om mej och gick tillbaka till gränsvakterna. Jag var för långt borta för att höra vad de sa men jag såg på hans gester och ivriga prat att det inte verkade gå bra.

..... Han ställde sig ner på knä framför vakterna... Hela rummet började svaja och jag trodde att jag skulle svimma. Jag såg hela Afrika stå på knä och be för kärlekens skull. Mitt hjärta blödde, jag kved som ett sårat djur. Min stolta man.....kungen i mitt liv....går ner på knä för att jag ska få stanna hos honom.

- Du får två veckor, sa en av vakterna till mej...Ja sa: - Nej jag ska ha sex veckor. - Du far hem om två, sa han. - Jag far ingenstans, sa jag. - Vi är inte i Finland nu sa han, det är inte din sak att bestämma, det är vi som säger om du får stanna eller gå. Jag spände blicken i honom och sa: - Jag säger inte detta för att jag är Finne och du är Nigerian, jag säger det för att jag är en kvinna som älskar och jag tänker inte lämna min man. Vi stirrade varandra i ögonen och mätte vår viljekraft, sedan vände han på klacken och gick för att prata med min man.....min man kom fram till mej och sa att de vill ha pengar. Hundra dollar. Jag sa inget, öppnade plånboken och gav honom hundra dollar. Vakten bredvid mej tittade på mej ett ögonblick....du får sex veckor.

Min kappsäck anlände men jag noterade det knappt. Min man tog mej i handen och ledde mej ut i den ljumma skymningen. Det var kaos. Bilar och människor. Jag satte mej ner på trottoaren och min man gick för att hitta en taxi. Jag studerade palmernas siluetter mot den azurblåa himlen och den rostbruna jorden som redan fastnat på mina skor och kändes sträv i mina lungor. Människorna pratade och gestikulerade. De gick förbi mej där jag satt. De var klädda i färgglada kläder, kvinnorna med stora dukar kring huvudet som fick dem att likna fjärilar. Jag såg det knappt. Jag blundade och var i vinden, i dofterna, i de främmande ljuden.....det fanns ingen taxi.....min man hade en rutig skjorta och han doftade söt parfym....just nu struntade jag i om det fanns en fortsättning på mitt äventyr. Jag satt på den varma asfalten och kände kylan långsamt lämna min kropp. Äntligen, äntligen var jag här. Sex veckor skulle jag få uppleva sådant som jag inte ens drömt om. Det kan vara första gången, många gånger. Nu är det första gången i mitt liv som jag upplever Afrika.

Jag förstod så lite, av vad jag upplevt. Jag reagerade bara instinktivt utgående från mina egna  referenser. Jag skulle senare lära mej att få av mina övertygelser var relevanta här. Att det jag redan vid mina första timmar fått vara med om inte alls var det jag trodde att det var eller ens var möjligt att förstås utgående från mina erfarenheter. Jag hade kommit så långt ut ur min bekvämlighets zon att jag bara hade en sak att göra.....släppa taget om kontrollen.

Snälla barn väntar och blir utan.

Sedan April 2011 har vi bara haft en enda fråga: Hur ska vi göra för att min man ska få tillstånd att komma till Finland. I dag har 667dagar gått och vi har ännu inte fått ett svar som skulle ha gett oss det vi vill ha, lagligt visum eller uppehållstillstånd för min man att vistas i landet.
Jag hade tagit kontakt med honom 17 April och vi visste genast att vi hörde ihop och vi ville hitta en framtid tillsammans. Jag hade sett honom i en vision, men come on, vi lever i 20-hundra talet. Folk är realistiska, man vill dejta, man vill veta. Jag var väl inte mera tillitsfull än andra så jag ville också veta. Dessutom hade jag en familj att ta ansvar och hänsyn till. Jag kunde inte bara meddela från ena dagen till den andra att nu tänker jag gifta mej och det flyttar in en man från Nigeria här i vår lokal nästa månad. För det var just det svaret jag fick på frågan Hur. Man sade att jag skulle gifta mej med honom. jag säger här "man" eftersom det inte var bara en som kom med förslaget och bland de som inkluderar "man" fanns också sådana som kanske inte borde komma med ett sådant förslag på grund av deras arbetsposition. Jag nekade blankt. Jag vill göra allt riktigt och lagligt och dessutom hänsynsfullt till min omgivning. Jag tänkte mera på yttre faktorer än det faktum att jag visste att vi kommer att gifta oss det är inte frågan om utan när.
Det finns inget "dejtingvisum". Min man som är Afrikan ska ha en orsak att resa, inte bara som oss vitingar, att det är roligt att se sig om. Till Finland kommer man inte utan orsak. Vi måste hitta en giltig orsak för min man att vistas i landet. Vi behövde inte göra några långsökta åsnebryggor. Min man är professionell fotbollsspelare och spelar på landslagsnivå. I vår stad älskar man fotboll men har inte ett tillräckligt starkt lag för att spela på högre nivå. Min man hade just det nummer på sin skjorta som gjorde att han platsade in i gänget. Jag gick till ledningen för laget, presenterade min man, visade en cd där han spelade samt föreslog att han kunde komma provspela. Vår kontakt sa att det var enkel sak och han fixar allt. Jag gick nöjd hem och trodde att nu var det bara att vänta på att han skulle skriva inbjudan. Det var inte riktigt så, men efter många om och men hade jag en inbjudan i min hand. Vi ansökte om ett visum för att provspela för fotboll.
För att kunna göra det, sade min man upp sitt kontrakt i Senegal reste till Abuja Nigeria för att lämna in sin anhållan. Han fick vänta på tid till intervju men till slut hade vi ansökningen inlämnad och avgiften betald. Eftersom min man trodde att han skulle få sitt visum snabbt blev han kavar i Abuja.
Det var en fruktansvärd tid. Jag visste inte var min man bodde om han hade mat för dagen eller om han skulle råka illa ut där bland okända som inte var hans folk och inte pratade hans språk. Vi hade svårt att ha kontakt och vi väntade varje dag på ett svar....i morgon får du ditt visum....det blev vårt mantra.
Efter lång väntan kom svaret...det blev ett nej...utan förklaringar, bara, nej. Nu blev vi både förvånade och upprörda. Vi skrev ett brev och krävde att få veta vem som beslutat och varför han fått ett nej. Svaret vi fick var att det ges inget visum på provspelningar att kontakten till fotbollslaget var för svag.
Jag gick tillbaka till vår kontakt och fick ett års kontrakt på stående fot. Min man ansågs vara ett säkert kort och han behövdes verkligen som förstärkning. Vi hade också en sponsor som lovade betala biljetten för hans resa. Vi lämnade in överklagan med vårt kontrakt.....vi fick vårt andra nej......Det ges inte visum för sådana som har kontrakt. Nu bad man oss söka uppehållstillstånd.
Nu hade tiden gått och fotbollen var över. Vi sökte nytt kontrakt. Ett kontrakt innebär fri bostad, fri utrustning, försäkringar, sjukvård och matkuponger. Dessutom till kommer lön 900€ i grundlön + extra för mål och andra förtjänster. Vi förstärkte fotbollskontraktet med ett timbaserat arbetskontrakt på en byggfirma med möjlighet att jobba efter vilja och behov. Tanken var att fotbollen skulle komma i första hand. Vi hade dessutom en rekommendation från Metodistförsamlingen som lovade stöda honom i allt han behöver. Han skulle bo hos sin kusin där han hade ett eget rum till sitt förfogande. Invandrarbyrån handledde oss och vi blev ett "fall" med egen pärm med dokument. Ingen har väl haft sån karling som som min man fått. .... och så skulle han intervjuas igen, och igen fick vi punga ut med en avgift.....och igen fick vi vänta.
Om det är något jag lärt mej under denna tid, det är att fylla i blanketter och att vänta. Nu fick vi vänta en god tid innan önskemål om kompletteringar började dugga in. Allt var skrivet på fel blanketter. Fotbollskontrakt har sina bokstäver och nummer, arbetskontrakt har sin egen blankett.
Efter en evighet kom........ ett nej.... Motivering: Uppehållstillstånd ges inte för fotboll division 2 som anses som hobby och på byggarbete får han inte gå för de är endast för eu-medlemmar. Han ska dessutom ha en lön på 2500€
Nu gick jag till rättshjälpen som ordnade med överklagan.....ännu är hans ansökan om uppehållstillstånd någonstans i mangeln bland högar av papper...
Jag blir matt bara av att skriva detta. Ändå är allt förenklat. Förrän vi fått klart hur allt ska gå till har jag suttit åtskilliga timmar framför datorn. Jag har ringt och frågat. Kopierat och skrivit formulär. Jag har suttit och berättat vår historia tusen gånger. Under tiden har min man kämpat för att överleva, svultit och blivit bestulen på allt han äger.
Och frågan är obesvarad....hur ska vi göra.....finns det ingen som kan ge svar?

Landsförrädare och inkräktare.

Jag blir skräckslagen igen när jag läser Huvudstadsbladets inlägg om inflyttnings statistik. Kommentarerna är öppet rasistiska eller  förklädd i sarkasm och ironi. Men det som skrämmer mej mera är hur förvirrade vi är trots att vi har tillgång till så mycket medial information.  När jag läser notisen förstår jag lite varför. Det som skrivs där är inte fakta utan bara en vårdslöst utkastad statistisk på hur många människor från utlandet som kommer att befinna sig i huvudstaden inom några år.  Vad säger oss detta ....ingenting. Alla människor, studerande, flyktingar och asylsökande, arbetstagande, familjeåterföreningar  inklusive inflyttning från våra grannländer är inbakade i denna siffra. Asylsökande från länder i krig blir här i samma grupp som välutbildade Ester, Ryssar och Svenskar. Hur stor del av procenten är just dessa och för att inte tala om gästarbetare, diplomater och högskolestuderande från asiatiska och afrikanska länder.
När man läser både på och mellan raderna i kommentarerna kan man ana att det är outbildade individer från U-länder och krigszoner som är den faktor som folk i allmänhet fruktar mest. Dess behöver mycket stöd av samhället och har svårt att anpassa sig efter många traumatiska upplevelser.
Men hur stor del av alla invandrare är de egentligen, det framkommer aldrig i några statistiska uträkningar som vi får se i media. Det enda vi matas med är siffror som inte berättar någonting om kostnader och vinster. Inte heller i arbetsmarknadsfrågor, behov och utbud, får vi en saklig inblick i den verkliga situationen. Det pratas allmänt om pensionering av de stora årskullarna, men vad innebär det i frågan om arbetssituationen i Finland. Hur mycket arbetskraft behöver vi. Om vi inte kan producera arbetskraft i Finland så borde vi ju importera arbetskraft då, kan man tänka sig. Varför inte utbilda arbetskraften här. Är det inte just unga outbildade som ännu är anpassningsbara som vi kan utbilda enligt vår egen standard och efter behov, om man ser det krasst. Eller  så behöver vi sådana som kan producera denna arbetskraft. Så hur vi än ser det så borde alla vara välkomna. Dessa första pionjärer har det alltid svårare, men om vi tänker det som en investering på framtiden, att det här är de nya finska medborgarna, då är dessa människor som nu anländer de allra viktigaste, och vi borde anstränga oss att ta hand om dem, eftersom de kommer att guida sina senare anländande systrar och bröder in i vårt samhällssystem. De här som redan bott här en tid kan handleda och förklara på ett helt annat sätt än när vi försöker förstå deras kultur så att vi kan integrera nykomlingarna på ett smidigare sätt. Det handlar om att bygga broar från det gamla till det nya, för det nya kommer om vi vill eller inte. Vi måste förbereda oss inte försvara och stänga ute så länge det är möjligt. Dammen brister förr eller senare iallafall. Man ska stämma i bäcken kanske inte betyder att man ska bygga en bäverdamm utan att man ska se till att bäcken rinner i en stadig fåra.

Jag är då alldeles säker att trotts vårt välorganiserade samhälle och vårt fina socialsystem kommer vi inte att se någon anstormande inflyttningsvåg av oanad storlek. Kanske vi får en kallsup i det första skvalpet, om vi inte förbereder oss, men nog ska väl Finland också hänga med i utvecklingen. Vad säger att Finland har rätt att vara en isolerad ö där vem som helst får gå ut men inget in. Då blir vi snart som katterna på The isle of Man i England, svanslösa och självdöda redan i fosterlivet. Kanske rätten att utvandra borde kvotsättas på samma sätt som rätten att invandra. De som lämnar landet borde anses som landsförrädare. Tänk så mycket skattepengar som satsats och sen ger de sig iväg när de ska bli till nytta. Det här tycker jag är logiskt....eller åtminstone inte ena galnare än det andra.