Jag är på väg i mitt livs äventyr och jag håller på att missa hela kalaset på grund av att jag jämför mej med alla andra. Jag tittar på de som redan har sina män här och lever sina liv. Om ingen annan skulle ha gjort liknande beslut som jag och jag då inte skulle ha någon als att jämföra mej med så skulle jag vara ivrig, glad och stolt över vad vi åstadkommit hittills. Jag har gjort alla misstag vad man kan göra. Jag har förlängt mitt äventyr med att gå krokvägar och gå vilse.
En del beställer en biljett till första bästa turistholme, ligger och steker sig bredvid en pool och kommer hem solbrända och gör oss andra avundsjuka. Jag har en vän som tog ryggsäcken på ryggen, pass och pengar i fickan och stack. Han kunde inte resa långa sträckor för pengarna tog snabbt slut, men han jobbade och reste vidare på konstiga sätt. Han har inte kommit tillbaka ännu. Han är kvar i äventyret. De som for till fågelholmarna har rest dit ett antal gånger under tiden och deras hud är skruttig som ett russin och likgiltigheten vid poolen kan liknas vid att slö titta på teve.
Mitt äventyr ser ut såhär. Jag har ingen annat att jämföra med för det är bara jag som vet rutten.
Jag har haft en vana att fastna i längtan. Jag älskar längtan, den är så kreativ. Jag målar, skriver och vältrar mej i det bitterljuva. Det är ju vad alla pocketromaner handlar om , längtan till den oåtkomliga....nå nu har jag det....hundra procent! I romanerna får vi bara följa de älskade tu så länge som de trånande sträcker sig ut mot varandra. På sista sidan förenas de i en första kysk kyss och sen är sagan slut. Vi får aldrig vara med när äventyret egentligen börjar, så vi vet inte hur det ser ut. De romaner som börjar med att de gifter sig är inte als så spännande. Vardagsliv med obetalda räkningar, familjegräl och tvätthögar är otroligt tråkig underhållning. Kanske det finns en blockering någonstans djupt i mej, en rädsla att vardagen inte kan bli ett äventyr. Jag tror att det är det här som är det roliga, sedan kommer rutiner och tråkigheter. Hmmmm.... här är en nöt för någon skicklig hjärnskrynklare att knäcka min skalle och hitta det dubbla kombinationslåset som jag installerat för att skydda mej från att få tråkigt.
Nej på riktigt. Jag tror aldrig jag får tråkigt tillsammans med min man. Han är full av överraskningar, ja det är egentligen hans mitten namn, Fille, the överraskningarnas man, von Afrika.
Om jag kunde vara i tilliten.....han är min man och han finns i mitt liv. Innan detta år är till slut är jag mitt uppe i världens äventyr. När det är en viktig förändring som ska ske, behövs det ibland mycket planering. På invandrarbyrån gav de mej lite perspektiv. Ett arbetskontrakt varar bara till pensioneringen, men ni kan ju älska varandra i 50 år till. Ja det är ju faktiskt möjligt.....så nog ska vi väl hinna med ett och annat äventyr på den tiden.
Men inte kan jag avhålla mej från att sucka djupt när jag sätter mej ner med bunten av formulär som ska fyllas i igen, samma visa, om igen. Nej den här gången gör jag det så grundligt så de kommer att få sitt livs välskrivna ansökan i sin hand. Jag tänker inte låta dem sätta mej i berg-och-dalbanan en gång till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar