Att våga vara i kaos.

Det nya året är här med nya krafter och förhoppningar att det ska bli ett bra år. Med tillbakablick på det gamla året kan jag konstatera att det blev inte riktigt som jag hade tänkt och jag antar att 2014 kommer att bli minst lika överraskande. Jag hoppas att det blir i en mera positiv bemärkelse.

Det är 33 dagar kvar till min resa hem till mitt andra hem och resfebern har rivit tag i mej. När jag för ett år sedan hoppade mitt benji-hopp utan rep in i det okända var jag nästan självmordsbenägen. Jag struntade i om det bär eller brister och när jag steg på flyget funderade jag inte över om jag kanske borde bestämma mej att komma hem tillbaka igen lite senare när allt var klart. Det blir så, när du har en dröm tillräckligt länge. Till sist bryr du dej inte om annat än bara att du får din dröm uppfylld till vilket pris som helst.

I år är resan en annan. Jag känner mannen jag ska möta, inte bara till rösten. Han är mannen jag valt att leva mitt liv tillsammans med i nöd och lust. Jag vet hur han doftar och hur han smakar och jag vet hur han vaknar på morgonen och hur han sjunger när han tvättar kläder och hur han omsorgsfullt tillreder sin fo-fo. Jag vet hur min hand känns i hans och jag vet hur det känns att vara under hans beskyddande omsorg. Vårt liv har tillsvidare innehålligt en stor bit av nöd och lusten har vi fått i smulor när vi flera gånger per dag skickat meddelande eller ringt. Men jag vet.... och det gör mej trygg.

Föregående resa reste jag till Abuja som är Nigerias huvudstad. Vi rörde oss mest i förstäderna bland vanliga Nigerianska familjer i deras vardagsliv. Jag såg inte en enda vit människa under hela min resa, bara då när vi tillfälligt for in till stans centrum för att göra ambassad ärenden. Vi besökte ibland min mans släktingar som bodde i en avlägsen avkrok i ett tätt bebyggt område av enkla stenhus med plåttak. I övrigt var det bara han och jag som vandrade omkring och tittade på vimlet.

Abuja är huvudstad. Lagos är turisternas stad, de få turister som vågar sig till Nigerien. I Lagos finns det platser var vita människor verkligen ska hålla sig borta från. Den vanliga Nigerianen är övertygad om att vit betyder rik och var det finns pengar där finns det rövare. Med tanke på att Nigerien har 200 miljoner innevånare så behöver det inte vara stor procent rövare för att mängden ändå blir rätt stor. Jag oroar mej inte för rövare. Min man känner Lagos och vet var man kan röra sig tryggt.

Vi kommer inte att stanna länge i Lagos, bara någon dag så att jag får vila mej inför bussresan till Aba. Lagos ligger vid havet och jag hoppas att jag har möjlighet att gå längs med stranden och kanske doppa en tå i det varma vattnet. Men vi är på väg till Aba. Jag har aldrig i mitt liv varit så långt borta hemifrån. Om jag plötsligt skulle drabbas av hemlängtan är vägen hem mycket lång. Jag måste lära mej att bära mitt hem inom mej. Jag är mitt hem och min man är mitt hem.
Aba är handelsstaden i Nigerien. Från hela landet och också från länderna runtomkring kommer folk till Aba för att idga handel. Jag googlade Aba och kom till denna sida http://nigeriaworld.com/feature/publication/ubochi/011509.html .....sedan ville jag inte veta mera. Jag har en känsla av att ju mindre jag vet nu destu bättre. Jag inte bara hoppar benji utan rep utan jag blundar dessutom. Men jag håller min man i handen. Jag litar på honom att han vet. När han säger gå, så går jag. När han säger vänta, så väntar jag och om han säger spring så kutar jag vad jag förmår.
Jag frågade min man om det finns andra vita i Aba.... no, no, no..... säger han....you will see..... Jo det tror jag nog svarar jag med lätt darr på rösten. Jag måste vara skvatt galen.... men livet är bara en gång och kommer inte i repris. Här har min man varit barn, vuxit upp och överlevt. Jag behöver få veta.