I begynnelsen var tystnad.

Man hade varnat mej för att tala fritt om min situation. De sa: "Om du berättar kan de som bestämmer göra det svårt för er." Så jag teg, och det blev ändå svårt. Jag satt ensam här och han satt ensam där. Vi teg och vi led. Ensam var för sig stred vi mot väderkvarnsvingarna. Alla som jag frågade hade åsikter men ingen visste riktigt hur man skulle göra, och de som visste, de vägrade att svara på våra frågor. Så jag bestämde mej för att tala om vad jag varit med om, hur allt gått till, och hur det har blivit. Ord för ord ska jag berätta, utan att darra inför det svåra, utan att slå ner blicken för det skamliga och utan att sänka min röst när jag uttalar de obekväma sanningarna. Ni ska få höra min berättelse, ett litet stycke i taget. Allt på en gång skulle vara för mycket och det viktiga skulle drunkna i utmattning.
Jag börjar min historia för tre år sedan. Egentligen började den långt tidigare, kanske har den följt mej som en röd tråd hela mitt liv, men det kan jag kanske berätta senare. Nu börjar jag här, en vinternatt, i mitt rum, i huset i den lilla staden där alla kan sova tryggt.
Jag vaknade upp med bultande hjärta och kallsvetten rann från min panna. Jag hade drömt en dröm, en vacker dröm, men nu var jag bara ångestfylld och illamående. Det kommer att bli svårt tänkte jag, mycket svårt.
I min dröm står jag utanför mitt hus. Jag har pratat med någon men har just vänt bort blicken så jag kan inte se vem det är jag pratar med. Mot mej kommer en man. Hans hud är mörkbrun och han har en ljus mössa på huvudet. "Se här kommer min man,"sa jag. Jag såg i hans ögon en oändligt kärlek, och jag visste att han var mitt hem, min luft att andas, min glädje och mitt livs ljus, allt vad jag någonsin kunnat drömma om....och i mörkret som omgav mej i natten bad jag högt,: Gud du har visat mej vem han är. Visa mej var jag ska hitta honom.
En dag mer än ett år senare när jag gick i den tidiga vårsolen upp för gågatan i vår lilla stad, då harklade sig Gud och sa: "Gå in i den där butiken, säg till henne som står där, att din mans bror är min man"
Så fantastiskt började vår kärleks historia, och det är riktigt sant.
På ambassaden frågade de min man: Hur träffades ni? Ambassadens människor tror knappast på Gud och i synnerhet inte att han pratar till någon, mitt på ljusan dan i människovimlet i en vanlig finsk småstad. Hur ska vi förklara. Hur ska vi få dem att förstå, de skarpögda damerna med hopknipna läppar och sina blanketter som ska ifyllas, att vi lyssnade med hjärtat först innan vi lyssnade med öronen.