Parentes.

Det var så mycket som hände i Nigerien under mina sex veckor. Det var omöjligt att måla och det känndes inte lika viktigt att fotografera denna gång som senast jag var där. Men jag skrev. Jag tror aldrig jag har skrivit så mycket som under dessa dagar och jag ville ju så gärna dela. Men internet ville inte fungera. Genast när vi köpte mer kredit, sög det kontot tomt igen på några minuter. I Nigerien köper man bytes och vi fick betala också för allt reklam som laddades ner på datorn. Min man som hade mobil kunde surfa en vecka på samma summa som jag på min dator gjorde av på två minuter.
Någonstans mitt i min vistelse bestämde jag mej för att inte dela allt för mycket av allt detta. Jag har material till minst en bok och jag fantiserar om att det är någon som vill läsa och kanske t.o.m. betala för det som jag skrivit. Det kunde vara en inkomstkälla för mej då när jag vistas i Aba och mitt liv ser ju inte ut att bli mindre ointressant efter att tiden går.
Nu har jag evighets visum och Naija wife certifikat så att jag fritt kan röra mej mellan länderna. Min man är fortfarande fast i Nigerien så vi är tvugna att hitta andra alternativ. Vi kommer nu att hyra en lägenhet i Aba och jag jobbar ihop pengar för att så fort som möjligt ta mej tillbaka till mitt andra hem. Vårens bloggande kommer att handla om mina tankar inför detta stora steg mina förberedelser men också min fortsatta kamp för rättvisa. Ni är välkomna att följa mej.