Sulamit och Salami.

När jag började min berättelse tänkte jag mycket på vad som var viktigt och vad jag kunde lämna osagt. Nu står jag inte inför ambassadens misstänksamma blick utan inför människor i en osynlig värld som inte ska döma mej och min man, bestämma över vår framtid på grund av sannolikheten i min berättelse. När jag ringde till min man igår, var han glad. Han var glad för att så många hört vår berättelse. Han bad mej fortsätta berätta så detaljerat som möjligt. Men det är så svårt att minnas. Alla de gånger när jag legat krossad och spottat damm, alla de gånger när jag trodde att krafterna var slut men jag ändå reste mej upp på vacklande ben, jag vill glömma. Jag vill se framåt. Jag vill att det ska finnas ett ljus dit borta i tunneln.

Jag hade en e-mail adress i min hand. Hur gör du när du tar kontakt med en människa oändligt långt borta som du bara vet namnet på. Nej, jag visste inte ens namnet, men jag hade sett honom i en dröm. Jag behövde bara stänga mina ögon för att kunna se honom igen. I hans kärleksfulla ögon vilade jag tryggt. Denna vision skulle komma att hjälpa mej genom många svåra stunder. Jag lät hans ögon lysa mej ut ur mörkret. Jag visste att vad jag sett var sant och att han en dag ska komma mot mej just så som i drömmen.

Men i drömmar är allting enklare än i verkligheten. Min tillit prövades igen. Visst tror jag, men att förverkliga tron i vardagslivet var en helt annan sak. Jag satte mej ner vid datorn…. Hej, jag heter Maria och bor i Finland. Detta var det enkla att skriva, nu ska jag berätta en fantastisk historia för dej. Du är min man….. Det borde ju ha varit så enkelt men igen fastnade jag i förklaringar och omskrivningar, mina rädslor tog överhand. Men min kloka man kunde se mera än så. Jag var inte den som ensam byggde en bro, utan vi var som Sulamit och Salami som i vår längtan redan börjat bygga vår bro från båda hållen. Jag har trott att jag  är klok, öppen och långt kommen i min andliga utveckling. Men min man är steget före och jag har fått erfara att han har en styrka och ett inre ljus som jag underskattat. Hans svar på mina vilda förklaringar och långa haranger var ett simpelt ”One love” Vår brygga var komplett, våra händer möttes för att aldrig ett ögonblick släppa taget. Så enkelt är det, med hjärtat som kompass. Be så ska du få, sök så ska du finna…..klappa på så ska det öppnas, men det får vi ännu fortsätta med en tid. Ambassadens människor är både blinda och döva för vår vädjan. Dagen när jag sänder mitt brev är den 17 april 2011. Jag har hittat min man.

Han fanns i Senegal bland tusen och åter tusen andra människor. Endast en i detta land visste om hans existens. Det är inte bara min tro och tillit som har visat sig vara stark. Någon kunde ha låtit bli att lyssna, någon kunde ha tvivlat, någon kunde ha låtit bli att handla och ingenting skulle ha någonsin hänt. Drömmen skulle bara ha varit en dröm. Lyckan hänger ibland på en mycket skör tråd.

När vi väljer, är det då faktiskt vi som väljer, eller är det någon annan som väljer för oss? Alla dessa tillsynes slumpartade möten när vi snubblar över vårt öde, är det något som vi kunnat missa eller undvika? De kloka säger att jag kunde ha valt annorlunda och valet är alltid vårt eget. Men jag säger att min man är min man och någon annan kan inte vara min man för alla andra män är inte min man. Sanningen är enkel.

På ambassaden ser de min man i ögonen och säger: ”Du är sån bluff, ditt äktenskap är en lögn. Du kommer aldrig att få ett visum”  Min man trodde att de skämtar…..Han är en svan min man. Han väljer sig en partner och sedan finns det ingen annan. Så länge jag lever är jag hans fru, när jag dör är han en änkling. Om jag gifter mej med honom eller inte, så är han ändå min man, alltid. Och vi är faktiskt gifta, både enligt Nigeriansk och Finsk lag. Så vari ligger lögnen?