Upp ur dammet och vidare.

Den här dagen var inte så rolig. Vi hade hoppats att vi skulle få några glada nyheter från vår advokat. Ja om man processar resedokument kan det löna sig att ha en advokat, men det kanske inte alltid lyckas att få fram vad man önskar ändå. Lagarna kring invandring är så flummiga att det till och med blir övermäktigt för den lag-invigde.
Vår advokat är lillebror till julgubben. Han är fryntlig och optimistisk, och oss ger han råd bara för att han tycker det är spännande att försvara kärleken. Oftast så gör han upp ägotvister och reder ut arv som förs över likets ännu varma kropp. Men idag såg han bedrövad ut och slog hjälplöst ut med armarna. Det blir inga julklappar i år. Jag är för liten man sa han för att slåss mot de stora harpyorna. Visserligen hade de gjort både det ena och det andra som naggade utkanterna av laglighet, men nej han ville inte. Och jag förstår honom så väl. Att kasta sig in i denna djungel så krävs det Tarzan eller Fantomen inte julgubbens lillebror. Snart vet jag mera om de här sakerna än de flesta här i stan, inklusive de i saken berörda. Jag vet vad man inte ska göra och dit hör att försöka peta i ambassadens soppa utan ordentliga redskap. Man kan få skapliga brännsår. Det kan gå att vinna om man är stor och farlig sa julgubbens bror, men det är inte jag. 
En bra sak som jag fick veta är, att jag kan söka om visum igen och igen. Det är ingen begränsning på hur många gånger man söker, man ska vara envis. Det kostar heller inget när vi är gifta och om de vill intervjua min man varje gång som det ska ansökas, så får han ju se sig omkring lite i landet på samma gång. Men jag tror att vi söker uppehållstillstånd nästa gång. Det kostar antagligen skjortan men eftersom vi är gifta kan jag göra det för min mans del här från vår egen polisstation. Då kan jag se min motståndare i vitögat och säga dem en sanningens ord. Jag är inte lätt skrämd när det gäller att tas med stora pojkar och flickor, men jag gillar inte sådana som gömmer sig i bushen. Jag vill kunna förklara noggrant så att de förstår vad jag försöker säga.
Vårt mål är att vi båda ska kunna röra oss fritt mellan våra hemländer. Vi har drömmar om vad vi kan göra. I min mans hemland handlar det om konst och kultur, här handlar det om fotboll. Tillsammans skulle vi vara starka och vi skulle ha ett spännande och rikt liv. Nu spärras vägen av den envist stängda gränsbommen. Nåja vi får se hur det går med mitt uppehålls tillstånd. Lätt som en plätt säger min man. Det får vi se imorgon.