Så har vi gått i cirklar i snart två år. Nu är vi tillbaka på noll. Allt vad vi gjort hittills har varit onödigt, fullständigt onödigt. Jag är matt och mållös. Vad är detta för land jag har fötts till. När jag tänker på hur mycket skattemedel det gått åt, hur mycket tid och pappersvändande, och smärta det förorsakat mej, min man, min familj, jag blir så förtvivlad. Och så onödigt när han ändå kommer att komma hit till Finland förr eller senare. Vad har de för glädje, vari ligger deras tillfredsställelse i att mota min man i grinden år efter år. Har de inget vettigare att göra, dessa ansiktslösa....
Vi är tillbaka till noll och nu står vi längst bak i kön. Vi kan räkna med att vi har framför oss ett år av väntande. Två år av mitt liv har de stulit av mej, har de stulit av oss. Nu kräver de ett år till.
Jag ringde till migri bara för att få bekräftat vad jag redan hade fått höra. Det finns ingen annan väg att gå än börja om från början med att ansöka om ett uppehållstillstånd, för familjeåterförening heter det denna gång. Igen ska vi fylla i formulär, kopiera dokument, intervjuas och vänta, vänta och vänta. Allt ska göras om från början som om de inte redan skulle känna oss utan och innan. Min stackars man borde få en egen stol med sitt namn ingraverad på ambassaden i Abuja. Och vid det här laget borde de ha snart ett halvt dussin kopior av samma dokument, men ett till vill de ha. Otroligt, otroligt jag blir inte klok på denna byråkrati.
Det finns inga genvägar. Att vi redan ansökt första gången för över ett år sedan är inget vi kan räkna till godo i väntetid. Vi får bara snällt ställa oss längst bak i kön, igen. Vi får betala igen, för att samma papper ska processas. Och igen går det en fotbolls säsong där min man kunde göra det han är bäst på och bidra till hushållskassan. Igen går det tid som kunde användas till nyttigare. Igen klirrar det i alla medborgares skatteplånbok. Vi pratar så vackert om hur många invandrare som flyttar till landet varje år ca 25000. Jösses! Har alla dessa tre års kämpande bakom sig sig. Det blir alltså 75000år Räknar vi bakåt så hamnar vi i det tidevarvet när Cro magnom intog Europa. Jag kan inte ens räkna ut var vi hamnar om 10 år. Detta är tid som stulits.
Hur vilse har vi gått i pappersdjungeln. Min man är en vanlig man som aldrig gjort en fluga för när. Varför är det så viktigt att han ska manglas genom skannern tio gånger innan han får inresetillstånd. Jag är en vanlig kvinna, en Finsk medborgare som fött mina barn och skött mina plikter. Varför finns det inga lagar som skyddar mej mot denna orätt.
Vi har frågat, från första dagen har vi frågat. Och ingen har kunnat visa oss rätt. Är det någon som överhuvudtaget kan anses vara kompetent här. Är det als någon som vet vad de håller på med.
Vi har bara en fråga......hur ska vi göra för att få vara tillsammans! .....och de leder oss i cirklar.
Jag brukar ibland klaga på att det tar tid...på denna eviga tid som aldrig tar slut, på allt detta pappersarbete....jag brukar få till svar att andra har fått vänta i 7 år. Inte så som du och jag väntar, utan i ett läger, ett ingenmansland, eftersom de är flyktingar från sitt land, utan rättigheter, utan trygghet, utan pengar, utan allt....
SvaraRaderaSå du får tyvärr räkna lite mer än 75 000 år....testa med det dubbla och håll humöret uppe för att vi inte behöver utsättas för den sortens väntan....
Jag tycker att det är tönttigt att jämföra oss med flyktingar. Vi är faktiskt Finska medborgare som vill ha hem våra män. Vi bor här i landet. Här är fred. Ungefär som att säga att det finns svältande i Afrika så klaga inte på att du är hungrig, eller förvänta dej sjukvård. Tänk om de på socialen skulle säga att det finns så många som är fattigare än dej så du får inga pengar du kan mata dina barn med sandkakor och bo i ett sopnedkast...aj jo det säger dom ju....nästan.
RaderaMin point här är att jag faktiskt har frågat. De myndighetspersoner som borde vara expert på sådant, som jag frågat, har pekat ut en väg åt mej som ingenstans leder. Ambassaden har absolut inte sagt ett smack. Zerro! Vi bara får gissa och det är som ett lotteri. En del får andra inte, men någon lag och ordning är det inte. Jag frågade ambassaden: hur ska vi göra för att min man ska få sitt visum.....inget svar.....vet dom eller vet dom inte? Vad gör de sitta där i så fall om de inte vet eller kan vara till nytta när vi behöver dem.
Nu är det ett annat ministerium som har mej att dansa polkka efter deras pipa. Jag är en vanlig kvinna. Ska jag kunna veta allt. Inte ens tjänstemännen vet. AAAAAAGGGGGGGGGHHHHHH!
Ok, kanske inte bästa exemplet....
RaderaKanske det är för att jag är ung, men jag ser det inte som stulen tid. Allt som händer så händer för en orsak. Och jag vet att jag har vad jag har just för att vi kämpar för att hålla ihop det. Skulle vi ha träffats i en annan situation så skulle vårt förhållande inte ha klarat av att bli så starkt som det är idag. Så även om jag svär och perklar, gråter och skriker, så kan jag ändå inte kalla det stulen tid. För det är tid som jag behövde för att förbereda mig för livet vi har tillsammans. Vad jag skulle få ut av att vänta ett år till vet jag inte, men den tid som har förflutit har varit nödvändig för mig, och detta insåg jag för ca. 6 månader sedan. Jag såg meningen.