Hem är inte en plats utan ett sammanhang.

Nu när dagen närmar sig brister alla dammar. Längtan fräter mej hudlös och mitt hjärta ligger vidöppet. Jag måste anstränga mej till det yttersta för att hålla mej mänsklig. En vindpust kan få mej att darra till och vaporisera i miljontals molekyler. All denna smärta som jag genomlevt dagar och nätter minut för minut, sekund efter sekund, så onödigt bara för att någon sitter och stämplar nej på våra document, bara av den orsaken att de kan. Vi har nu väntat i tusen dagar på att min man ska få ett legalt inresetillstånd till Finland.

Jag vill lämna allt det svåra, klä det av mej som en sliten klänning som blivit allt för gammalmodig och för trång eftersom jag vuxit mej större. Jag vill tvätta av mej allt det obehagliga, slemmiga och klibbet som håller mej kvar i sorg och som gör mej förstelnad och svag. De kloka säger att Gud har en mening med allt och jag tror dem. Men ibland har jag undrat, är detta faktisk nödvändigt.

Jag reser tillbaka till Nigerien för att plocka upp tråden där jag lämnade den för över ett år sedan. Jag kommer ihåg den dagen jag anlände, hur skräckslagen jag var inför de stora uniformklädda männen som skulle skicka mej tillbaka hem. Jag minns min bävan när min man föll på knä och bad av hela sitt hjärta att jag skulle få stanna kvar. Hela Afrika stod på knä och bad för kärlekens skull och jag kved som  gråterskor när jag såg min man kämpa för att blidga de hårdhudade tulltjänstemännen. Jag fick genast lära mej att i Nigerien är allting svårt men ingenting omöjligt. Jag minns också, som om det var igår, när jag lämnade landet på samma sätt som jag kom. Vi slet oss ur varandras armar och allt var overkligt. Min hjärna vägrade att uppfatta vad som höll på att ske. Jag såg min man när han oroligt följde mej med blicken genom fönstret som skillde oss åt. Han lyfte sin had och vinkade sakta med en skugga av ett leende i sina kärleksfulla ögon. Hur skulle vi kunna ana att det skulle ta över ett år innan vi skulle ses igen.

Så många gånger jag själv, efter att jag kommit tillbaka till Finland, fallit ner på knä, av sorg, trötthet och nästan gett upp hoppet. Jag kommer ihåg den stormiga kvällen när jag hade bestämt mej för att sätta mej ner mitt på gatan, så att bilarna skulle köra över mej, eller att någon skulle hämta mej för att låsa in mej med tvångströja i vita vadderade rum och med mitt blodomlopp fyllt av ljuva droger som får mej att sova och glömma, men hur jag istället huttrande stod och bultade på min väninnas dörr, och med mina sista krafter viskade…..hjälp mej…..

Hur underbart är det inte, att det finns änglar i människohamn som i våra svåraste stunder kan lyfta bördan av våra axlar en liten stund och peka ut vägen mot ljuset när vi alldeles gått vilse. Jag vill själv vara den ängeln för andra….för jag vet….jag har varit där.

Jag vill lägga det bakom mej, inte för att glömma, men för att det inte ska fördröja mitt ärende. Jag har lärt mej läxan och nu går jag vidare, klokare och starkare. Vi har väntat tusen dagar, men nu väntar vi inte längre. Vi formar vår egen verklighet och går nya oupptrampade stigar i våra egna äventyrs landskap.

Kappsäcken står öppen….nu packar jag. Jag rese hem. Hem till det hem som inte är en plats utan ett sammanhang.