Att vara drabbad av vrede.

Så gick jag då slutligen i väggen. Jag får be om ursäkt till alla som kom i min väg när jag svart och röksprutande som ett ånglok plöjde genom stan. Aldrig i mitt liv har jag varit så djupt i min vrede och förtvivlan. Ett litet ögonblick tänkte jag tanken att bara försvinna från jordens yta för allt går ju ändå bara åt röven. Livet är orättvis och otack är världens lön. Den snälla väntar och blir utan.....och jag var så arg.
I det djupa träsket fick jag plötsligt en klar tanke. Det här är inte jag. Hur kan jag ha gått så här vilse. Jo jag vet. Det är för att insatserna är så stora denna gång. Det krävs av mej att jag ska göra det omöjliga och de behandlar min käresta illa. Men mest arg är jag över att jag känner mej orättvist behandlad.
Jag rannsakar mej själv. Jag ställer frågan till mej själv: finns det orättvisa. Finns det något i min situation som jag åsamkat själv, som jag bett om. Är det så att jag dragit till mej denna situation för att jag är värd detta som jag bett om.
Jag tittar på min mamma. Vad har min mamma att lära mej, hon som är min lärare min mästare och som alltid spelar med i mitt drama tills jag lär mej läxan. Min mamma säger: Det är svårt. Myndigheterna har aldrig hjälpt mej. Jag har aldrig fått ett penni i betalt och när jag valde mina partners så har hela samhället ställt sig mot mej. Jösses....spelar jag min mors drama. Min mamma har aldrig sagt ifrån, aldrig på riktigt. Hon har aldrig varit arg utan bara gråtit varje gång som en hundvalp när hon gått på en snyting när hon försvarat oss barn eller sina rättigheter. Måste jag vara arg för att min mor inte kan vara arg, eller vet jag inte hur jag ska behandla min ilska eftersom jag aldrig sett vrede praktiseras på ett konstruktivt sätt.
Jag snubblade in över tröskeln hos en ängel som lyfte upp mig ur gruset och påminde mej om vem jag var. Snyftande och snorig satt jag i hennes stora fåtölj och hulkade ur mej all min bitterhet. Tack gode Gud för dessa jordiska änglar som står ut med att man spyr på deras vardagsrumsgolv.
Nu känner jag mej tom och lyssnar till den inre tystnaden. Farorna är borta och min kropp är ren. Jag är en människa och jag känner. Trevande känner jag efter, men jag kan inte hitta vreden längre, inte ångesten eller sorgen. Det kommer alltid att finnas de som river, förstör och önskar döda det vackra. Det kommer också att finnas de som inte inser att de orsakar lidande, också de som vänjer sig att se lidande så att det inte berör dem längre. Det kommer alltid att finnas de som är så desperata att de går över lik för att nå sina mål att göra det som de själva tror att är rätt. Och det finns orättvisor. Att bli orättvist behandlad är bara en del av upplevelsen att vara levande. Men vi har rätt att skrika ut vår smärta när vi blir sårade. Och vi har rätt att kräva att bli rättvist behandlade.
Fast allra viktigaste är att vi vet var änglarna finns och att vi har krafter att söka upp dem för att be om hjälp innan vi sätter eld på en hel stan.