Where do I go from here.....

Nu har jag legat i isvaken i snart två år. Under den här evighetslånga tiden har jag lärt mej många saker om mitt land som jag inte ens kunde drömma om att existerade nu på 2000-talet. Det handlar inte bara om myndigheter som skriver sina egna lagar ungefär ”som fåren skiter” som vi säger i Österbotten, utan också fördomar från människor som jag trodde att var kloka och vidsynta. Från den punkt jag nu står är världen långt ifrån vacker och ibland funderar jag hur jag ska stå ut med denna nya vetskap eller hur jag kunde leva i sån okunskap om sakernas natur under så lång tid utan att störas ens så mycket att jag skulle bry mej. Var jag blind. Nej jag tror att det var min medfödda optimism och tilltro till människors godhet som låg som ett filter över mina ögon. Om jag någon gång mötte otrevligheter så skyllde jag på att ”de menar det inte så”. Jag har alltid velat tro på människornas goda vilja, jag har alltid känt mej älskad.

  

Jag har stökat undan de stora bitarna först här i min blogg. Jag kommer nog att tugga de mindre bitarna också men det får bli till senare. Nu är jag uppe på iskanten och nu vill jag gå vidare. Ni undrar kanske hur jag kan säga så. Ingenting har ju blivit bättre snarare sagt värre. Nu ger de oss rådet att söka uppehållstillstånd på grund av äktenskap. I frågeformuläret frågas, träffades ni före ni gifte er och träffades ni efter, varför inte. Ska jag svara Nä, vi ville nog men vi fick int. Med facit från tidigare erfarenheter så ser jag det ganska klart att vi har den största striden framför oss ännu och den tänker vi vinna. Därför får vi nu bara se tiden an. Vi måste få möjlighet att träffas. Jag ska resa till Nigeria igen så fort som möjligt.

  

Det här är nu situationen angående uppehåll på grund av äktenskap: Lagarna har skärpts från nyår. Den som bor i utlandet ska gå till närmaste beskickning och föra in ansökan själv, ombud godkänns inte eller att en anhörig här i Finland ansöker. Fingeravtryck tas när man gör ansökan. Antagligen för att det ska vara omöjligt att förfalska sin identitet i fortsättningen ifall det skulle bli ett totalt nej. Sen får man vänta, i evigheter, på att få tid till intervjun, som nu är obligatorisk för alla sökanden. Det duger inte att ambassadens personal intervjuar, utan en myndighets person från migri här i Finland ska resa till Abuja för att göra intervjun. Hur ofta tror ni det händer. De säger att tiden är ungefär ett år innan något som helst beslut kan fås. Ett år ska vi alltså var tvungen att leva åtskilt. Livet är kort och dyrbart. Varje sekund är värdefull.

Vad som än händer nu behöver jag pengar. Pengar att resa ner till min man, pengar att överleva själv och se till att min man överlever och pengar att processa ett uppehållstillstånd som inte är det allra billigaste. Det är pengarna som talar. Är du fattig har du inte råd med en Afrikansk man….jag har inga pengar. Skulle jag ha fem tusen på mitt konto nu skulle jag vara där. Jag skulle släppa allt vad jag har för händerna och resa dit i morgon. Längtan gnager och tär och jag är tvungen att glömma för att klara av att leva genom dagen. Det hjälper stundom att tänka på allt det fina som jag har och det jag fått uppleva. Det hjälper också att tänka på framtiden, att vi är gifta och att kärleken övervinner alla hinder. Han är närvarande hela tiden och flera gånger per dag har vi kontakt med varandra. Vi lever som om vi var tillsammans. Han är det första jag tänker på om morgonen, den sista tanken på kvällen går till honom. Jag upplever och lär mej, känslan av att vara i längtan, och den är outhärdlig.