Vill jag ha sanning eller omtanke?

Idag står jag igen och vacklar över beslut. Vi har legat så många gånger där i sanden, blödande och spottat småstenar. Ska vi orka en gång till, ska min man orka en gång till. Varifrån ska jag hitta krafter, varifrån ska jag hitta pengar. Jag har inte orkat jobba som vanligt. Det går inte att måla glada naivistiska idyller om ditt inre är kaos och sorg. Jag är inte en konstnär som söker min inspiration i mina motgångar i livet. Jag vill se det vackra, jag vill visa det vackra med mina målningar. Människor köper gärna min konst. Det finns så mycket elände och vi vill gärna tro att det finns något bättre. Med naivistisk konst kan du förstora skönheten och radera det trasiga och fula, ja även det fula kan du göra vackert med att sätta ljus och färg. Men penseln har känts tung i min hand en längre tid nu och utan målningar inga pengar. Jag måste tvinga mej själv att hitta tillbaka till glädjen.
Min man är underbar. Han gör mej alltid glad och inte med ett ord skulle han ge mej oro över hans egen situation. Jag vet ju att han är sådan, alltså blir jag orolig för att han kanske har det svårt men inte säger något. Jag har lite försiktigt grälat på honom och sagt att han måste berätta. Hur ska jag kunna hjälpa om jag inte vet. Det är just vad vi har varandra till, att bära varandras bördor, finnas till för varandra, i sorg och i glädje, när det är lätt och när det är svårt. Han ser det som sin uppgift att bära mej genom livet, att alltid skydda mej från oro och sorg.
Här i Finland vill vi höra sanningen. När gubben kommer hem vill vi veta var han har varit och med vem. När han gör dåliga affärer vill vi veta in i minsta detalj hur han tänkt sig. När han har konstiga nummer i sin telefon vill vi veta vad som pågår. Om han har tomt i sin plånbok vill vi veta, om han har trubbel med chefen vill vi veta,om han kommer för sent vill vi veta, om han har ont i magen ska vi åka med till sjukhuset eller åtminstone vill vi ha en epikris levererad vid hemkomsten. Vi vill ha koll på allt. När vi slutar vilja ha koll, då bryr vi oss inte längre och förhållandet ligger på slutrakan. Men så länge vi vill ha mannen med oss i huset vill vi veta, och det ska vara sanningen. En lögn är oförlåtligt, absolut oförlåtligt.
När jag frågar hur min man har det säger han, det är okej, allt är bra. Och jag känner hur det kryper av osäkerhet under skinnet. Jag vet att han skyddar mej från oro. Jag vet att han undanhåller mej sanningen för om han gör mej orolig är han inte en god man till sin hustru. En man från hans kultur oroar inte sin hustru.
Jag kan välja hur jag vill känna inför detta svar, "det är okej." Ska jag lita på att min man om han inte direkt svarar sant så åtminstone sannolikt och glädja mej åt hur han bryr sig kärleksfullt om mej att han vill att jag ska känna mej trygg och nöjd. Eller ska jag bli misstänksam att han undanhåller mej sanningen, ja jag kan ju också bli helt förbannad att han ljuger  för mej . Jag kan kräva att vi ska konversera, tala om saken och sätta igång ett storbråk om hur viktigt det är att vara ärlig, lita på varandra och att alltid tala sanning.
En av de sagor som jag alltid avskytt är den om mannen som for till marknaden med mjölkkon och kom tillbaka med en säck ruttna äpplen. Nu vet jag att den kvinnan faktiskt visste djupt i sitt hjärta hur hon bevarar kärleken till sin man hel. Min man är inte felfri, men han gör alltid det han tror att är rätt och som ska göra mej glad. Det gjorde mannen i sagan också. "Jag vet ju att du tycker så om äpplen", sa han. "Och det kom ju inga äpplen på vårt träd i höstas." Vad far gör, av kärlek till sin hustru, är alltid det rätta.