Söndertrasad.

Igår kväll såg jag på film, Karen Blixens Ut ur Afrika. Jag har inte kunnat se den filmen efter att jag kommit hem från Nigeria. Det är för svårt. Jag är fortfarande hudlös och varje beröring är smärtsam. Att gå ut bland människor är att utsätta mej för mer smärta. Folk behöver bara ställa en enkel fråga och jag blöder fritt ur mina öppna sår. Att skriva, prata och måla om det som har hänt och det som fortsätter att hända mej i varje andetag har inte gjort mej helare, men sårkanterna är nu rena  och sjukdomen går inte inåt. Jag kommer antagligen att överleva utan att ha utvecklat kroniska bitterhetssjukdomar.

Jag träffade på en väninna här om dagen när jag gick ute på stan. Det var en ren slump att jag gått just dit för egentligen hade jag ärende åt det precis motsatta hållet. Hon var min spegel för ett ögonblick och hennes tårar rann i floder ner för hennes kinder. Jag kom att tänka på att det känns skönt att se en annan gråta när man själv är torr som en öken, och hur viktigt det skulle vara att det fanns en gråterska i allas liv, någon som kunde läka genom att gråta ut den sorg som det inte finns krafter att gråta ut själv.

I den situation jag nu befinner mej blir jag berörd av allt jag möter, mycket djupare än jag borde låta mej beröras för att fortfarande vara i balans. Om jag möter vrede eller förakt blir jag så in i märgen sårad att det nästan krossar mej, uppmuntran och lycka gör mej euforisk. Varje litet ord möter mej med kraft av en orkan och varje skiftning i ett ansikte blir en förvriden grimas, som om personen stod och ropade rakt upp i mitt ansikte. Jag har annars varit sensibel för emotioner men nu överhettar min mottagarsändare totalt.

Jag vill inte gå ut. Jag vill inte prata i telefon och när jag ska möta människor öga mot öga blir jag fruktansvärt utmattad. När jag är ensam hemma sjunker jag ihop på sängen….. jag kan inte ens prata med min man….. det gör för ont.

Ute skiner solen i ett gnistrande vårväder. Fåglarna kvittrar och mina barn kvittrar med dem, lyckliga i sitt bobyggande och ruvande av sina små. I vimlet bland vänner och familj är jag fruktansvärt ensam. I det fantastiska som kallas livet är jag tyngd av sorg. Bara en sak fattas mej…. du som är min luft att andas… så patetiskt det låter när man säger: det är du som ger mitt liv mening…. men det är sant, så brutalt sant.

Det finns människor som har kärlek men ingen att ge den till, Det finns människor som älskar någon som är ouppnåelig, sedan finns det sådana som älskar och lever tillsammans med en som inte kan ge kärlek tillbaka. Sånt slöseri. Jag har min man som älskar mej lika högt som jag älskar honom. Det enda som står mellan oss är inte lagar eller förbud, utan människor som godtyckligt tolkar dessa lagar. Vi är utelämnade till dessa ansiktslösa oantastliga som med ett kryss i en ruta kan tillfoga andra människor sådan fruktansvärd smärta. De tror att de gör rätt att de är duktiga att det är vi som är skurkarna.

 
Lycka är smittsam och sprider sig som en epidemi från leende till leende. Ge mej min lycka och jag ska starta en pandemi……. utan min kära är jag kraftlös och ett svart hål. Jag äter mej själv och har inte krafter kvar att resa mej….. och hon som höll i pennan på ambassaden hette Pilatus.