I början reser jag alltid ifrån....

Luften är kristallklar och solen silar sina gula strålar genom de snöpudrade tallgrenarna. Det knarrar när jag går och min andedräkt bildar ett litet vitt moln vid varje utandning. Jag njuter i den tidiga Söndagsmorgonen. Allt är så tyst och stilla. Plötsligt hör jag på avstånd hur en flock kråkor upprört kraxar och ett par skator deltar ivrigt med sitt skränande. När jag kommer närmare ser jag att flera kråkor flyger in lågt mellan trädstammarna. De är mycket upprörda och så ser jag varför. En liten uggla inte mycket större än den lilla sparven som den bär i sina klor, lyfter från marken och avlägsnar sig lite vingligt med den skränande flocken efter sig. I tystnaden som följer står jag och beundrar de glittrande snökristallerna som dalar ner från de gungande grenarna. Jag blundar med mitt ansikte vänt mot solen. Den värmer mjukt mina kinder….har det blivit vår….

Jag är redan där, i Nigerien, i mina tankar. Jag känner en ensamhet och kanske ett främlingskap inför min stad och dess innevånare. Jag ser på deras ansikten och jag ser att deras munnar rörs men ljudet som kommer från deras läppar är obegripligt. De talar om saker som inte angår och de säger ord som för mej verkar ytligare än skummet på havet. Jag gör ett försök att nå fram. Jag försöker vara varsam och ger dem något som inte är allt för främmande, men genast börjar de nervöst trampa i den mjuka snön och blicken blir fjärran. De har redan valt bort mej och någonstans inne i mej blir avståndet längre. Det är jag och de och för dem är jag inte längre ett oss. Ibland önskar jag att jag kunde dela men oftare nu, vill jag bara vara ensam med skogen, kråkorna och tystnaden.

I mitt pass finns en klisterlapp med en silver stämpel i ena hörnet som glimmar i regnbågens alla färger. Där står att jag är välkommen att spendera 90 dagar i Nigerien om jag har lust. Det kostade mej 200€ denna gång och December månadens alla helgdagar gjorde att jag fick vänta nästan tre veckor. Nu har jag mitt visum, min flygbiljett via London och hotellet och reseförsäkringen betald. Jag har malariamedicin och myggnät, sololja och koltabletter. Ännu ska jag inhandla pulverkaffe, torrmjölk och si-så-där fem plattor Fazers blå och ett stort paket rågbröd och ännu en ask plåster för skavsår. Senaste gång vandrade vi en hel del och jag antar att det inte blir mindre denna gång. Nu ska jag packa väskan med lätta klänningar och hela underkläder, bekväma skor och fylla toma utrymmet i kapsäckarna med allt övrigt vad jag kan tänka mej att det behövs i ett land där det finns väldigt lite av allt. Det är drygt en vecka tills jag åker men jag vill packa nu och fylla på efterhand som jag kommer på något som ännu kunde behövas.

Sex veckor ska jag spendera i Nigerien och när jag återvänder är våren redan här. Jag tänker på mina barn och barnbarn och känner en kramp i hjärttrakten. Mina tankar följer dem en och en, deras familjer och barnbarnen. Mina tankar dröjer en stund vid min mor….

Himlen är turkosblå och skiftar mera i grönt nere vid horisonten. Persikofärgade moln drar långsamt förbi. Tallarn bildar mörka siluetter mot den vackra bakgrunden. Dagarna är ännu korta. Livet i sig är kort. Vad jag än väljer så blir jag tvungen att avstå från något. Jag känner igen smärtan. Jag är mitt i den virvlande sorgen, varje gång, dagarna före avfärd. Just nu är det att resa ifrån, inte till. Det kommer senare. Nu handlar det om att säga adjö. Att dö en liten smula. Det är många val i livet som vi är tvungna att göra ensamma. Jag väljer att gå in i äventyret men jag vänder mej om, gång på gång ser jag tillbaka…..