Sand.

När toaletten var städad fortsatte jag med bokhyllan sedan kom skrivbordet, materialhyllan, klädskåpet och sen….. allt. Vinterns damm låg som Nigerias röda sand över alla möbler och golv ja till och med upp på väggarna och jag tyckte att det hängde som spindelnät i taket. Fönstren borde tvättas och gardinerna bytas, men det får räcka nu.

När jag har väntat på att min man ska få sitt visum och tiden för svar har närmat sig, har jag ivrigt städat för att göra det hemtrevligt när han kommer till sitt nya hem första gången. Städning hör inte till min favoritsyssla men tanken på att han ska stiga in i rummet och låta sin milda blick glida över mina ansträngningar, har gjort att allt gått som en dans. Nu idag städar jag bara för att jag mår dåligt av allt det dammiga, eller kanske inte ens det utan bara för att hålla händerna sysselsatta. Sedan vi bestämde oss att skjuta upp beslutet om vi ska söka uppehållstillstånd tills vi fått svar på arbetsuppehållstillståndet, så har jag känt en likgiltighet som känns långtifrån bra. Jag kan glömma bort långa stunder att jag ens varit till Nigeria än mindre att jag är gift. Jag stiger upp på morgonen sköter mitt arbete och dagen går och på kvällen lägger jag mej utan en tanke och bara somnar bort från allt. Men på natten drömmer jag mardrömmar och jag vill inte sova med lampan släckt. I natt vaknade jag ångestfylld efter en dröm var en osynlig man i rullstol ville skära tungan av mej för att jag inte skulle kunna berätta att han egentligen kunde gå, att allt bara var en lögn. Drömmen avbröts när jag desperat ropade till alla människor: men titta han går ju, han går….. Jag försöker inte tolka mina drömmar bara låter dem glida bort och så fort jag kan få tag i sömnen, igen domna bort i medvetslöshet.

Min man som är i ständig balans med hur jag känner mej är också frånvarande. Tidigare sände han meddelanden till mej flera gånger per dag. Nu får jag ett enkelt I love you, okey, på kvällen sent. Jag har ingen aning om vad han sysslar med, men orkar inte oroa mej. Jag tror att han tänker att han ska lämna mej ifred, att ge mej den time out som jag bett om. Men egentligen vet jag inte vad jag skall göra av denna tomhet, så jag kan bara gå in i den och låter den bo i mej en tid. Jag försöker ibland skriva eller måla men allt vad jag gör blir lämnad på hälft och jag tycker att det saknas något, kanske salt eller krydda. När jag tittar mej i spegeln har jag blivit gammal.

Det är såhär som det känns när någon nära försvunnit ur ens liv. Först går man i chock och både kropp och sinnen är bedövade, sedan kommer sorgen och vreden, slutligen vaknar man upp en morgon och känner…..ingenting.

Min man finns, tack och lov för det, och jag kan ringa till honom och höra hans underbara tröstande ord. Det har alltid varit så att det är han som är den starkare. Ibland har jag gråtit för att han har haft det svårt och då lyfter han upp mej och bär mej genom min sorg. Jag ska ringa honom ikväll och jag vet att han kommer att skratta och göra mej lycklig ett ögonblick. Han kommer att stärka mej med tankar om framtiden som alltid i hans värld, kommer snart. Han kommer att berätta om mangoträden om barnen på hans gata och om huset som vi ska bo i tillsammans. Och så kommer han att berätta att han ska äta fofo, för han vet att jag tycker om att höra att han tar väl hand om sig själv för mej. Så kommer han att fråga hur min mamma mår och hur barnen har det och om mitt jobb och mina målningar. Och när jag säger att jag är trött och ledsen säger han, be strong for me, my wife, I love you. Och så blir jag stark bara för att jag vet att om jag är stark och glad så gör det honom stark och glad. För jag är han och min glädje är hans. Så enkelt är det.

 
Det är snart fyra månader sedan jag lämnade Nigeria. Jag sträcker mej mot minnet som en törstande räcker ut sin hand mot den hägrande oasen. Men det finns stunder när vi lägger oss ner hoprullade och låter ökensanden täcka vår sönderbrända kropp. När vi inte orkar kämpa mera, när vi ligger där och sparar krafter för att orka andas, kan det hända att vattnet rinner bara några steg längre fram. Skillnaden mellan att gå under eller nå fram är frågan om att ge upp eller att krypa vidare.