Solen och den röda jordens land.

Det finns en djup smärta i glädjen i att mötas efter en allt för lång tid. Att se min man på flygfältet stå och vänta på mej utanför porten gör att det hugger till i bröstet och all längtan jag gömt är plötsligt där. Nu är stegen fram till honom allt för många och även när jag klänger mej fast vid honom som en drunknande klamrar sig fast vid en planka är avståndet för långt. Jag vill smälta in i honom och bli en del av honom. Jag vill pressa honom så hårt mot mitt bröst att han sjunker in i mej och blir mitt dunkande hjärta. Jag vill att allt runtomkring, alla människor och alla ljud och dofter upphör ögonblickligen och vi förvandlas till en gnista, två tvillingstjärnor som alltid dansar i evigheten.

Det är skönt att anlända på morgonen. Vi kör genom den första morgontrafiken mot en persika färgad soluppgång. Månen sjunker sakta ner som en leende mun, ny måne, ny början. In genom det öppna fönstret blåser Nigerien. Det doftar jord och damm, asfalt och getter. Redan står försäljarna uppradade med sina bördor av allehanda ting på sina huvuden och axlar. Det är nästan en timmes väg från flygfältet men jag insuper varje sekund och alla mina sinnen öppnar sig. Kylan som hållit mej förstelnad smälter bort och förvånad upplever jag känslan av att jag aldrig egentligen lämnade landet då för över ett år sedan.

 Att ta upp tråden var jag släppte taget var lättare än jag anat. Jag bara stiger ner på Nigerias jord och jag är här. Jag är en annan Maria än den jag är där i mitt torn uppe i den kalla norden. Här är jag mycket mera kvinna. Kläderna sitter annorlunda på min kropp, jag går annorlunda, jag gör andra saker och säger andra saker än jag brukar och jag tror att jag egentligen är en annan. Kommer dessa Marior någonsin att växa ihop. Tanken på att vi i samma liv kan leva flera helt olika liv är helt logisk. Jag tycker om mej här. Jag säger som Karlsson på taket, lagom tjock, genom klok och världens bästa jag.

Hotellet är sig likt fast rummet är ett annat. Vi har en större tv och ett kylskåp. Jag tror att de tycker om mej här, för ett kylskåp är en lyx som inte existerar så mycket varken här på hotellet eller utanför muren med taggtrådsstängsel. Jag inte bara tror utan beviset kommer genast den första dagen. Det är många som knackar på dörren bara för att hälsa och nu får jag till och med krama ägaren av hotellet trots att han är muslim, utan att han i förskräckelsen höjer sina händer.

Min man tvättar mina kläder. Han sjunger sitt i-me-la (tack) med darrande röst. Jag trär upp pärlor på ett band och sedan lappar jag ett hål i mina byxor. Min man går ut för att hänga min klänning vid sida vid sida av hans shorts. Den heta vinden full av dofter av Nigerien tar tag i våra kläder och gör att de snart är torra igen. Sedan skriver jag och vi äter opa tillsammans innan han kysser mej och går ut för att handla bröd. Vi glider in i vardagslivet. Det är just det här som damerna på ambassaden förhindrat oss att uppleva, att göra saker sida vid sida. Att syssla var för sig med sitt, men vara kopplade till varandra i ett stilla samförstånd. Detta är att vara man och hustru. Detta är att vara här och nu. Varje ögonblick att leva.