Jag trodde att min saga skulle heta "att vänta tusen och en natt" Men de blev flera, många flera än tusen. Våren blev till sommar och sommar blev höst. I September ansökte vi om ett nytt visum för att min man skulle få fira Julen här hos oss. De sa ju på ambassaden föregående gång att de blev tvungna att säga nej eftersom de inte hade tillräckligt med tid, så vi gav dem tid. Sex veckor fick vi vänta på intervju och sju veckor fick vi vänta ytterligare innan vi fick svaret....de tror oss inte. Nu fick vi ett kryss i en ny ruta: Uppgifterna som ni lämnat oss stämmer inte överrens med verkligheten. Jag har ingen aning om vad de menar med det om det inte bara helt enkelt betyder, att vad vi än säger så tror de oss inte. Efter som vi inte vet vad de tror att de vet, kan vi inte överklaga, när vi inte ens vet vad vi ska anklaga dem för. Dessutom är nu Julen här och det finns inte tid för honnom att få en ändring eller för mej att resa till honom.
Jag orkar inte längre bli arg. Vi har bestämt oss att leva vårt liv som vi vill utan att de ansiktslösa på ambassaden har möjlighet att diktera reglerna. Jag sitter vid köksbordet och klipper snöstjärnor. Det finns ingen lust att fira ensam jul och kroppen hjälper mej att smita bort från alla borden och måsten, från släkt och vänner som pysslar och planerar för årets största familjefest. Näsan rinner och halsen känns som sandpapper. Jag är sjuk och det ger mej en godtagbar ursäkt att krypa in under täcket och sova mig utvilad efter höstens stress att arbeta ihop pengar till biljett och uppehället i Nigerien. Snöstjärna efter snöstjärna radar upp sig på bordet. Ute är gräset fortfarande grönt. Snöstjärnorna ska jag sätta upp i köksfönstret. Jag tittar på de klippta smulorna som faller ner på min svarta kjol. I radion spelas "den lilla trummslagarpojken".....
Min man ligger på sängen och tittar på när jag klipper snöstjärnor. You dont know how it feels säger jag, hur det känns, den första snön, då du står med ansiktet och lyssnar mot det stilla frasandet när, hopar av snöstjärnor krachar mot ditt varma ansikte och fastnar i ditt hår. Sedan smälter de och rinner ner som kalla tårar på dina kinder. Mot himmlen ser de mörka ut, som tussar av grå fårull. Men när de lägger sig på din rockärm, kan du se att de är små, små vackra symetriska iskristaller, som stjärnor, alla unika och gnistrande vita. Man får inte andas på dem , då blir de till små vattendroppar. Min man lyssnar på mej och ser på mej med sina allvarliga mörka ögon. I know what snow is, I have google it, säger han. Jag tar alla pappers-stjärnor och ställer mej upp på knä och låter stjärnorna dala ner över min man. Gång på gång öser jag pappers-stjärnorna ner över hans ansikte. Han ligger stilla och stjärnorna dansar när han andas.
I played my drum for Him
Pa rum pum pum pum
I played my best for Him
Jag ska skriva...... Jag reser igen till det land som ska bli mitt andra hemland. Jag ska skriva så att de som vill lyssna ska få höra. Nu vet vi så mycket mera än vad vi visste då. Att få nog är inte att ge upp. Vi har ett liv att leva, ett äventyr. Jag lämnar sorgen bakom. Framtiden är. Ja, jag vet inte vad den är, men den är min.
http://www.youtube.com/watch?v=qJ_MGWio-vc
