Att våga vara i äventyret.

Jag sitter på trottoarkanten och blundar. Alla de nya intrycken är för många och jag minimerar dem genom att koppla bort synen. Luften känns varm mot min hud men inte svettigt het som jag hade tänkt mej. Doften av någon okänd blomma blandar sig med lukten av asfalt och sand. Ljuden går inte att utestänga…. Do you have any problem…. En man hade stannat framför mej och tittade oroligt ner på mej… No Im just resting…. Jag ser efter min man. Han går omkring bland bilar och människor en bit bort. Jag ser hans rutiga skjorta bland de andra människorna som i mina ögon ser väldigt likadana ut, bruna med svart kort krulligt hår och massor av tänder. Jag tittar närmare på mannen som pratade med mej och nu känner jag igen honom. Det var en av männen i immigrationspersonalen inifrån flygstationen. Where is your man, frågade han och jag pekar. Mannen gick bort till min man och de pratade en lång stund.

Mannen heter Godswill och är immigrations chef eller vad det nu kan heta. Han har lovat att köra oss till hotellet. Han vill vara säker på att jag kommer i säkerhet och han vill kontrollera var vi tänker bo. Jag funderar hur mycket pengar vi kommer att bli skyldiga honom. 

Jag får sitta i framsätet med Godswill och min man i baksätet. Han säger inte mycket och jag känner mej ganska generad. Godswill pratar om sitt land och jag pratar om Finland, om vårt skolsystem, hälsovård, om att arbeta i Finland och att få visum. Ja jag sa att det är svårt, men jag visste ju inte egentligen hur svårt det är. Godswill var intresserad och ville som alla andra från hans land, importera begagnade skor och barnkläder till försäljning.

Ute är det beckmörkt. Det finns ingen gatubelysning och elektriciteten är avstängd. Nigeria vill privatisera elförsörjningen och för att påskynda förloppet, stänger de av elen lite nu och då och i synnerhet då det är fotbollsmatch på teven. Jag försökte hålla mej lugn. Jag sitter nu i en bil i Nigeria som styr ut i det okända av mörker och kaos. Min man säger inte mycket så det känns som om jag sitter med två vilt främmande människor. Det är hans röst jag älskar, orden han viskar i mitt öra medan jag stirrar på en bild av en allvarsam man i sportkläder. Det är den mannen jag känner. Den här tysta levande mannen som doftar gott och tittar på mej med varma ögon gör mej osäker. Men jag känner hans omsorg omsluter mej. Mitt hjärta är varmt och lugnt. Jag vet att jag har gjort rätt. Nu behöver vi få vara ensamma men vägen bara fortsätter och fortsätter. Det är fullt med bilar och fotgängare. Försäljare bär sina bördor på ryggen och på huvudet. De säljer allt mellan himmel och jord som kan bäras i stora ställningar. Skor, tandborstar, handdukar, postkort, klockor, bil-fälgar, lampor, böcker och kulspetspennor och frukt. Vid kanten av vägen lyste eldar upp de mörka ansiktena och ögon och tänder lyser vita i mörkret. Vindrutorna är nervevade för att ge svalka i den heta kvällen och den dammiga luften virvlar in och sätter sig som ett rött puder över mina svettiga armar. Trafiken sniglar sig fram och står ibland helt stilla. Då passade försäljarna på att sticka in sina varor genom det öppna fönstret. När de ser mej och mitt bleka skräckslagna ansikte, drar de sig hastigt tillbaka och bara stirrar. Jag stirrar tillbaka.

Jag pratar, nej jag babblar hela vägen till hotellet för att hålla mina nerver i styr. Jag har inget att säga men pratade ändå, därför att tystnaden som uppstår när jag i korta stunder upphör med att prata, gör mej ännu mer nervös.

Vi kör genom mörkret och tiden står stilla. Godswills röst blir avlägsen och jag känner närheten av min man i baksätet. Jag stirrar ut i mörkret på siluetterna av landskapet, eldarna som brinner och människor som går högljudda gestikulerande i vimlet. Jag är med i en overklig film. Jag sitter plötsligt längst fram i biosalongen och ingenting är verkligt. Detta kan inte hända mej.