Om sanning och lögn.

Vi minns alla saker olika, och de saker vi upplevde förstod vi bara delvis utgående ifrån våra tidigare erfarenheter. Jag vill påpeka att jag visste väldigt lite i början, kanske mycket mindre än de flesta av er. Jag visste bara lite om kulturskillnader, om fördomar, om att vara riktigt nära i en relation eller vad som händer i din omgivning när du verkligen stiger ut ur etablissemanget och väljer det som syns orimligt. Jag har alltid gått mina egna vägar men det har ursäktats mej att jag är en konstnär och österbottning och då har allt varit förståeligt och fattbart.
När du går framåt ser du bara ryggarna av de som gått före, men när du vänder dej mot strömmen måste du möta varje människa och spegla dej själv och dina övertygelser i hennes ögon.
Så har min historia varit. Enda från sin början har jag fått kämpa med att hitta ord och förklaringar. Jag har försökt att få människor som jag älskar att förstå, inte bara varför, utan jag har drivits av en iver att förändra min omgivning i samma takt som jag själv förändrats. Jag har velat dela med mej av varje ny erfarenhet och insikt. Med tiden har det blivit annorlunda, så att jag valt att dela bara med de som redan vet. Det är lättare så, att dela med någon som bara står och nickar jakande, förstående. Men en dag såg jag mej omkring och upptäckte att jag gått för långt in i äventyret så att det var bara min familj och mina allra närmaste som jag kunde dela mitt liv med.
Det är här jag är idag. De som en gång känt mej, vet inte att den Maria inte finns kvar. Ja kanske en del av henne, med den största delen av vad som varit jag är nu kasserat som ett utnött klädesplagg. Det som jag ser i min spegel är en annan. Jag tycker om henne, men hon är väldigt ensam och olycklig och samtidigt väldigt lycklig och stark.
Ibland när vi försöker att förklara saker gör vi det onödigt komplicerat, genom att försöka säga det som vi tror att den andra ska förstå. Vad vet vi egentligen om våra medmänniskor. Halvsanningarna som kommer när vi försöker bygga broar till varandra kan bli den grop vi faller i. Plötsligt är halvsanningen lögnen vi inte ville ha, och misstaget kan vara oåterkalleligt, för det finns alltid någon annan som minns saker på sitt sätt. Sanningen är enkel. Alla förklaringar svåra och det förvirrar helhetsbilden. Varför tar vi då alltid till omskrivningar av verkligheten när vi vill få fram ett viktigt budskap. Jo för att vi är rädda.
Jag var så rädd den dagen när jag skulle ta steget in i mitt livs största beslut. Skulle jag ha stannat där med de orden: Din mans bror är min man, så skulle allt ha varit enklare. Alla "logiska" argument alla förklaringar som skulle bevisa att jag inte är i mental obalans, slår tillbaka som en karmatisk bomerang. Det är något ja har svårt att förlåta mej. Jag kan ljuga för andra men inte inför mej själv och inför Gud. Vad var jag rädd för, frågar ni mej. Jag svarar: Allt! Jag  var rädd att inte bli trodd, jag var rädd att bli sedd som galen, jag var rädd för att allt jag trott på skulle smulas sönder, jag var rädd att min dröm inte var sann och mest rädd var jag över att hamna där jag nu är, att veta att allt är sant, att ha upplevt gränslös kärlek men att vara tvungen att sitta ensam i kylan okapabel att nå fram till den jag älskar.
Sanningen drunknar i för många ord.
Men det som är sant, sannolikt eller en omskrivning av verkligheten kommer att gå sida vid sida i min berättelse. Varje detalj ska få sin sanning, så min berättelse kommer att bli lång. Välkommen med!