Andlös väntan.

Posten kommer ungefär klockan tio varje dag från måndag till fredag. Katten, som tycker att det är skönt med frächa underlag för sin toa, står ofta väntande under postluckan på att toan ska bäddas. De senaste dagarna har jag och katten haft ett gemensamt intresse, alltså inte att skita i eller på reklamblad, utan slammret från postluckan. Jag väntar på att mitt visum ska anlända från Stockholm. Det är nu över tre veckor sedan jag skickade iväg min ansökan och idag är det bara 25 dagar kvar tills jag har planerat avfärden för min resa. Varje dag när klockan närmar sig tio känner jag hur oron plockar i mina nerver och varje dag står jag där med hängande axlar när bunten med färgglada reklamblad ramlar in genom luckan. Inget visum idag heller.

Igår ringde jag till Nigerianska ambassaden i Stockholm. Samtalet kom till en växel som sa tryck ett två tre eller fyra. Fyra gick till en dam som lät trött och uppgiven. Hon bad mej trycka ett eller två. Nu svarade en vänlig och mcket Nigeriansk man. Med alla tillhörande vänliga tilltalsord fick jag efter länge knaprande på dator och lite tassande omkring i kontoret veta att mitt pass skickades på tisdag. Okej det tackar vi för. Nu idag på fredag står jag och katten framför postluckan än mera ivriga….men nej. Inget visum idag heller. Jag vill inte betala min flygbiljett innan jag har passet i handen.

Vi har gjort om rutt. Det var meningen att jag skulle åka till Lagos men jag kunde läsa osäkerhet i min mans röst och det om något får varningsklockor att ringa. Min man gör allt han kan för att jag ska vara glad och han vet att jag älskar havet. Jag skulle gärna doppa tån i det klara ljumma vattnet och låta mina fötter sjunka ner i den solvarma sanden, plocka snäckor och fylla öronen med vågskvalp. Men det får bli till en annan gång. Jag intar Nigerien steg för steg. Nu går jag tillbaka dit där jag lag ifrån mej den röda tråden för ett år sedan och det känns skönt. Jag kommer att bo på samma hotell och gå på samma gator. Jag kommer att besöka Sam och Grace i byn Aku-willage och jag kommer att klättra upp till människorna på det lilla berget. Där vill jag söka upp den lilla flickan Joy och ge henne dockan som jag fick av min mor. Sen vill jag sitta utanför det lilla huset med den hjärtliga familjen och titta ut över staden. Kanske får jag hålla barnet i famnen, det barn som då den gången när jag var där, bara var tre dagar gammal. Kanske har mangoträdet frukt och jag får fylla min mun av den saftiga smaken av kåda. Och det bästa av allt, jag får vakna av opa-kvinnans röst när hon med gungande höfter och sitt fat på huvudet långsamt går mellan husen och stilla ropar sitt ooooppaaaa…..ooooppaaaa…..