Kärlek utan gränser.

Jag har alltid trott på den gränslösa eviga kärleken, som går genom eld och vatten, bygger broar över himlavalvet och  som är välsignad av gudarna, som ger förvåning och hopp till människor som ser den i verkligheten manifesteras, för att aldrig smulas sönder av vardagstrivialiteter. Jag har inte bara fortsatt att tro utan jag har vetat, för jag har sett den hända mitt framför mina ögon. Jag har sett det i min egen mor och hennes kärlek till min styvfar Levi Sjöstrand, som mot alla odds och i stormar och motgångar aldrig höjde sin röst mot varandra eller slutade upp att stöda varandra som vindpinade martallar på ett klippblock i livets hav.
Min mor var änka med små barn, utsatt i sin ensamhet till att försöka överleva i slutet av 60-talets socialskydds-lösa samhälle. Levi var märkt av sin invaliditet, sin egenart, och satt på undantag på åldringshem innan livet ens hade hunnit börja. Där knöt de sina band för att aldrig släppa taget. I 25 år fick vi barn växa upp med att se respekten och omsorgen om varandra, spelas upp som ett dagligt skådespel. Vi blev präglade i medmänsklighet, mod och tro på det goda......och kärlek över alla gränser.
Varje gång jag gått in i ett förhållande har jag vandrat med den intentionen att aldrig vika bort från min valda väg. När jag mött motgångar har jag inte gett upp, inte i första taget och inte i andra. Att gå skilda vägar har inte varit mitt beslut i första hand men jag har varit den som tagit konsekvenserna av att min väg plötsligt slutar i ett stup eller en återvändsgränd. Ofta har känslan av att vara sammanfogade i osynliga trådar trotts att de mera synliga banden brustit, gjort att jag alltid fortsatt att bry mej och vilja väl även då när det varit som svårast.
Men jag har aldrig kunnat ljuga för mej själv. Det har alltid saknats något i hjärtligheten mellan mej och de livskamrater jag valt .De broar vi har byggt har i något skede mötts men efter en tid har jag blivit tvungen att se att det bara är en spegling. Jag tror att jag ser dej, du tror att du känner mej, när vi egentligen bara startat ett familjeföretag som är en modell av vad vi tror att är sant.
Men jag har vetat så säkert, så jag har aldrig slutat söka, försöka, prova ut nya idéer, varit på min vakt och undersökt mina reaktioner och hur jag kopplar an till möten med olika människor. Jag lär mej att känna mej själv, vad jag värderar, var jag sätter gränser och vad jag inte vill avstå.
En dag står jag helt klar inför insikten, jag kan inte hitta genom att söka. Vad jag söker är ett grässtrå i gräsmattan, ett löv i en skog. Jag kan inte höra genom att lyssna, för vad jag letar efter är en enda ton i en evig symfoni, den tonen som svarar an till min inre sång. Jag kan inte hitta vägen om jag fortsätter att gå, när jag inte vet riktningen. I det ögonblicket var jag i stormens öga.....och allt var lugnt. Jag var i tystnaden och det enda jag hörde var mitt eget hjärta bulta.
Endast hjärtat vet, och för att hitta vägen måste vi gå genom hjärtat. Det är som att sluta simma motströms mitt i forsarnas virvlande skum. Plötsligt bärs du av vattnet och det för dej dit du ska. Det är att sluta vilja och överlämna sig själv villkorslöst för att ta emot det som är för mej bestämt, att ta emot kärleken oberoende av i vilken form den tar sig uttryck.Vi blir oftast överraskade. Vi fick just vad vi ville ha, men vi kunde aldrig ha varit så fiffiga att vi fattat det själva, förstå vad vi egentligen vill. Vi är så förblindade att vi söker det motsatta. Vi måste överlista egot, för egot är alltid beredd att kompromissa för att få en näve smulor. Men vi är värda så mycket mera än bara smulor. Vi är värda att älskas med samma intensitet som vi själva älskar.
När du är hemma, i det hemma som inte är en plats utan ett sammanhang, behöver du aldrig vara rädd. Du vet att den hand som smeker dej, alltid kommer att röra dej med kärlek. Det är inte du och jag, inte vi eller oss utan bara ett......att vara. I det varandet finns ingen separation. Det jag ger kommer jag alltid att få. Jag är kärlek och kärlek kommer till mej, kärlek är redan här, den har aldrig lämnat mej. Det var bara jag som stod i vägen.