Siv Duva och myrornas krig.

Finland utkämpar myrornas krig. Vi anar en tsunami av potentiella invandrare vid horisonten. Vi är vana vid att utvandra men invandring har vi aldrig ens övervägt som ett möjligt scenario som vi behöver ta ställning till. Det är så otroligt, så vi misstänker att alla som kommer hit, har skumma avsikter. Vem har överhuvudtaget något som helst ärende hit. Vi har levt så länge i skuggan av storebror i öst och kusinen i väst som turvis invaderat oss, att vi blivit präglade att tro att allt som kommer utifrån är fiender.  Nu är den potentiella faran vi måste försvara oss mot en hop barbarer som tränger sig in över våra gränser för att äta från vårt bord och förvirra våra kvinnor. Denna smygande fara är så skrämmande. Nu står vi helt handfallna och vet inte vad vi ska göra av de här massorna på,  si sådär ett par tusen, som varje år lyckas ta sig förbi våra gränsvakter. Därför skärper vi motvärnet. Vi gräver ner oss i skyttegravar, sätter ut prickskyttar och kommenderar ut fotfolket och kanonmaten.

Kanonmaten. Ja det är knektarna i ambassaden. Jag har med tiden börjat tycka synd om dessa damer, ofta själva gifta med män från landet var de jobbar. De har familjer och är unga och alldeles för liten i rocken att stå och mota ute på bron där landet har lämnat dem ensamma med en klen träbössa, Schengen ländernas diffusa och tolkningsbara lagar, att lita till när fienden anfaller för att rusa in i fädernelandet. Fy skäms, de som lämnat de stackrarna att göra det arbete som inte de stora generalerna i hemvärnet bakom murarna klarar av att sköta. Jag börjar nästan tycka synd om dem som kanske ovetande om utnämningens art, sålt sig till att sköta massakern längst ute vid fronten.

Ja jag måste verkligen ha skrämt vettet av de här duvorna när jag kom rusande och bara meddelade helt kallt att släpp oss över bron nu, hallå ärthjärnor jag ska igenom här. Onödigt länge stod jag där och vevade med armarna som en väderkvarn innan jag blev informerad att reglerna har ändrats och att jag var på fel plats. Det finns en kö utanför port nr. 5 för män till galna kvinnor, var vi hänvisades att ställa oss längst bak i kön. Jag måste ju fråga mej fram lite först innan jag fattade var port nr. 5 fanns och vad deras frågeformulär gick ut på.....men sen blev det ju ganska klart. Nu står vi beredda att ställa oss längst bak i kön för galna kvinnors män. Vi ska snällt förklara så detaljerat vi kan, för det kan ju sitta någon ärthjärna i portvaktarluckan i port nr.5, och då vill vi ju inte förspilla tid, så att vi förlänger kön ytterligare. Kön av män till galna kvinnor är ca en halv kilometer lång ca 1500st och väntetid sisådär ett halvt år, så det är ju viktigt att kön rör sig framåt hela tiden och att vi inte saknar någon punkt eller ett kommatecken när det är vår tur att stå på knä utanför porten för att be om inträde i detta land.

Ja lite lustigt är det att se det så här och det känns lättare att skratta i eländet. Någonstans under vår långa vandring började jag undra, Varför, i detta instruktionernas förlovade land där man till och med lyckas få skruvat ihop en bokhylla från Ikea, varför finns det inte någon förklaring på hur de som sköter om invandringen egentligen tänkt sig att allt borde fungera. Jag efterlyser en handbok. Den kunde heta: Vägen, invandring och livet, handbok i civil lydnad eller Manual för gränsöverskridande verksamhet.