I dag är jag så evinnerligt trött. Efter många månader av hopp och förtvivlan stapplar jag nu framåt böjd som en gammal gumma. Jag har gråtit så att tårarna tagit slut. Jag har skrikit så att rösten har brustit. I de långa nätterna har jag legat vaken och stirrat ut i den svarta ensamheten. Varför? Jag vill leva innan jag dör!
Jag är rädd. Man har sagt till mej att min man aldrig får sitt visum, och jag är rädd att det är sant. Varje dag är en kamp för att överleva, utan att tappa förståndet. Och människor är som råttor, de biter ihjäl och äter upp sina skadade kamrater.
Jag trodde att det fanns rättvisa. Jag trodde att det fanns empati. Jag trodde att kärleken var starkaste som finns och att alla som ser den skulle glädjas. Jag trodde så mycket, som inte visade sig vara sant.
Det finns ingen som är stark nog att slåss mot väderkvarnar, inte ens jag. Plötsligt såg jag att alla sover. Det är ingen ide att jag försöker bråka, skrika eller väsa. The matrix revolutions blev verklighet.....och jag är inte galen.
För sådana som mej och min man borde det finnas ett reservat där vi skulle få bo utan att vara en fara för samhället. För visst är vi farliga. Min man måste vara super farlig eftersom det slösats så många timmar och mycket skattemedel på att hålla honom borta härifrån detta land. Vi har bara velat en sak, alltid, att få vara tillsammans i lugn och ro, odla våra morötter och älska. Det är sant! Jag har aldrig bett om att få skriva arga blogginlägg och kasta skit på myndigheter. Jag har bara bett om ett enkelt visum för min man så att vi kan få vara tillsammans. Jag trodde aldrig att det skulle sättas så mycket energi på att hindra oss från att leva ett normalt man, hustru förhållande. Min man vill spela fotboll, jag vill måla tavlor. Tillsammans vill vi bo i min enkla höghuslägenhet och dricka vårt morgonkaffe på balkongen. Det är så lite vi begär.
Jag är en fredens kvinna. Största delen av mitt liv har jag odlat morötter och druckit kaffe, skött mina katter och matat mina barn. Min man är en fredens man. Största delen av hans liv har han spelat fotboll, bett sina böner och ätit sin fufu and soup. Vi har båda tänkt fortsätta med att göra detta, resten av vårt liv, tillsammans.
Jag önskar att det fanns någon som kunde berätta hur vi ska göra. Jag tycker inte att min begäran är orimligt stor.
Denna kamp är så onödig. Det är sånt slöseri. Och medan vi väntar på ingenting, blir jag gammal.
Får jag påpeka....det enda val vi gör är att inse sanningen och acceptera våra känslor. Sanningen i det du skriver är att om din man ska kunna äta fufu and soup, så kommer ni att bo tillsammans i hans land. För ditt land, vårt land, erbjuder ingen möjlighet till riktig fufu.
SvaraRaderaJag vet inte varför mitt fokus faller på det. Kanske bara för att mitt i det stora kaoset, är det den enkla sanningen.
Tack Nettan för att du läst och kommenterat mitt inlägg. Jag håller helt med dej och jag är hjärtligt välkommen i hans hemland som enkelt och utan kruseduller ger mej mitt uppehållstillstånd där. Men jag har ett ansvar över en stor familj. Jag skulle gärna kasta allt vad jag har i händerna och följa den man jag älskar, men de allra minsta och de som ännu behöver mej så mycket, de som jag bjudit in i livet och lovat att ta hand om....när de behöver mej så stannar jag fast hjärtat gråter. Det kunde vara så enkelt...han kan komma hit, sen kan vi åka så ofta vi vill för att äta fufu. För som du sa, en del saker kan man inte få här i detta land.
SvaraRaderaÅk till Nigeria! Strid för din sak! Din familj älskar dig och behöver dig, men du kommer inte att lämna dem. Du kanske är långt borta, och inte tillgänglig på samma sätt, men du är inte borta för evigt. Folk reser på utbytes-år, har jobb som tvingar dem att vara från varandra månader i taget, sjöfolk till exempel, har förstått att vissa kan vara borta upp till ett år i taget. Att pendla mellan Finland och Nigeria är väl inget optimalt förslag, men om det är vad som krävs för att myndigheterna ska förstå att det handlar om kärlek, och inte bluff... vi lever inte för evigt.
SvaraRaderaVäg alla för och nackdelar noga ♥ För det finns för och nackdelar med allt. Kram!