Ibland när jag vaknar om natten tror jag att jag fortfarande är i Nigeria. Jag lyssnar efter hans lätta andning och sträcker ut min hand och söker i mörkret efter hans varma kropp. Smärtan slår mej som en kniv i bröstet och jag kan inte hindra kvidandet, som hörs som ett skrik i tystnaden. Jag kan inte förstå att mitt land har svikit mig så. Jag har varit den som tjänat henne gott, min moder Finland, och jag har alltid litat på att när jag behöver henne, är hon med sina lagar där och skyddar mej från ondska och lidande. Men nu när jag är tunnhudad och sårbar så sänder hon sin arme' av försvarare och hon behandlar mej som en fiende och brottsling.
När jag hörde Gud harkla sig, blev jag först rädd. Jag hade aldrig tidigare hört honom tala så tydligt och jag hade för många år sedan jobbat på Ekåsens mentalsjukhus och vårdat patienter som ständigt hade röster surrande i deras förvirrade huvuden. Jag bad min väninna M, som jag hade med mej på min promenad, att följa mej in. Detta kommer jag, till och med inför mej själv, att behöva ett vittne på i framtiden. Ingen kommer att tro mej och jag själv kommer att tro att jag har drömt.
Hur säger du till en människa som du knappt känner, att "Hör du Gud har sagt att din mans bror är min man." Människors förhållande till Gud här i detta land är både privat och nästan hemligt. Det är inte som i Nigeria där bönen är lika naturlig och viktig som att äta eller andas. Min man ber alltid. Han ber när han tvättar sig, han ber när han städar eller lagar mat. Han ber alltid och ständigt sjunger han sitt i-me-la, i-me-la, tack, tack...
Men här står jag nu och vet inte hur jag ska uttrycka mitt ärende utan att det ska gå fel, så jag säger det bara, rakt ut: "Vet du! Din mans bror är min blivande man". Hon tvekar bara ett ögonblick och sen svarar hon: "Men min man har ingen bror. Jag har levt med honom i två år och han skulle ha berättat för mej om han har en bror." "Jo" svarar jag "Gå hem och fråga din man om hans bror, för Gud har sagt så."
Ambassaden vill veta. Hur fick ni kontakt. Hur kände din fru, din bror och din svägerska. Hur ska vi kunna förklara de händelser som är oförklarliga. Hur ska vi få en myndighetsperson som står med fötterna djupt i en verklighet som kan mätas i statistiska kurvor och staplar, att tro på något som inte ens jag själv vågar tro på, jag som är huvudpersonen i mitt drama. Hur ska jag övertyga dem om att drömmar är en annan del av verkligheten. Ja drömmar är inte bara verkliga utan "den första tanken" var allting fått sin början. Vår verklighet är bara så stor som vi förmår att visualisera den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar