Att tänka mej framåt.

Idag ville jag göra något positivt. Jag har kämpat mot väderkvarnarna nu en så lång tid. Mina krafter tar slut och vi ser ännu ingen ljusning i tunneln. Att skriva om allt det svåra gjorde att all smärta kom upp till ytan igen. Det gav mej ingen kraft det bara sög. Jag vill se framåt. Jag vill drömma om när vi är tillsammans och allt är bra. Jag vill tro att det är snart.
Jag gick med min dotter och mitt härliga barnbarn på en loppis runda. Vi har en hel del loppmarknader här i denna stad av överflöd.  Jag har tidigare köpt en del småsaker som jag tänkt ta med mej till Nigeria som "tuliais" för släkt och vänner. Gränsen mellan att bara vara barmhärtig och ge vad jag tror att de behöver eller att verkligen ge något som gör skillnad utan att skapa avund och rubbar den sköra balansen är hårfin. Jag känner att det finns en ödmjukhet och en varsamhet inför mitt andra hemland. Jag har funderat väldigt mycket vad jag skall bära med mej till ett land som saknar allt men som inget behöver.
På min sista dag på min resa till Abuja i Nigeria mötte jag ett gäng ungdomar när vi var ute på en vandring min man och jag. De stod mitt i ett gathörn i den fattiga byn och spelade på skinande instrument med allvar och av hjärtans lust. Den lilla trumslagarpojkens ögon var outgrundliga när han såg på mej. Jag tror det var i den stunden när jag bestämde mej för att börja samla på flöjter.
Mina barn har gått i Steinerskola. Man börjar med enkla flöjter med några få hål och avancerar så småningom till flöjter med hela skalan. Med ett halvt dussin barn som jag har så har jag överlevt en del timmar med övning och flöjtgnissel. Men underbart är det att få njuta av skolavslutningar och julfester där klasserna flerstämmigt spelar och sjunger. Jag har en tid redan köpt alla flöjter som jag hittat på loppmarknader. Mitt mål är att ha flöjter till en hel klass i min mans skola i hans hemby.
Har vi inget språk så kan vi bygga broar med musik. Har vi inget att ge kan vi ge en gratis sång.  Jag längtar att få leka med barnen på min mans gata. Just nu är han där och kan inte komma hit, jag är här och kan inte resa dit. Men vi kan drömma och drömmarna håller oss vid liv. Det ger oss hopp.