Jag är rädd. Jag har inte förstått hur rättslösa vi är. Vi har inte gjort något fel. Vi har följt alla råd vi fått från polisen, invandrarbyrån, magistraten av vår advokat och också de sparsamma vinkar vi fått från ambassaden. Vi bara älskar varandra och vill vara tillsammans. Men man tror oss inte. De vill inte höra på våra förklaringar. De ger oss inte ens en chans att försvara oss eftersom de vägrar att berätta vad de grundar sina misstankar på. Våra bevis vill de inte ens titta åt. De intresserar sig inte för att bevisa vår oskuld. De plockar sina bevis på våra falska avsikter från påsen av sannolikheter och förutfattade beslut. De här människorna är endera fruktansvärt grymma eller totalt ovetande om konsekvenserna av deras handlingar.
Man säger ingen rök utan eld. Något måste de ju grunda sina misstankar på. Ja, jag säger, om det är olagligt att älska, om det är förbjudet för fattiga, människor av olika ras eller åldersskillnader att älska, om det är mot lagen att önska leva tillsammans med den som man är gift med. Då är jag så kriminell att jag borde korsfästas långsamt. För jag älskar så gränslöst, utan förbehåll och evigt, min man som är fattig, mörk och ung. Jag beblandar mej med honom vilt och hämningslöst. Jag ser ingenting av det som är olikt eller skiljer oss. Jag ser bara att han är min man. Detta är mitt brott, jag älskar....fast å andra sidan, det skulle ju inte vara första gången som det uttalats en dödsdom på grund av ren kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar