Många petitesser blit tung barlast.

Det är för trångt, jag behöver andas." Det finns ingen ordning med alltihopa" sa Pippi när hon höll på att drunkna i klädskåps lavinen.
Jag var med unga familjen ut på en åktur igår ut i obygden. De tog mej till en plats som från utsidan såg ut som ett växthus som inte varit i användning på väldigt länge. Kaffe, köp och sälj, stod det vid ingången och där stod radade en del ganska maffiga statyer, bland annat två vita lejon och fyra grekiska damer, varav Arthemis, med sin skära i handen, var min absoluta favorit med sin bara barm. Jag kan till och med tänka mej att ha henne stående ute på åkern vid min koja på landet.
Inne var en otrolig blandning av gammalt och nytt. I taket fanns en enorm slingerväxt, som gjorde att det blev en känsla av djungel. Vart man än tittade fanns det fantastiska saker, möbler, kläder, svenska armens överskott, svartsmide, speglar, peruker, hattar, husgeråd, fantastiska stoppade fåtöljer, silkesblommor, änglavingar, djembe trummor och stora plast indianer och drömfångare. Först tyckte jag att jag kunde ha köpt hem, tja hälften. Men sedan fastnade jag för en stor röd Kinesisk byrå. Ja jag kunde ju inte köpa den. Priset var 1600€ och den rymdes inte i bakluckan, men jag ögonshoppade den alldeles, alldeles noga. Vill ha!

När jag kom hem och låg i min säng och funderade på livet som det nu artat sig, kom jag att tänka på att jag har börjat tänka större. Förut har jag gått och tittat på alla småprylar som man kan köpa på loppisar, men nu var det en byrå och en staty i naturlig storlek som jag ville ha. Jag funderade också på hur trött jag var på alla små saker som jag har fullt av i huset och alla dammiga böcker, alla slitna lumpor som hänger i garderoben. Jag vill också måla större tavlor, ha större ytor runtomkring mej. Jag vill ha större utrymme. Jag är större.

Jag trivdes väldigt bra på vårt enkla hotellrum i Abujas förstad i Nigeria. Vi hade vad vi behövde. Varsin mugg, varsin sked, en säng med ett lakan under och ett lakan över och dynor att ha huvudet på. Jag hade ett par enkla klänningar som min man tvättade varje dag, så att jag alltid hade något rent att ta på mej. Jag hade tandborste och tvål och två handdukar. Vi hade ett ämbar. Det ämbaret användes till allt. Att tvätta kläder i, att tvätta oss själva i och att spola i toaletten. Det behövdes så lite och livet var enkelt. Vi hade ett bord, en stol och en fläkt i taket...det var ungefär allt....ja och en teve storlek A4 med två kanaler var det visades fotboll i den ena kanalen och Nollywood filmer i den andra.

Nere i förrådet finns det lådor som jag inte öppnat på många år. Jag vet inte ens vad det finns i dem. Behöver jag faktiskt de här sakerna. Underst i klädhyllan är de kläder jag aldrig använder och överst i köksskåpen alla extra kärl.
Jag vill göra mitt liv lättare. Jag vill ha stora kala ytor och tomma utrymmen. Jag vill ha högt till taket och ljusa fönster. Det är söndag idag men jag tänker ändå rensa i röran. Ett stenkast från vår dörr står Emmaus gröna uppsamlingskärl.

Jo jag längtar tillbaka till enkelheten. Men, vad det är svårt att slänga. Jag tror att det Finska vinterkrigets sparsamhet sitter i ryggmärgen.