Empati eller främlingshat.

Jag har inte sovit många timmar i natt. Gårdagens diskussion på Husis fick mej att må dåligt. Jag trodde inte att det fanns så mycket dold rasism. Det var som en böld som bara väntat på att få spricka. Skribentens vilja var säkert god men jag antar att det finns en förklaring till alla haltande feltramp, tidspress, felinformation och kanske också en slentrian attityd som kommer efter en tid som gör att författaren blir ouppmärksam på hur detaljer kan misstolkas eller borde få en extra förklaring, ett tillrättaläggande för att inte missförstås. I detta fall kunde jag också märka att kulturskillnaderna fick en betydelse i hur vissa saker poängterades  på ett sätt som satte situationen i en konstig dager. Det här gjorde att notisen egentligen gjorde sakfrågan en björntjänst och snarare ökade missförstånd än gav en förståelse. Att det på uppslaget fanns en liten notis om två asylsökande som misshandlat en tredje, fick mej verkligen att fundera vad Husis var ute efter. När man läst hela paketet inklusive domslutet efter att viss politiker hade uttalat sig minst sagt olämpligt, så fick man verkligen en känsla av att här vill man ha bort ohyran, skicka hem patrasket och det genast, ja känslan var så påtaglig att jag kunde se den skymta i min egen verklighetsbild. Att gå in på mera detaljer nu är onödigt och jag vill bara konstatera att tiden när det finns möjlighet till förståelse och empati är mycket långt borta.
Jag har legat och funderat på denna fientlighet. Jag har hört mina väninnor med utländska män  berätta om påhopp och okvädesord som viskats bakom ryggen eller kastats dem rakt i ögonen. En av mina mörkhyade vänner tänkte bli överkörd på skyddsväg, bilen gasade upp och styrde rakt på så att min vän fick slänga sig i snödrivan som på värsta actionfilm. Skalan från viskning till mordförsök har många nyanser där emellan.
Hit vill jag alltså ta min man, min oförstörda renhjärtade man. Han som tror gott om människorna och  som sjunger när han ber. I-me-la, i-me-la sjunger han, tack, tack...... Jag drabbas av beskyddar instinkt, en stark och hård försvars position. Jag vill inte att min man ska utsättas för detta. Vad har jag för val. Finns det ett annat val än att inte ta honom hit eller att gömma honom hemma och sätta honom i garderoben när det kommer gäster.
En av mina allra närmaste vänner, en gladlynt familjefar, med en vacker chokladbrun hud och ett leende som går från ena örat till det andra, blev hotad till livet mitt på torget i vår lilla stad. De stora stöddiga männen som var minst huvudet högre än min vän och tredubbelt bredare, deklarerade högt och ljudligt att de vet var du och din fru och eran h..unge bor. Samma man fick höra på tåget, Parasiten sätter sina ägg i värddjuret....han frågade mej vad de menade....jag ryckte på axlarna och sa: Jag har ingen aaaaaning.
Hur ska vi få en förändring. Är det ens möjligt. Vad är det som händer i människornas labyrint till hjärna. Hur kan denna rädsla för det som är ovant sitta så djupt i roten på det finska folket.
Jag jobbar med barnen. Där finns ännu ett hopp. Vi leker med våra dockor. Vi försöker förstå och tänka oss in i hur det känns. Jag har ett projekt som heter brobyggande dockor. Barnen här i Finland gör en docka som föreställer dem själv. Den skickas till Afrika för att omhändertas av barn där. Barnen i Afrika gör i sin tur dockor som de Finska barnen ska få ta hand om och leka med. I barnen finns det ännu hopp. Men som de gamla sjunga kvittrar de unga. Kom ihåg det ni föräldrar. Varje dold känsla hos er plockas upp av era små och kommer tillbaka i potens. Vill vi ha ett kärleksfullt och empatiskt folk i vårt land så är det kärlek och empati som vi ska ge våra barn. Sist och slutligen kommer allt tillbaka som en bomerang. En dag är det just du och jag som är svag och utsatta. Om inte tidigare så på vår ålders bädd ligger vi och beklagar oss: varför är våra vårdare så utan empati varför är deras nypor så hårda. Det som vuxit upp i kärlek blommar av kärlek. En tropisk storm har sin början i en fjärilsvinges darrning. En värld i fred har sin början i en smekning på barnets kind.