Gör om rutt...

 Det brukas sägas att hoppet är det sista som lämnar människan. Jag brukar tänka att det skulle vara bra om hoppet var det första som for, då när det ännu finns krafter kvar att kämpa. Om vi är helt uttröttade den dagen hoppet far, orkar vi inte stiga upp utan dör där i vår ynkedoms ler-pöl. Men om vi genast inser att det är hopplöst, det kommer inte att gå, just då när vi är hänryckta av iver att uppnå vårt mål, då rycker vi bara fnysande på axlarna och säger, tror du ja, det finns väl andra vägar. Så låt hoppet fara, det bara suger. Hoppas inte att allt ska ordna sig, utan fixa det själv. Hitta lösningar som ingen annan har tänkt på eller byt riktning, gå motströms om du måste. Ta genvägar, parkoura dej fram genom livet och ibland…. gå vilse... men sätt dej aldrig på en stubbe och vänta. Det är ingen, slump att ankaret är hoppets symbol. Du kommer att dra det ankaret efter dej vart du än vill ta dej, om du överhuvudtaget kommer någon vart. 

Det här handlar inte om tillit, det är något helt annat. Att vara i hoppet sittande på sin stubbe är inte tillit, men att gå vilse. När du lyckas vara så i tillit att du känner att i varje ögonblick på din vandring, så var det hit du skulle, då har du uppnått den optimala tilliten och i det ögonblicket kan du samtidigt vinka farväl till egot.

 Jag tycker om ordet surrender. Om man googlar översättning på ordet får man många alternativ, ge sig, frånträda, underkasta, uppge, hänge och överlämna. Det är så full av acceptans och tillit. Hoppet är full av sorg och längtan. Hoppet i sig är full av hopplöshet medan tillit är full av bekräftan. I hoppet kan det gå galet men i tilliten är du säker på att allt kommer att gå presis som det ska.

 Jag har en stor läxa i mitt liv. Det är tillit. Mera och mera stiger jag in i tillitens ljusa cirkel och bara ibland faller jag ner över kanten och ligger skräckslagen sprattlande i det iskalla vattnet där egot kastar sig över mej och kallar mej Jantte. I detta milda ljus från Källans ansikte finns det alltid förslag och uppmaningar, möjligheter och lösningar. Det här är bubbelbad. Det kittlar nyfikenheten och barnet i mej skrattar. På ytan av varje bubbla, speglar sig regnbågens färger av upplevelser. Jag vet att det är drömmar, speglingar och i varje spegel ser jag mej själv i mitten. För att bilden ska bli verklighet måste jag vända mej om och sträcka mej efter det som jag inte ser just nu. Men jag vet att det finns, liksom oasen i hägringen finns, men någon annanstans.

 Nu lägger  jag hoppet på hyllan. Ännu finns det möjlighet att vi får ett ja på min mans första uppehållstillstånd på grund av arbete. Det beror bara på om de som bestämmer rider på sina punkter och tycker att vi borde söka om uppehällstillstånd på grund av familjeförhållande i stället. Blir det ett nej så blir det en lång väg att gå. Då vänder vi som en Österbottnisk ”skithusklinkko”. Blir det ett ja så kommer han hit men ändå vill jag ha mitt mål i Nigeria. Eftersom jag inget vet om myndigheternas kryptiska tankegångar så får jag tänka själv. Jag reser mej upp från stubben. Nu pekar kompassnålen söderut.

 På denna nya morgon ser jag mej omkring…… vad behöver göras….

Jag behöver pengar, jag behöver jobb, jag behöver strukturera upp mitt liv och göra bagaget lätt….. jag börjar med att städa toaletten.