Att undvika att kokas i olja.

De senaste dagarna har jag drabbats av något som kunde kallas resfeber. Jag inser plötsligt att den här resan som jag nu planerar kommer att förändra min varseblivning av verkligheten väldigt radikalt. Jämförelsevis var min föregående resa till Nigerien rätt lugn. Jag hade en avsikt som tog all min uppmärksamhet så att det övriga som jag upplevde låg i ett rosa skimmer och den mest framträdande känslan var att allt är bara underbart. Visst såg jag fattigdom och elende, men det nådde aldrig riktigt fram. Jag behövde bara se på min man och solen tändes på min himmel igen. Människorna jag mötte var för många och för annorlunda, ingen var familj eller vän, så den yttersta spetsen av smärta lyckades aldrig tränga in till mitt innersta av den mjuka sårbara kärnan av empati. Jag såg men kunde välja vad jag ville ta in. Jag satte solglasögonen på mej för att skydda mina ljusblåa ögon. Jag ville inte se in i dessa människors innersta, jag ville inte att de skulle se in i mej. Jag ville gå på Abujas gator utan att lämna spår och när en tid har gått skulle det bara finnas en sägen kvar som berättar att en gång gick här en vit kvinna. Jag själv ville bestämma graden och mängden av mitt intag av allt det nya. Jag ville själv ha kontroll över när, hur och var jag skulle möta Afrika. Jag bestämde att nästa gång det skulle bli, så skulle vara dagen då när jag är stark och trygg i mej själv och i visshet om att jag kan resa hem när jag har fått nog. Det får mej att rodna av skam ännu i denna stund, den idiotiska tanken hos en vit spolerad kvinna, att jag kan skjuta Afrika ifrån mej som en tallrik soppa när jag är mätt.

Jag drömde att jag höll ett ägg i min hand. Jag skulle koka det i vatten för att ur det skulle kläckas en undrebar varelse, liksom fågeln Fenix som stiger ur den heta älden. Jag satte ägget i kastrullen men upptäckte försent att det inte var vatten utan olja. Den nykläckta varelsen skållades och jag vaknade i ångest med ljudet av den skrikande lilla nyfödda varelsen ringande i mina öron och med den fruktansvärda insikten att den kommer att skrika tills den dör.

Jag är ägget. Mina känslor är endera den heta oljan eller vatten som ska få mej att kläckas. Vatten kokar alltid vid 100 grader, oljan blir mycket het innan den börjar koka.

Denna gång kommer jag inte undan. Jag reser till hjärtat av Afrikas hjärta. Jag kommer att gå på de gator var min man vuxit upp. Jag kommer att se in i hans mors ögon. Hennes händer kommer att krama om mina. Jag kommer att äta den mat som hon tillreder, av de grödor som är kommen ur den jord och det vatten som finns i varje cell i min mans kropp. Vi kommer att bryta vårt bröd tillsammans och doppa det i samma gryta som en helig ceremoni i systerskap.

Jag kommer att se barnen på hans gata leka samma lekar som han lekte när han var barn. Jag kommer att möta de människor som min man vet namnet på och som har funnits för honom alltid.

De här männen, kvinnorna barnen är……min familj…..och mina känslor är vatten eller olja. Deras smärta är min smärta, deras glädje är min. Som en dunlös fågelunge får jag lära mej att leva, att överleva och det finns ingen möjlighet att blunda eller resa hem igen för att glömma.

Har du fått kalla fötter frågar min väninna. Nej, jag är glad…..jag vet att akta mej för olja. Jag låter mina känslor koka som vatten. Kommer sorg kommer tårar, kommer glädje kommer skratt. Jag ska möta Afrika utan solglasögon denna gång.